viernes, 29 de mayo de 2020

Meet CISAC’s New President: Hit Songwriter Björn Ulvaeus of ABBA

Meet CISAC’s New President: Hit Songwriter Björn Ulvaeus of ABBA
The renowned songwriter talks royalty transparency, creator empowerment, and the next crucial innovation after streaming

By AMY X. WANG


LONDON 20190822Björn Ulvaeus på plats i London, där "Mamma mia! The party" har premiär den 19 september. Foto: Marte Lundby Rekaa / TT / kod 200


Björn Ulvaeus, co-founder of ABBA and the incoming president of CISAC

TT News Agency, Zap PR

Björn Ulvaeus has written more than 150 hit songs and shows, co-founded one of the most commercially successful acts the music business has ever seen, and been recognized as one of the greatest songwriters in history — but one role the Swedish hitmaker never expected to be in was that of an industry spokesman. In the earlier days of his career, he was “completely uninterested” in topics like royalties, copyright, and rights management, Ulvaeus says.

Today, Ulvaeus is the incoming president of global rights group CISAC — fully, the Confédération Internationale des Sociétés d’Auteurs et Compositeurs, also known as the International Confederation of Societies of Authors and Composers. Based in Paris but operating internationally, CISAC is the world’s biggest network of author societies, representing 4 million creators and publishers across fields that include music, literature, drama, and the visual arts. The group advocates for advancements in copyright law and helps protect creators’ interests in 120 countries. Ulvaeus takes over for bestselling French electronic composer Jean Michel Jarre, who led CISAC for the past seven years.



The ABBA superstar spoke with Rolling Stone over Zoom, from his home in Sweden, about his surprising journey to the new position atop the music industry — and the ambitions he already has for it.

How did you arrive to this role?
I was asked by several people a year ago, independently, who knew that Jean Michel Jarre was going to leave this year. I said, “Forget it! No way. Me?” I just didn’t have, you know — I couldn’t see myself as president for anything.

But they persisted. I started thinking about it. Undeniably, I have a long career and I am a songwriter who has seen it all from the inside. I’ve been successful with theater and film and records, all that stuff. I started to realize that I had the right background to be the president of a global organization for creators.

I have also been involved for five or six years in a creators’ tool called Session, which is about capturing creative thought at the source in the recording studio and in the writing process. I have a vision of how technology can make lives fairer and more transparent for so many songwriters.

In the end I said, “OK, I’ll do it.” I plan to be more active than making a couple of speeches now and then, because I think it’s great fun — and because I have access to almost anyone in the music industry. With a global organization like CISAC, I also have access to governments. It’s going to be very interesting. I hope I can do something to better the lives of creators.

What do you see as the greatest challenge for songwriters right now, and how can CISAC help with that?
The greatest right now is obviously COVID, because royalties will dry up when touring artists cannot tour. It’s horrible for musicians whose livelihoods really depend on this and are already hand-to-mouth. They have to be supported somehow. I don’t know how yet, because I haven’t actually become president yet, but collecting societies, labels, publishers, and governments all have to support the creative sector; it means so much to society.

As a songwriter yourself, what has been your biggest frustration with the music industry?
A lot of my frustration comes from the lack of transparency. It is so convoluted and complex. There is no knowing where something is played or how it goes through various channels and ends up giving only a fraction to the songwriter. That is one thing I will be working for. I know we can create tools that allow the songwriter to look at the whole value chain. This kind of transparency is what I have a vision of, and it needs transparency from all sides.


The source of all this is the creator. Benny Anderson and I have always said that this business starts with a song. But as a community, the songwriters are maybe the weakest in the whole value chain, compared to labels, publishers. I see a future where the creators have more power.

Has the industry become more transparent since you were in the early days of ABBA?
It has, but it’s very slow. It hasn’t been disrupted in any serious way. You can say that Spotify was to be expected as a tech development. The industry still needs to be much more open.

It does seem like songwriters are often at a disadvantage because they are so siloed from one another. How can CISAC help with that?
The picture I want to paint is that it’s a global organization totally on the creators’ side. It is a nonprofit. There is nothing else like that. What I’d like to do is build trust that from CISAC emanates education. It is an organization they can turn to whenever they have questions or issues that we can take to a higher level. I want to be approachable in that way.

Sometimes I feel songwriters look at their collecting society as something of an old boys’ club, something stuffy that they get some money from every now and then; but the society is a nonprofit and on their side.

