jueves, 18 de enero de 2018

. jueves, 18 de enero de 2018
0 comentarios


BW’s World’s Greatest Songwriters series celebrates the pop composers behind the globe’s biggest hits. This month, we talk to Benny Andersson, the founding member of ABBA who co-wrote the Swedish band’s timeless hits. The World’s Greatest Songwriters is supported by AMRA – the global digital music collection society which strives to maximize value for songwriters and publishers in the digital age.

Benny Andersson is confident that ABBA will be back in concert halls, together, some time this year. Sadly, it will most likely be as guests at the opening night of their own show.

That intriguing/baffling prospect will (hopefully) be made possible by the VR/digital ‘experience’ currently being worked on by Simon Fuller’s XIX Entertainment and Universal Music, with Andersson and his fellow band members as creative directors.

It will be the latest project/product to make the Swedish band even more successful than they were when they were together – a remarkable achievement made possible by, amongst other things, 1992’s ABBA Gold compilation and Mamma Mia, the eighth longest-running musical on Broadway and the West End, and the most successful British musical film of all time.

The band’s afterlife as a widely adored commercial juggernaut didn’t always look so assured – or even especially likely.


For a long time after their breakup (which was never actually announced; “we’re still on a break”, Andersson jokily insists), their legacy was wrongheadedly tarnished with that ludicrous phrase ‘guilty pleasure’.

Maybe it was the outfits. Maybe it was the videos. Maybe it was because they weren’t British or American. It certainly wasn’t the songs – mini masterpieces of pop perfection shot through with subtlety and sadness.

The idea that such a glorious band (and catalogue) ever needed reassessing or rehabilitating is a nonsense, of course, but, there’s no denying the shift in cultural appreciation that may well have started with a slight nudge from Erasure’s Abba-esque EP in 1992, followed by the battering ram of ABBA Gold that same year – the greatest hits compilation went on to sell over 30 million copies worldwide, all guilt-free.

There was still room for a few misreads, however, such as the one about ABBA starting off as shiny but shallow before, worn down by life, divorce, fame, pressure and much else, becoming more nuanced, more interesting, more Fleetwood Mac.

Andersson’s not buying it. ABBA were always pretty melancholy, he asserts. And he has a point. The chorus of first single, Waterloo bounces along deceivingly:

I was defeated you won the war/Promise to love you forever more/Couldn’t escape if I wanted to/Knowing my fate is to be with you/Finally facing my Waterloo.

Not exactly the most upbeat start to a relationship, or a career. I mean, if they were your wedding vows…

And SOS? Literally a cry for help! Mind you, no one believed John Lennon when he made an equally stark statement whilst apparently living the dream, either.

MBW meets Andersson not long after the release of last year’s Piano album, featuring new versions of songs from all stages of his career.

The idea, he says, was to see if they still worked, when stripped bare, returned to the state in which they entered the world, one man teasing chords and melodies from a piano.

Guess what, they do. The back to basics test is one that has proved the mettle of great songs throughout the years, so it’s no surprise it is passed with ease time and time again by truly one of the world’s greatest songwriters.

WHICH SONGWRITERS INFLUENCED AND INSPIRED YOU AS A YOUNG MAN?

The first record I bought was Elvis Presley’s Jailhouse Rock – and the B-side, Treat Me Nice, which has a nice piano introduction. But I wasn’t aware that someone was writing these songs, someone who wasn’t Elvis.

I never thought much about the process of song writing until The Beatles. Because all of a sudden, here was a band and they were writing their own music. Before them, you needed a band and you needed a songwriter; they didn’t need anyone else.

AT THAT STAGE, DID YOU HAVE MUSICAL AMBITIONS?

Not really, I was playing my piano and I got asked to join a band when I was maybe 15, and then another band, and then a band called The Hepstars asked me to join them in about 1964. So I quit school to join them.

WERE THEY ALREADY SUCCESSFUL THEN?

They weren’t; not until I joined [laughs]. We recorded a few covers and they were all top 5 in the [Swedish] charts, it was overnight. It was rock n roll, we played Chuck Berry, we played Eddie Cochran, we played Rolling Stones – we were almost a punk band, really.

WERE YOU WRITING AT THIS STAGE?

Not at first, no. But, like I say, the Beatles were around, so I saw what could be done and I decided to try. The first song I wrote was called No Response – not good. I didn’t know what I was doing, it was sort of this stompy thing, I’m not sure what it was. But I played it to the band, they liked it, we recorded it and we had a minor hit.

The second song I wrote, I was sitting at a piano in a hotel in Norway in the middle of the night and I wrote this song called Sunny Girl, which is not a rock song at all, it’s more like a minuet. I don’t know why I did that or where that came from, but I connected to what I was doing for the first time. It talked back to me and I could fee in my body that this is good stuff – even though it’s me, it’s good!

It was very different for us, a very noisy band, this was sweet and slow, but we recorded it and it went to No.1.

I remember thinking, if I can write one good song, I can probably write two. And if I can write two, I can probably write three. There and then I knew what I was going to do in the future, I was going to concentrate on writing songs, songs that I was actually connected to.

DID YOU CARRY ON WRITING SONGS FOR THE BAND?

I did, but they were not so good, not really. We thought they were good at the time, but not really. Once the Hepstars quit, I wasn’t really sure what I was going to do, but I had already met Bjorn [Ulvaeus] on the road – 5th June, 1966 [Ulvaeus was touring with his own band, The Hootenany singers].

We were strumming guitars, playing Beatles songs. I knew he was writing, he knew I was writing, and we said, maybe we should do something together some day.

Initially we wrote songs for other Swedish singers and we were fairly successful. And then we wrote 10 or 12 songs together for an album that we recorded, as Benny and Bjorn, called Lycka, which means Happiness – and we thought that wasn’t too bad.

By now, he had met Agnetha [Faltskog] and I had met Frieda [Lyngstad], and on one song, called Hello Old Man, we thought maybe it needed some backing vocals. So the girls came in and sang and we straight away thought, ‘Oh, this is what it should sound like.’

We ended up touring, the four of us, as a cabaret band, playing while people were eating and drinking – only doing covers. It was so fucking embarrassing. But in the middle of the set, we would sing a 10-minute medley of songs from that record, and that was the only bit we felt good about. That was the bit we liked, never mind about the audience, we knew that we liked those 10 minutes.

So Bjorn and I decided we wanted to write pop songs, ourselves, in English and try and get over the Swedish border – and the girls should sing; we shouldn’t.

But we were asking ourselves, How can we make people outside Sweden know we exist? Which is why we entered the Eurovision Song Contest. We wrote a song called Ring Ring, which came third in the Swedish competition. But we didn’t give up.

Next year we wrote Waterloo, we won the Swedish competition and we ended up winning in Brighton in 1974.

DID YOU KNOW IT WAS GOING TO WIN?

No…. Well, actually I had a £20 bet on it, in Brighton, at 20/1. There were some good songs, but I did think ours was better.

I was standing there, and I’m good at mental arithmetic, so I knew exactly the moment where we would win even if we got no more votes, and I told the others, “That’s it, we’ve done it.”

DID YOU AND BJORN ALWAYS WRITE TOGETHER, PHYSICALLY TOGETHER, IN THE SAME ROOM, RIGHT FROM THOSE EARLY DAYS, OR DID YOU BRING EACH OTHER IDEAS?

We were together most of the time. We would sit together, I’d play piano, he’d play guitar and we would hum along with Swedish nonsense or rubbish English – and all of a sudden, something would pop up.

We always said we both must feel the same. It would happen many times: I would say this is good stuff Bjorn, and he would say, No, I don’t think so.

I’d try again the next day: still no. I would work on it and sometimes win him round, but we always had to agree; we had to agree, with every ABBA song, that this was as good as we could get. If someone said no, it could be better, then we just kept working.

WHERE WAS THE LINE OF DEMARCATION BETWEEN MUSIC AND LYRICS?

I only ever wrote one or two lyrics, I hated it. And I was really bad at it. He was like that [snaps fingers], he could write a brilliant lyric in a minute, he still can.

BUT YOU SET THE TONE AND LEAD THE WAY MUSICALLY?

Probably, yes – well, piano is louder than guitar [laughs].

SOMEONE ONCE SAID THAT YOU NEVER WROTE ALBUMS, YOU JUST WROTE POTENTIAL SINGLES AND COLLECTED THEM ON ONE RECORD…

Well, sort of. What is true is that you start with thin air, and then, somehow, you write a song. And if that song is SOS, then, when you’re back to thin air, the next song must be anything but SOS, or anything like SOS.

DO YOU THINK THAT THE SUBTLETY AND THE MELANCHOLY OF YOUR SONGS IN THOSE EARLY DAYS WAS MISSED, INITIALLY, OR PERHAPS RATHER SNOBBISHLY OVERLOOKED?

Maybe, yes.

AND DID THAT ANNOY YOU?

No, not at all. Life was good. You do everything the best you can. We write it as best we can, and then we try and record it as best we can and we try and make it match the vision that we had for it. So, let’s say we recorded 100 ABBA songs: I’d say 20 weren’t as good as we dreamed of, 60 came out okay, and 20 were actually better than we dreamed of.

And I think those 20, or whatever the number is, were good enough, and came over a period long enough, for us not to be neglected. Because we were there for such a long time – and did good, I think.

PEOPLE ALSO SAY THAT ABBA’S SONGS BECAME MORE REFLECTIVE OVER THE YEARS BECAUSE THEY WERE INFLUENCED BY THE BREAK UP OF YOUR RELATIONSHIP WITH FRIDA AND BJORN’S WITH AGNETHA. DO YOU THINK THAT IS OVERPLAYED?

I think so, I think the melancholy was there from day one, there is a strain of melancholy through all that work. It is dressed up as pop, but it was never just pop.

WHICH SONGS ARE YOU PROUDEST OF IN THAT ABBA CATALOGUE?

I’d say The Winner Takes It All is good. I’d say Knowing Me Knowing You is a great recording.

I think Take A Chance On Me is a good recording. Dancing Queen is okay. Fernando is okay.

HOW CRAZY WAS THE HEIGHT OF ABBA’S FAME FOR YOU FOUR?

Not too bad. We were living in Stockholm, ordinary lives, with families and dogs. We didn’t tour much.

Altogether, over the 10 years, we did maybe 60 or 70 days on the road, because we knew, Bjorn and I knew, that we needed time to write. It takes so long, to sit and wait it out, until it happens.

ONCE THE HITS WERE COMING THICK AND FAST AND YOU WERE SELLING AN AWFUL LOT OF RECORDS, DID YOU AND BJORN FEEL THE PRESSURE TO DELIVER THE NEXT ONE, AND THE NEXT ONE…

No, we were confident, we didn’t let ourselves be pushed by anyone –because what can they do? We’ll work and when there are two songs left to write for an album, you can set a release date, we can do that, and maybe that’s a little pressure, but that was our decision.

When we did the album Super Trouper, we actually needed just one more song and time was running out, so we stayed in the studio overnight and we wrote the song, Super Trouper, there on the spot. That’s never happened before or since!

AT THE HEIGHT OF YOUR FAME, OF COURSE, PUNK CAME ALONG AND DECIDED EVERYTHING THAT HAD GONE BEFORE, INCLUDING YOU, WAS CRAP.