“I realized, when the first royalties came in for Benny and me for ABBA, that it gave me time. It gave us freedom. It gave us possibility to hone our craft, to become good songwriters. We could take time writing.”

How long, in your own career, did it take to learn about the existence of collection societies and performing-rights organizations and that whole sphere?
I had my first hit when I was 18, and I was completely uninterested in stuff like that, obviously. It was there in a peripheral phenomenon — but I never gave it any thought. It must’ve taken 10 years into my career before I started to wonder, “How does it actually work?” I think that goes for a lot of songwriters.

I realized, when the first royalties came in for Benny and me for ABBA, that it gave me time. It gave us freedom. It gave us the possibility to hone our craft, to become good songwriters. We could take time writing. We didn’t have to finish that bloody song in the evening. Now, we could continue the next day — and the next. That kind of security is what I wish a lot of young, talented songwriters could have, so that they don’t have to drive a taxi at night to pay the rent.

I know what it’s like to be able to just work on the craft. Inspiration is one thing. You need to be good at it as well.


Money can buy the time to get good at it.
Yes, exactly.

So what advice would you give to young songwriters today?
It’s hard to give advice, because you can’t explain to anyone how to write a good song. “Keep at it” is the only advice I can give.

Actually, there is one more. I’ve noticed that a lot of songwriters give up too early. They have a really good chorus, and then they don’t bother so much about the rest because they think that’s enough. And I don’t think it is. I think every part of a song should be good and should be the best you can do. Don’t consider a song finished until all parts are the best you could do, that’s what I’d say.

The role of a songwriter has also changed quite a bit.
It varies. Max Martin is a songwriter who has a lot of power over everything — some others don’t. But songwriting itself has also changed. Benny and I used to sit in a room together with a stand-up piano and an acoustic guitar. Now, there can be 15 songwriters on one song, with each songwriter good at a different thing. Pop music has evolved a totally different method of writing. Sometimes it can produce really fantastic results, and sometimes it can be a product.

You brought up Spotify earlier, and I’m curious because of the Swedish connection here — what were your initial impressions when it introduced a new business model for music in the early 2000s?
I was quite open to it. Here in Sweden, illegal downloading was taking over and the industry was dying, really. I could see that Spotify was the future carrier of music. I understood why they put a price on it as low as they did. But it was miles away from what consumers had spent on CDs, and that meant a lot of songwriters were very irritated about their royalties. I know some do still protest against the small slice they get.

Do you see any promising innovations on the horizon that will help bring in more revenue for creators?
There will be more virtual concerts; we can be absolutely certain that the gaming industry is huge and doing things that music will be utilized in.

One thing I would like to see in streaming is a user-centric subscription model — meaning my subscription can go to the artists and songwriters I play [as opposed to the dominant pro rata business model]. For people who get played a little but not all the time, and for some catalog artists, a user-centric model would be fairer than the one right now. I want my money to go to the ones I enjoy, and not the bulk of it going somewhere else because someone is clicking much more than I’m doing! I think the consumer would want a user-centric subscription if they knew about it.

Have you watched any livestreams in quarantine?
Parts. It makes me realize how important an audience is [laughs]. An audience is a living organism, you know, and an artist is in the middle of that experience — it all comes together in one experience. One is only half without that.


I hope some people in Silicon Valley are on the way to inventing a virtual audience that is credible, so that you can have an experience at home with the artist and other people together. That would be something.

How do you plan to bring technological innovation to CISAC?
One thing that attracted me to becoming president is that CISAC is so global. It has almost 240 members that are collecting societies of various shapes and forms. I see CISAC having cloud-based technology and tools that can be shared by all the collecting societies all over the world, so a local society in Latvia working for Latvian culture could be more equal to the big ones in other places that already have their own developed technology. That’s a vision I have, that I hope will come true during my time as president.