That’s a good attitude! I like that. I wasn’t that keen on the punk music, but that’s a good attitude and in hindsight there was some fun stuff in there as well.

BUT THEN, ONE OF THE MOST FAMOUS PUNK TRACKS OF ALL TIME, PRETTY VACANT, IS FAMOUSLY STOLEN FROM ABBA.

Is it?!

YEAH, GLENN MATLOCK, WHO WROTE IT HAS CONFESSED THAT THE MAIN RIFF IS LIFTED STRAIGHT FROM SOS.

Ah, good, well he was very welcome!

WHEN YOU BROKE UP, WAS THERE A SENSE OF RELIEF AT ALL?

I don’t know, we just felt, and had maybe felt for some time, perhaps it’s time to try something else.

ALL FOUR OF YOU FELT THAT?

No, me and Bjorn, maybe me more than Bjorn, but he agreed with me. And we both thought, wouldn’t it be nice to write for the theatre? Then, of course, Tim Rice showed up out of the blue and said I have these ideas: one about King Saul and one about chess. Chess – there can’t be a more boring subject for a musical, let’s do that one.

So we said to the girls, Let’s take some time off. We think it will take us maybe two years to write this, and then we’ll see what happens.

But it took more than two years, it took four years until we actually made it to the West End. And then coming back and saying [claps hands], Right girls, shall we continue? It wasn’t on the map any more.

THAT’S RIGHT, YOU NEVER ACTUALLY ANNOUNCED YOU WERE SPLITTING UP, DID YOU?

Not at all, no. We took a break; we’re still on a break.

WHAT WOULD YOU SAY YOU ARE, A PERFORMER OR A SONGWRITER?

Oh I am not a performer, I’m a songwriter.

DO YOU ENJOY THE PERFORMANCE ASPECT AT ALL?

What I enjoy is playing with other musicians, that’s the most joyful thing you can do in life. I sit on my own, in my room, trying to write music, and that is great, I enjoy going to work every day – but it’s sort of lonely.

So that’s why I formed my band [The Benny Andersson orkester: six top five albums in Sweden since 2001, with Bjorn on co-writing duties], to have friends and other musicians to play with.

DO YOU WRITE EVERY DAY?

Yes, every day, I at least sit down and try. Most of the time it won’t happen, but if I’m not there it definitely won’t happen. I just wish I could come to terms with what it is.

YOU MEAN WHY IT DOESN’T HAPPEN?

No, that’s easy to understand! But why, all of a sudden [clicks figures]. Why, after three weeks of playing rubbish do I suddenly have eight bars coming out and talking to me, like it was in the hotel in Norway in 1966? If that doesn’t happen, nothing will happen – but what is it?

If I knew what it was I would go straight there at Monday morning, but it doesn’t work like that. Maybe it’s the same for everyone who creates, every painter, every writer, you need to sit there, you need to keep going, you need to wait for ‘it’ to happen.

It sort of feels like someone all of a sudden feels sorry for you: look at him sitting there at his piano, getting nowhere, let’s send him eight bars today.

WHO ARE YOUR FAVOURITE SONGWRITERS FROM ANY ERA?

Well if we extend it to include composers, it is Johan Sebastian Bach at number one – and then comes nothing for a long time. Then people like Richard Rodgers, Irving Berlin, Lennon and McCartney, of course, Brian Wilson, one of my heroes, Ray Davies, Tony Hatch. I won’t be able to remember all the names. And I like the work of [fellow Swede] Max Martin, he knows what he’s doing.

But, so many songs are now written by committee and I don’t understand how that works, because for me a song starts with melody combined with chords. I arrange the song, with bass and drums, after the song is finished, not the other way round. If I start with the drums and the bass and then add some chords, randomly, and then try to write a melody… I don’t know how that works, I don’t get it.

What that lacks, I think, is a ‘sender’. If someone likes my music, that’s me, it’s me sending it to you. If there are seven people behind it, are they all honest? Do they all mean it?

IT MUST BE STRANGE FOR YOU, HAVING FELT YOU WERE IN A BACKWATER IN SWEDEN 40 YEARS AGO, TO SWEDEN NOW BEING ONE OF THE CENTRES OF THE POP UNIVERSE – AND HOME TO SPOTIFY. WHAT DO YOU THINK OF THE WAY THEY TREAT SONGWRITERS, FINANCIALLY AND GENERALLY?

Well, financially, it’s better than nothing; it’s better than it being downloaded for free, so the idea’s good.

What they could do is, at the moment, when you click on a song, you see it’s Katy Perry and you see the title, but there should be another button that you click on to see the songwriters, the musicians, the producers, etc. get some information.

Songwriters should be credited for their work.

HOW TIRED DO YOU GET OF BEING ASKED THE ABBA QUESTION?

I don’t get tired of it, it’s just that the answer’s no [laughs].

BUT THERE IS THIS DIGITAL PROJECT, ISN’T THERE, WITH SIMON FULLER?

Yes, and it will be digital but it will be live. If we were going out again for real, we would do everything to make that a real event, we would not try to save any money in any corner, and that is what is going to happen here – but we’re not going to be there. We will be there in digital form, as holograms or in the Augmented Reality world. We won’t be there, but you will think we are there.

AND YOU AND BJORN ARE CREATIVE DIRECTORS, CHOOSING SET LISTS, DECIDING ON HOW EVERYTHING WILL LOOK?

Yes, absolutely, we’ve been working on it for a year already. It will be another year and a half before we can open – April 2019, I think. But only if it’s good. If it’s not good we won’t do it at all and everyone knows this, including Simon Fuller.

HOW OFTEN ARE THE FOUR OF YOU IN THE SAME ROOM THESE DAYS?