https://www.rollingstone.com/pro/features/bjorn-ulvaeus-abba-cisac-1006611/

clip Bjorn at BBC

clip Bjorn at BBC - May 29th, 2020




This morning Bjorn said: "the cultural sector is 'extra vulnerable' due to Coronavirus and urged governments for support"






viernes, 22 de mayo de 2020

Bjorn was interviewed by CNBC

Bjorn at interview - May 22nd, 2020
Today Bjorn was interviewed by CNBC
He talked about the coronavirus, he said “We haven’t seen what the economy will do. That’s not gonna bite I think until maybe the end of the summer or so, and that’s really scary. And then there might be a second and a third wave of the infection, so we go into a different world.” and He added: it will be a long time before people can sit together again in auditorium"
He also talked about the launch of the abba new songs: “I think sometime this year. Yes, I think so.”
Full interview here
May 22nd, 2020






miércoles, 13 de mayo de 2020

Björn talks about the future of theatres in this time


Björn talks about the future of theatres in this time...
He predicts a slow recovery for musicals and theatre, saying it will be a long time before people will want to sit in packed auditoriums.
The musical Mamma Mia! It's been playing in London's West End for two decades.
Video: Jeremy Howell - BBC
13 May 2020




on facebook



sábado, 9 de mayo de 2020

Frida Lyngstad: ABBA

 


[SCHLAGER] Frida Lyngstad: ABBA ett yrke

Lärkstan i Stockholm ligger inbäddat i snö. Det är som en värld för sig, en liten stad i storstan. En värld för sig är också Polar imperiet, en värld som är ganska svår att tränga in i för att nå de människor som finns där.
Därför blir jag rätt förvånad att ingen frågar vem det är när jag tryckt på porttelefonen utan Sesam öppnar sig direkt. Jag menar jag skulle ju kunna ha en bomb i väskan eller automatgevär under armen. Så är det nu inte. Jag ska träffa Frida och är bara utrustad med bandspelare.
Frida sitter i telefon med Japan när jag kommer, en telefonintervju.
— Att förstå japaner som pratar engelska är inte det lättaste, säger Frida när hon kommer.
Engelska med japansk accent, jag fnissar lite.
Vi går in i Stikkans rum. Där är det lugnt. Precis som Frida. Hon inger något slags lugn och verkar inte alls som hon ska sticka iväg på intensivkurs i franska om en timme.
Frida går på vuxengymnasium och läser in en treårskurs i franska på tre månader.
— Jag har alltid drömt om att ha tid med att gå och lära mig språk, tycker om språk väldigt mycket, och nu när Linda skulle börja skolan och Agneta ville vara hemma lite mer tyckte jag att det kunde passa bra. Det har varit oerhört jobbigt men kul.
Frida är den som håller på med mest grejor vid sidan av ABBA. Förut dansade hon flera gånger i veckan. Nu springer hon, bodybuildar, läser franska och tar sånglektioner.
— Det är viktigt att göra någonting annat och så har det kanske med att göra att få en viss distans till ABBA-människan. På något sätt vill man inte betrakta sig som en stjärna, det handlar inte om det. Jag har aldrig sett mig själv som en sån, det har inte nån av de andra i gruppen heller förresten.
— Det blir så lätt uppförstorat i tidningar. Det handlar ju egentligen om människor som inte är jag. Man står utanför och tittar på.
Via logiken i franska verb kommer vi fram till att Frida är en logisk person. Men ändå en känslomänniska. Det är nog lite det hon framstår som också. Står med båda fötterna på jorden. Är vuxen och förståndig. Lever familjeliv. Går in för ABBA som ett yrke, inte niotillfem, men lite åt det hållet. Ser sig själv som proffs inom sitt gebit. En effektiv yrkeskvinna i karriären.
FABB
Plötsligt slår det mig att ABBA faktiskt borde heta FABB. Det är ju ett tag sen Frida hette Annifrid. Hon gjorde det när de två tjejerna körade på “Hej gamle man” som de två killarna hamnade på Svensktoppen med. Första riktiga grejen de fyra gjorde ihop var “People need love”.
— Vi blev överraskade och vansinnigt lyckliga när den gick upp på tio-i-topp. Då var det lite ballare än svensktoppen, säger Frida med en ironisk betoning på “ballare”.
— På sätt och vis längtar jag tillbaka till den tiden. Då hade man den där hungern som man inte har nu.
På sin första turné kallade sig de fyra för Festfolket. De körde en slags krogshow där Peter Himmelstrand stod för det mesta av materialet. Tanken på att de tio år senare skulle finnas som leksaksdockor i affärerna och inte kunna gå ifred på gatorna i världens storstäder hade nog förefallit utopisk.
Det som de drömde om då är idag en glittrande verklighet. Fast bland det glittrande finns också mattare partier.
— Ibland är det jobbigt att alltid känna sig iakttagen. Om man sätter på sig masken för att man vet att man ska ut en kväll då går det ju bra för då vet man det innan man går hemifrån. Men om man bara går ut privat för att shoppa eller sätta sig på en restaurang kan det vara svårt om man inte är på det humöret.
— Jag har en professionell mask vad det gäller ABBA. Det måste jag ha. Om jag nu har haft världens gräl med Benny innan jag går hemifrån eller nåt annat har gått jättesnett så måste jag sätta på den masken. Men det gäller kanske alla, gällde det dig kanske du skulle skita i att gå på den där festen för att du känner dig urusel.
— Jag är tvungen att göra det för det hör till mitt jobb.
Frida iakttar själv. Under hela vårt samtal tittar hon mig rätt i ögonen. Kanske försöker hon kolla in vad jag är för en, vad jag kan komma att skriva. Och säkert finns det ett visst mått av försiktighet när hon svarar på frågorna. Frida är vid det här laget van att se sitt och de andra ABBornas namn i spalterna. ibland kan det bli för mycket.
— Bara för att man råkar vara medlem i en grupp som är världskänd så ska det alltså skrivas om oss. Oavsett om det bara är en liten skitgrej så skapar det rubriker. Det får såna konstiga dimensioner, som inte tilltalar mig på nåt sätt.
Man stannar faktiskt upp och tänker efter att det är dags att ta det lite lugnt och ligga lågt. För det är enda sättet att påverka. Vi gör det nu, ligger lågt och ger inte intervjuer och liknande grejer.
Ljuset från fönstret faller in på Fridas rödfärgade hår. Hon lutar ansiktet i händerna. Det är ingen sprittande spontan person jag har framför mig. Men det verkar vara en rak och juste tjej.
Och på något sätt gullig. Nästan så man får lust att berätta om sig själv. Men det är Frida som ska berätta. Vi börjar prata om det faktum att ABBA är sparsamma med turnerandet.
— Vi är ingen konsertact utan mer en studioact. Egentligen tycker jag det är kul att stå på scen. Men jag gillar inte långa resor, är en riktig hemmagris. Vill inte vara ifrån ungarna, vännerna och allt annat här hemma. Skulle aldrig vilja bo i nät annat land än Sverige. Här vet folk vad vi är för några. De har sett oss från början.
Har aldrig sneglat
Pengar, pengar, pengar, nämns alltid i samband med ABBA. Monark, fastigheter, konst. Frida är intresserad av affärsverksamheten. Men bara till en viss grad. Hon går på styrelsemöte en gång i månaden. Annars försöker hon slippa ifrån så mycket som möjligt. Det finns andra som tar hand om den biten.
Pengarna i första och musiken i andra hand eller tvärt om.
— Det musikaliska är och har alltid varit det viktigaste för oss. Så har det varit ända från början. Det är där man får kickarna. När man lyfter från golvet för det känns så bra. Inget kan ändra på det. Det är en ganska lustig grej med oss att vi har alltid jobbat utifrån våra egna förutsättningar, vad vi tycker är bra, utan att snegla nånstans. Vi har gjort det som känts rätt.
Nu är Fridas tonfall mer bestämt. Så här är det. Det är egentligen inte så mycket att snacka om. Med vissa saker är det som det är. Det hjälper inte med abrovinklar och, som jag märker att hon tycker ibland, negativa frågor. Frida är Frida i ABBA.
Hon längtar inte tillbaka till den gamla goda tiden, hon tycker inte att det är eländigt att vara kändis, hon gillar deras musik, hon längtar inte desperat efter att få göra nåt eget, hon tror inte att ABBA imperiet kommer att växa så att det blir för stort, hon har ingen större lust att skriva ABBAs låtar eller texter (“Björn och Benny är så pass habila låtskrivare”), hon är inte nervös när hon står på scen.
Även om ABBA har stor inverkan på mycket kan de inte göra så mycket åt hur världen ser ut.
— Man känner den här ångesten i magen. Det känns tungt precis som om det inte finns nån framtid. Det gäller inte mig så mycket men mina barn, man undrar hur det kommer att se ut när de växer upp. Det är ju en hopplöshet som infekterar hela samhället. Man känner sig maktlös som människa allt det här stora.
— När inte politikerna kan klara av det hur fan ska jag då kunna klara av det, vad ska jag kunna säga då som folk lyssnar på mera.
— Där tycker jag nånstans att det är roligt att vara med i en grupp som ABBA som kan tillföra folk lite glädje och positivitet. Det märker jag på brev jag får hem. Folk tycker att det är fantastiskt att vår musik finns. När dom är ledsna eller deprimerade så sätter dom på vår musik och blir glada och uppfyllda.
Sexsymbol
Det är känslomänniskan Frida som gråter över hopplösheten i stället för att sätta saker på pränt eller skrika ut vad hon tycker.
— Det är förlösande att gråta. Det är mitt bästa sätt, att bli av med alltihop. Då är jag ren inuti och kan lagra upp på nytt igen så att säga. För några år sen var jag våldsammare, men jag har inte så mycket aggressivitet kvar i mig. Den har dämpats ner. Man har lärt sig att nyansera.
Tjejerna i ABBA uppfattas åtminstone utomlands annorlunda än killarna. Deras kroppsdelar kommenteras i pressen. Publiken tittar på ett annat sätt på tjejerna.
— Ibland känner man att man betraktas som en sexsymbol. Att den manliga, och även den kvinnliga, delen av publiken ser en som en sån. Det känns som man inte har del i det precis som mycket annat. Därför att jag har aldrig uppfattat mig själv som en sexsymbol, det är så långt ifrån mitt sätt att tänka om livet, tjejer och över huvud taget.
Tidningarna som tar upp tjejer som sexsymboler borde inte få finnas, de är förskräckliga.
Frida börjar få bråttom för att inte komma för sent till fransklektionen. Vi gör sällskap ut. Där står Stikkan och Görel Hanser. Frida stannar till och pratar med dem. Om middagsmat till ungarna. Om en fest hon måste gå på på kvällen.
Jag undrar i mitt stilla sinne hur hon orkar. Men hon är ju van och trivs med det livet. Så sätter Frida på sig sin röda päls som går i samma ton som håret. Och jag som tycker illa om pälsar i allmänhet och färgade i synnerhet kan inte låta bli att tycka att hon ser elegant ut.
Vi skyndar på och skiljs åt ute på gatan. När jag kommit en bit ropar den röda figuren som är Frida på mig.
— Vill du ha skjuts?
Men jag ska åt ett annat håll och har inte bråttom. Från den lite avskilda vrån av stan traskar jag iväg mot larmigare delar.
Schlager #006/007-1980
Text: Hélène Benno
Foto: Hélène Benno