About this? A couple of times, and before that, yeah, we meet occasionally.

AND IT’S ALL GOOD?

It’s all good, it has always been all good.

AND ON THAT FIRST NIGHT, IN A CONCERT HALL, WILL ALL FOUR OF YOU BE THERE, WATCHING AN ABBA CONCERT TOGETHER?

I think so. I can only speak for myself, but I think so.

AMRA is the first of its kind — a global digital music collection society, built on technology and trust. AMRA is designed to maximize value for songwriters and publishers in today’s digital age, while providing the highest level of transparency and efficiency.Music Business Worldwide

https://www.musicbusinessworldwide.com/every-songwriter-needs-to-sit-there-keep-going-and-wait-for-it-to-happen/

Read More »»

La carta que cambió todo. Brevet som förändrade allt

.
0 comentarios

La carta que cambió todo. Brevet som förändrade allt



Björn Ulvaeus föddes i Göteborg men växte upp i Västervik, dit familjen kom 1951. Inspirerad av kusinen Joen odlade han sitt musikintresse under senare hälften av 1950-talet och tillsammans startade Björn och Joen en skiffelgrupp. På sin 13-årsdag fick Björn sin första akustiska gitarr i present av föräldrarna, vilket blev startskottet för en framgångsrik musikkarriär.
Som 12-åring jobbade Björn som springpojke på restaurang Slottsholmen.
”Jag var för ung och hade inte heller råd att dansa till Arne Hardes Orkester. Men vi gick ofta förbi där, kompisarnaoch jag, efter att ha delat en halv flaska starkvin på tre pålördagskvällen. Vi hörde tonerna därinifrån restaurangen och såg de dansande paren genom de stora glasrutorna. Vilka låtar spelade dom? Lasse Lönndahl hade en hit med Volare” året 1958, den fanns nog med på repertoaren. Jagvar inte intresserad av dansmusik, fnyste säkert åt den, sådet var inte den som lockade. Men det var något så magiskt med platsen, med musiken som ekade ut över vattnet i sommarkvällen.
Folk gick fram och tillbaks på strandpromenaden på holmen, som ingen annan svensk stad har en motsvarighet till. Restaurangen på holmen fanns i mitt liv på ett lika självklart sätt som föräldrahemmet på Norrtullsgatan 6, även om den stängde ute snarare än bjöd in den gången.
När jag sedan hade åldern inne hade ödet sett till att jag var ute och spelade på lördagarna när jag kunde ha dansat på Slottsholmen. Men då var jag tonårsidol och behövde inte dansa längre för att få ihop det med tjejer”
Om inte min mamma hade anmält Hootenanny Singers till en amatörtävling, så hade jag varit civilingenjör idag. Så kan livet vara, det berömda bananskalet blir avgörande. Jag kan säga det med säkerhet, för så målmedveten var jag. Och då hade jag aldrig fått stå bredvid Cornelis Vreesvijk på en scen i slottsruinen. Inte fått uppleva visfestivalens första trevande somrar. Innanför ruinens murar har jag sett Fred och Cornelis trollbinda publiken under kvällar som nu tillhör saga och legend. De murarna har bevisat att de är stadigt byggda och ska stå där i tusen år till, hoppas jag, men med den andra byggnaden på Slottsholmen kan det vara annorlunda”
http://www.slottsholmen.com/om-oss/bjoern-ulvaeus
translate: google.

Björn Ulvaeus nació en Gotemburgo, pero creció en Västervik, donde la familia se produjo en 1951. Inspirado por su primo Joe cultivó su interés por la música a finales de 1950 y juntos comenzó Bjorn y Jo un skiffelgrupp. En su décimotercero cumpleaños, Björn consiguió su primera guitarra acústica en el regalo de los padres, que era el punto de partida para una carrera musical acertada.
Cuando tenía 12 años, Björn trabajó como saltador en el restaurante Slottsholmen.
"Era demasiado joven y no podía darme el lujo de bailar con Arne Hardes Orchestra.Pero a menudo pasamos por allí, mis amigos y yo, después de compartir media botella de vino fuerte los sábados por la noche. Escuchamos los tonos desde el restaurante y vimos a las parejas de baile a través de los grandes paneles de vidrio.¿Qué canciones tocaron? Lasse Lönndahl tuvo un éxito con Volare "en 1958, había suficiente en el repertorio. No estaba interesado en la música de baile, estaba seguro, así que no era el que atraía. Pero era algo tan mágico con el lugar, con la música que resonó en el agua en la noche de verano.
La gente iba y venía en el paseo marítimo en el islote, que ninguna otra ciudad sueca tiene como contrapartida. El restaurante en la isla estaba en mi vida de una manera igualmente obvia como la casa de los padres en Norrtullsgatan 6, aunque se cerró afuera en lugar de invitarla en ese momento.
Cuando tenía la edad, el destino significaba que estaba jugando los sábados cuando podía haber bailado en Slottsholmen. Pero entonces yo era adolescente y no tenía que bailar más para tenerlo con chicas ".
Si mi madre no hubiera notificado a Hootenanny Singers a una competencia de aficionados, hoy habría sido ingeniero civil. Así que la vida puede ser, el famoso pastel de banana se vuelve crucial. Puedo decir eso con seguridad, para ese propósito que era. Y luego nunca había estado junto a Cornelis Vreesvijk en una escena en las ruinas del castillo. No experimenté los primeros veranos festivos del espectáculo. Dentro de las paredes de la ruina, he visto a Fred y Cornelis cautivar a la audiencia por las noches que ahora pertenecen a la saga y la leyenda. Las paredes han demostrado que están construidas de forma constante y que permanecerán allí durante miles de años, espero, pero con el segundo edificio en Slottsholmen puede ser diferente ".
http://www.slottsholmen.com/om-oss/...
Brevet som förändrade allt


Så här långt i efterhand kan jag se många vändpunkter i mitt liv, men ingen så avgörande som den dagen det där brevet damp ned i brevlådan hemma på Norrtullsgatan 8 i Västervik. Jag har stått vid korsvägar många gånger och medvetet valt den ena vägen eller den andra och valen har sedan visat sig livsavgörande. Men då har jag också haft en aning om att de skulle kunna komma att bli det. Det finns också vändpunkter eller snarare monumentala händelser i en människas liv, som när man får barn eller upptäcker att man älskar någon, men dom förväntas på något sätt ingå i livsödet. Så var det inte med brevet. Det låg där bara plötsligt en dag på dörrmattan nedanför inkastet och såg ut som vilket brev som helst.
Det var september och det var början på det skolåret då jag skulle förbättra mina betyg från bra till jättebra. Intagningskraven på KTH och Chalmers var hisnande och det var till en av de högskolorna jag ville till varje pris. Mina två farbröder var framgångsrika företagsledare, den ene ägde till och med en papperskoncern, och det var dom jag hade som förebilder. De hade börjat med tomma händer och lyckats komma dit de var med hjälp av charm, järnvilja och begåvning. Jag inbillade mig att jag kunde göra detsamma och med en civilingenjörsexamen i botten borde förutsättningarna vara ännu bättre. Höstterminen hade börjat och jag hade börjat plugga stenhårt med studentbetyget för ögonen.
West Bay Singers hade tagit upp alldeles för mycket tid, det var alla medlemmar ense om. Vi hade repeterat åtminstone fem kvällar i veckan under flera år, men nu skulle vi trappa ner till kanske en kväll högst. Hansi, Totta och Johan skulle precis som jag ta studenten våren 1964 och alla skulle läsa vidare på universitet eller högskola. Fyra förståndiga och lite småstadskonservativa grabbar, som inte hade en tanke på att låta musiken inkräkta på den kommande karriären. Musiken var en hobby, punkt slut. Vanliga grabbar i Västervik drömde inte ens om att lyckas i nöjesbranschen.
Visst saknade jag kvällarna hos Hansi, som hade egen våning och levde ett mycket friare liv än vi andra. Hans mamma bodde i Munchen och han gjorde ungefär som han ville här uppe i Västervik. Det var kvällar med Kingston Trio, te och rostat bröd. Jag saknade det där med att försöka lista att vad de spelade på plattorna Hansi hade och att ta ut sångstämmor och sen få höra hur bra det lät när vi iblandfick till det. När vi stod runt den enda micken, så nära att vi hörde varann andas. Den sommaren hade vi åkt i en PV till Sitges i Spanien. Vi hade ett tvåmanstält med oss och turades om att sova i det och i bilen. Totta och jag, som varit kompisar längst kamperade oftast ihop. Gitarrerna fick vi på något sätt också in i PV:n och vi spelade på klubbar och fick Cuba Libre och mat som gage. Det var den sista resan vi skulle göra tillsammans, sedan skulle vi skingras för vinden. Trodde vi. Så kom brevet.
Bara min mamma visste att det skulle komma och hon berättade inte för någon vad hon hade gjort. Hon sa alltid att vi var väldigt duktiga och jag tror att hon också tyckte att vi förtjänade mer framgång än andraplatser i lokala amatörtävlingar. Hon hade anmält oss till en rikstäckande tävling, Plats på Scen, arrangerad av Sveriges Radio. Anmält oss i mitt namn och därför var brevet addresserat till mig.
Nu låg det där på dörrmattan. Jag tog upp det, sprättade och läste. Och mitt liv ändrade riktning. Då och där. Det hade jag naturligtvis ingen aning om, men nu alla dessa år efteråt kan jag konstatera att det var så. Mitt rationella, förnuftiga jag hade bestämt sig för en kurs, men musiken drog mig åt ett helt annat håll. I tron, för att inte säga förvissningen om att det bara skulle vara en kort tid lät jag mig dras med, men så småningom var jag ohjälpligt på väg mot en karriär jag aldrig kunnat drömma om. Förnuftet försökte i det längsta föra mig tillbaka till den rätta vägen, men förgäves.
"Vi har mottagit Er anmälan och ni kallas till prov fredagen 13 september 1963.” stod det i brevet och eftersom jag bestod provet är jag den jag är.
http://www.slottsholmen.com/om-oss/...
translate google:

La carta que cambió todo
Hasta ahora, en retrospectiva, puedo ver muchos puntos de inflexión en mi vida, pero ninguno tan importante como el día en que la carta caído abajo en el buzón en su casa en la calle Northgate 8 en Västervik. Me he mantenido en una encrucijada muchas veces y escogido deliberadamente de una forma u otra, y las elecciones han demostrado ser vitales. Pero luego también tuve una pista de que podrían serlo.También hay puntos de inflexión o más bien eventos monumentales en la vida de una persona, como cuando tienes hijos o descubres que amas a alguien, pero se espera que de alguna manera formen parte de la vida. Entonces no fue con la letra. De repente, solo había un día en la puerta y parecía una carta.
Era septiembre y era el comienzo del año escolar cuando mejoraba mis calificaciones de bueno a excelente. Los requisitos de admisión en KTH y Chalmers fueron impresionantes y fue una de las universidades que quería a toda costa. Mis dos tíos fueron líderes empresariales exitosos, uno incluso tenía un grupo de papel, y eso fue lo que tuve como modelos a seguir. Habían comenzado con las manos vacías y lograron llegar, estaban usando encanto, voluntad de hierro y talento. Me imaginé que podría hacer lo mismo, y con un título de Maestría en Ciencias en la parte inferior, las condiciones deberían ser aún mejores. El término de otoño había comenzado, y había empezado a estudiar duro como una piedra con la marca de estudiante para los ojos.
West Bay Singers había tomado demasiado tiempo, todos los miembros estuvieron de acuerdo. Habíamos repetido al menos cinco noches a la semana durante varios años, pero ahora deberíamos descender hasta una noche como mucho. Hansi, Totta y Johan, como yo, tomarían al estudiante en la primavera de 1964 y todos irían a la universidad o a la universidad. Cuatro sabios y algunos tipos conservadores de la pequeña ciudad, que no tenían intención de dejar que la música interfiriera con la próxima carrera. La música era un hobby, fin de los tiempos. Los chicos normales en Västervik ni siquiera soñaban con tener éxito en la industria del entretenimiento.
Por supuesto, extrañaba las tardes a Hansi, que tenía su propio piso y vivía una vida mucho más libre que nosotros. Su madre vivía en Munich y le gustaba mucho que quisiera ir a Västervik. Había noches con Kingston Trio, té y pan tostado. Eché de menos que al tratar de enumerar lo que tocaban en los platos, Hansi tuvo que sacar las reuniones de canto y luego escuchó lo bien que sonaba cuando solíamos hacerlo.Cuando nos paramos alrededor de la única cosa tan cerca que nos escuchamos respirar. Ese verano habíamos llevado un PV a Sitges en España. Tuvimos una carpa para dos hombres con nosotros y tuvimos la suerte de dormir en ella y en el automóvil. Totta y yo, que hemos sido amigos a menudo acampamos juntos. También conseguimos las guitarras en el PV y tocamos en los clubes y conseguimos Cuba Libre y comida como instrumento. Era el último viaje que íbamos a hacer juntos, luego nos haría añicos el viento. Nosotros pensamos Luego vino la carta.
Solo mi madre sabía que vendría y no le contó a nadie lo que había hecho. Ella siempre dijo que teníamos mucho talento y creo que también pensó que merecíamos más éxito que otros lugares en competencias de aficionados locales. Se había inscrito en un concurso nacional, Plats på Scen, organizado por Sveriges Radio. Nos llamó en mi nombre y por lo tanto la carta fue dirigida a mí.
Ahora estaba en la alfombra de la puerta. Lo recogí, me reí y leí. Y mi vida cambió de dirección. Entonces y allí. Por supuesto, no tenía idea, pero ahora todos estos años después puedo decir que sí. Mi racional, sensato, había decidido hacer un curso, pero la música me atraía de una manera diferente. En la fe, para no decir la seguridad de que fue solo un corto tiempo, me dejé arrastrar, pero finalmente no fui de ayuda en mi camino a una carrera que nunca podría haber soñado. La razón por la que he intentado durante más tiempo me ha devuelto al camino correcto, pero fue en vano.
"Hemos recibido su solicitud y se le llama para una prueba el viernes 13 de septiembre de 1963". Estaba escrito en la carta y porque supere el examen, soy quien soy.
http://www.slottsholmen.com/om-oss/...
Med rötterna i Tjust

Bruken ligger tätt i Tjust. Många är sedan länge nedlagda, men många blomstrar fortfarande och det är de som lyckats förändra verksamheten i takt med tiden. När jag var ung hörde jag historier om hur disponenterna for mellan bruksherrgårdarna och roade sig ungefär som Gösta Berling och hans kavaljerer med den skillnaden att de förra var rika och de senare fattiga. Det låg ett skimmer över deras eskapader och jag kom i närheten av den för mig ouppnåeliga världen när jag blev invald i en märklig klubb, som hade fem medlemmar och som endast hade en raison d’être; överdådigt festande. De tre disponentsönerna från Västerviks Pappersbruk, Ankarsrums Bruk och Blankaholms Sågverk var tongivande, sedan kom sonen till överläkaren på Västerviks Lasarett och sist jag, fast jag var en främmande fågel. Pappersbrukssonen var min kusin och det var utan varje tvivel därför jag fick vara med. Jag fick på det sättet andas in luften i de fina salongerna och jag kunde stå där länge och betrakta de gamla oljeporträtten av generationer av bruksdisponenter. Det som Selma Lagerlöf skrev om i Värmland hade sin motsvarighet här i Tjust.
Min pappa var förman på pappersbruket och där jobbade jag i fabriken flera somrar. Under rasterna rotade jag i returpappersbalarna efter serietidningar när jag inte åt ur matlådan tillsammans med de andra arbetarna. Jag fick en stark känsla för vad bruket betydde för Västervik och även om brukskulturen inte var lika starkt närvarande när jag växte upp som den varit hundra år tidigare, så fanns den fortfarande där och när nu det nya Slottsholmen söker sitt uttryck, exteriört och interiört, är det för mig en självklarhet att vi ska suga inspiration ur den. Malmen, skogen, stenen och vattnet som företagsamma smålänningar och inflyttade valloner så skickligt utnyttjade, skeppsbyggeriet och fiskenäringen, allt det finns med i tankarna när vi väljer material, form och uttryck.
Långt inne i Gamlebyviken låg sedan början av 1600-talet Almviks Tegelbruk. År 1669 gick lastbåtarna i skytteltrafik därifrån till Stegeholms Slott. Man levererade fyratusen tegel bara det året till reparationsarbeten och det teglet kan vi se än i dag på olika ställen i ruinen. Det var inte svårt att komma fram till att Nya Slottsholmen ska ha tegelfasad. Vackert färgskiftande tegel i varmt röda och rostbruna nyanser.
Mitt emellan Nya Slottsholmen och ruinen låg det skeppsvarv som Gustav Vasa lät anlägga 1548. Det var början till Västerviks storhetstid som skeppsbyggarstad, faktiskt var staden den fjärde största under lång tid. Fyra varv fanns det och hundratals skepp byggdes, de första alltså ett stenkast från Nya Slottsholmen. Och skeppen byggdes naturligtvis i ek. Det träslaget gifter sig som alla vet så bra med tegel och därför ska hela markplanet ska ha väggar av glas och ek. Ovanför tar teglet vid.
När jag blundar kan jag se regalskeppet Svärdet (?) sjösättas och flyta ut på vattnet där småbåtsmarinan nu ligger och i fantasin är steget är inte långt till vårt flytande hotell, som ska ligga förankrat några tiotals meter därifrån. Det ligger på en ponton och ska byggas i massivt trä och kläs med ekpanel. Som en vördsam gest till skickliga skeppsbyggare från en svunnen tid.
Det järn i form av spik och annat, som användes vid varven måste ha tillverkats av järnbruken i trakten. Där fanns Ankarsrums, Överums och Eds bruk. Och Gunnebo Bruk. Min ungdoms stora kärlek var dotter till disponenten där (alla dessa disponenter!) och jag minns att jag en gång satt i disponentvillans bibliotek och läste om brukets historia. På ett ställe berättades det att man till skeppsbyggnad i Västervik hade levererat "eke- och fuhru Spik, Band och Bult Järn til Skiepps-Byggnad samt annat småsmide".
Järn, ek och tegel – material med sträng skönhet och karaktär och som är så naturligt hemma på den lilla ön som skiljer Gamlebyviken från Skeppsbrofjärden (?). Det känns som om platsen och dess historia pekar ut vägen för oss när vi söker oss fram mot det uttryck Nya Slottsholmen ska ha. Gräv där du står. Och det finns mer att upptäcka.
En av mina skolkompisar hade möjlighet att låna en segelbåt närhelst han ville. Det var en Folkbåt i trä och vi var oftast tre som gav oss ut i den; den tredje en av dem som så småningom skulle bli medmusikant i Hootenanny Singers. Vi seglade så ofta vi kunde och låg ute till havs hela dagar, ute bland öarna i Västerviks sagolika skärgård. Ibland gav vi oss norrut på den långa fjärden Gudingen och seglade förbi ön med det vackra namnet Vinökalv. Vi visste det inte då, men senare har jag fått veta att Smedviken, ett av skärgårdens största stenbrott, ligger där. Man bröt diorit, som transporterades in till Bröderna Flinks stenhuggeri för ornamentstenstillverkning. Stenhuggarkonsten har länge varit mycket livaktig i Västervik och i Nya Slottsholmen vill vi bära den traditionen vidare på något sätt. Diorit i golv eller någon annanstans. För övrigt hade jag också en flickvän som var dotter till en stenhuggare, men det hör inte hit.
Jag har talat om varv och skeppsbyggeri, men inte om den inspiration som själva havet ger. Slottsholmen är omgivet av vatten i alla väderstreck och byggnaden når ända ner till sjökanten. Där ska det ligga bryggor, där ska det levas brygg- och båtliv på sommaren. När strömmingsfiskarna kom in till Fiskarhamnen med sin fångst en gång i tiden föreställer jag mig att det måste ha vimlat av människor där. Ett sådant vimmel kan jag se på bryggorna framför Nya Slottsholmen. För fiskarna förr innebar havet inte bara utkomst utan också umbäranden och faror, så när de väl hade fast mark under fötterna vände de sig bort från det, inåt land. Vi har i dag ett helt annat förhållande till havet och vänder oss ut mot det och bejakar det och knappast någon annan byggnad i Sverige gör det så förbehållslöst som Slottsholmen. Den marina känslan kommer att vara tydlig, men aldrig överdriven i sitt uttryck.
Järn, ek, tegel, sten och hav – där har vi våra inspirationskällor. Alla med rötter i Tjust.
http://www.slottsholmen.com/om-oss/...
translate google. Con las raíces en Tjust

El uso está cerca de Tjust. Muchos han estado cerrados durante mucho tiempo, pero muchos todavía florecen y lograron cambiar el negocio a medida que pasaba el tiempo. Cuando era joven, escuché historias de cómo los dispensadores entre los gobernantes del ministerio y se divertían como Gösta Berling y su caballero, con la diferencia de que los primeros eran ricos y los segundos pobres. Hubo un brillo en sus escapadas, y me acerqué al mundo inalcanzable cuando fui recogido en un club notable, que tenía cinco miembros y solo tenía una razón de ser; espléndidamente festivo. Los tres hijos de gestión Västervik papel, Ankarsrums Molino y Aserradero Blankaholm llevaba, luego vino el hijo del médico jefe en el Hospital de Occidente, y por último, a pesar de que era un extraño pájaro. El hijo de Paperbridge era mi primo y sin duda alguna tenía que unirme. Conseguí respirar en el aire en los hermosos salones y pude quedarme allí por mucho tiempo y mirar los viejos retratos de petróleo de generaciones de habitantes de servicios públicos. Lo que Selma Lagerlöf escribió en Värmland tenía su contraparte aquí en Tjust.
Mi padre era el capataz de la fábrica de papel y trabajé allí durante varios veranos en la fábrica. Durante los descansos, rotaba las pacas de papel reciclado después de los comics cuando no comía fuera de la caja de comida junto con los otros trabajadores. Tengo un fuerte sentido de lo que significaba la práctica Vastervik y aunque la cultura de servicio no es tan fuertemente presente cuando yo estaba creciendo era de cien años atrás, por lo que todavía estaba allí, y ahora que la nueva Slottsholmen que busca su expresión, exterior e interior, es obvio para mí que debemos inspirarlo. El mineral, madera, piedra y agua emprendedores Småland y ocupado valones tan hábilmente explotada, la construcción naval y la pesca, todo lo que está en la mente cuando elegimos los materiales, forma y expresión.
Long in the Old Town, el comienzo del siglo XVII fue Tegelbruk de Almvik. En 1669, los camiones tomaron una lanzadera desde allí hasta Stegeholms Slott. Usted entregó el ladrillo de cuatro quintiles solo ese año al trabajo de reparación, y podemos ver ese ladrillo hoy en diferentes lugares en la ruina. No fue difícil encontrar que Nya Slottsholmen debería tener una fachada de ladrillo. Hermoso ladrillo de color cambiante en tonos cálidos rojos y marrón óxido.
A medio camino entre New Castle Park y la ruina fue los astilleros Gustav Vasa fundada en 1548. Fue el comienzo del auge de Occidente como una ciudad de la construcción naval, de hecho, la ciudad fue el cuarto más grande por mucho tiempo. Cuatro yardas estaban allí y se estaban construyendo cientos de barcos, el primero, por lo tanto, a un tiro de piedra de Nya Slottsholmen. Y, por supuesto, los barcos fueron construidos en el roble. Los bosques se casan como todo el mundo sabe tan bien con ladrillos y, por lo tanto, toda la planta baja debe tener paredes de vidrio y roble. Arriba, el azulejo pasa.
Cuando cierro los ojos puedo ver svärdet (?) Lanzado y flotar en el agua donde småbåtsmarinan es ahora, en la dureza, el paso no es mucho en nuestro hotel flotante, que será anclado a unas pocas decenas de metros de distancia. Está ubicado en un pontón y debe construirse en madera maciza y revestirse con ekpanel. Como un gesto gratificante para astilleros expertos de una época pasada.
El hierro en forma de clavos y otros usados ​​en los patios deben haber sido hechos de hierro en el vecindario. Hubo uso de Ankarsrum, Överum y Ed. Y el uso de Gunnebo. El gran amor de mi juventud fue la hija del devoto allí (¡todos estos recursos!) Y recuerdo una vez en la biblioteca de Aldeas Disponibles y leyendo sobre la historia del uso. En un momento se dijo que la construcción naval Västervik había entregado "Tapes Ekeberga y fuhru uñas y cerrojo de hierro til-edificio Skiepps y otra småsmide".
Hierro, roble y ladrillo - material de estricta belleza y carácter, y por lo tanto, naturalmente, el hogar en la pequeña isla que separa Gamlebyviken de Skeppsbrofjärden (?). Se siente como si el lugar y su historia nos señalaran el camino cuando esperamos la expresión que New Slottsholmen debería tener. Excava donde estás parado. Y hay más por descubrir.
Uno de mis compañeros de clase tuvo la oportunidad de tomar prestado un velero cuando quería. Era un bote de madera y solíamos ser tres quienes nos lo dieron. el tercero de ellos que eventualmente se convirtió en músico en Hootenanny Singers. Navegamos con la mayor frecuencia posible y nos dispusimos en el mar todo el día, entre las islas del fabuloso archipiélago de Västervik. Algunas veces dejamos el norte en la larga bahía de Gudingen y navegamos más allá de la isla con el hermoso nombre Vinökalv. No sabíamos entonces, pero más tarde me dijeron que Smedviken, una de las canteras más grandes del archipiélago, se encuentra allí. Uno rompió diorita, que fue transportada a la cantera de piedra de Brinken Flink para la producción de piedra ornamental. Stenhuggarkonst ha sido muy animado en Västervik y en Nya Slottsholmen queremos llevar esa tradición de alguna manera. Diorita en el piso o en otro lugar. Por cierto, también tuve una novia que era hija de un montículo de piedra son, pero no pertenecen aquí. He hablado sobre astilleros y construcción naval, pero no sobre la inspiración que el mar mismo ofrece. Slottsholmen está rodeado de agua en todas las direcciones y el edificio llega hasta la orilla del mar. Habrá puentes donde habrá cerveza y paseos en bote en el verano. Cuando los peces de paja venían a Fiskarhamnen con su captura de vez en cuando, me imagino que debe haber surgido por personas allí. Tal explosión puedo ver los muelles frente a Nya Slottsholmen. Para los peces anteriores, el mar no solo significaba ingresos, sino que también acarreaba peligros, por lo que cuando tenían tierra firme bajo sus pies, se alejaban del interior. Hoy tenemos una relación completamente diferente con el océano y lo sacamos y lo agarramos, y casi ningún otro edificio en Suecia lo hace sin reservas como Slottsholmen. El sentimiento marino será claro, pero nunca exagerado en su expresión: hierro, roble, ladrillo, piedra y mar: allí tenemos nuestras fuentes de inspiración. Todo con raíces en Tjust.
http: //www.slottsholmen.com/om-oss/bjoern-...

Visionen och arbetet med att skapa nya Slottsholmen drivs av Björn Ulvaeus och ALM Equity AB tillsammans med Västerviks Kommun, Arkitekt Thomas Sandell på Sandell Sandberg samt byggföretaget PEAB. Vill du nå restaurangen eller boutiquehotellet mejlar du info@slottsholmen.com
Vi ser fram emot att höra från dig!

Björn Ulvaeus

Björn Ulvaeus föddes i Göteborg men växte upp i Västervik, dit familjen kom 1951.
ALM Equity

ALM Equity analyserar tänkbara förvärv samt strukturerar, finansierar, leder och säljer framförallt bostadsprojekt.

Read More »»
 

DISCLAIMER:

All music, lyrics, videos photos, & media remain copyright of their respective owners. No infringement intended. Used for entertainment purposes and to promote the Artists' work Please support the artists by buying their official releases