[SCHLAGER] Frida Lyngstad: ABBA una profesión

Es necesaria una máscara profesional, dice Frida.
Lärkstan en Estocolmo está enclavado en la nieve. Es como un mundo en sí mismo, una pequeña ciudad en la gran ciudad. Un mundo en sí mismo es también el Imperio Polar, un mundo que es bastante difícil de penetrar para llegar a las personas que allí se encuentran.
Por lo tanto, me sorprende bastante que nadie pregunte quién es cuando presiono el intercomunicador, pero Sesame se abre de inmediato. Quiero decir, podría tener una bomba en mi bolso o un rifle automático debajo del brazo. Ese no es el caso ahora. Voy a encontrarme con Frida y solo estoy equipado con una grabadora.
Frida está hablando por teléfono con Japón cuando llego, una entrevista telefónica.
- Entender a los japoneses que hablan inglés no es lo más fácil, dice Frida cuando llega.
Inglés con acento japonés, me río un poco.
Entramos en la habitación de Stikkan. Está tranquilo allí. Como Frida. Ella infunde algo de calma y no parece que vaya a irse a un curso intensivo de francés en una hora.
Frida va a la escuela secundaria para adultos y toma un curso de francés de tres años en tres meses.
- Siempre he soñado con tener tiempo para ir a aprender idiomas, me gustan mucho los idiomas, y ahora que Linda empezaría la escuela y Agneta quería estar un poco más en casa, pensé que podría encajar bien. Ha sido increíblemente difícil pero divertido.
Frida es quien más cosas hace además de ABBA. Antes bailaba varias veces a la semana. Ahora corre, practica culturismo, lee francés y toma clases de canto.
- Es importante hacer otra cosa y, por lo tanto, puede tener que ver con alejarse una cierta distancia de la persona de ABBA. De alguna manera no quieres considerarte una estrella, no se trata de eso. Nunca me he visto como tal, ni tampoco ninguno de los demás del grupo por cierto.
- Se magnifica tan fácilmente en los periódicos. Realmente se trata de gente que no soy yo. Te quedas afuera y miras.
A través de la lógica de los verbos franceses, llegamos a la conclusión de que Frida es una persona lógica. Pero sigue siendo una persona emocional. Probablemente sea un poco lo que ella parece ser también. Se para con ambos pies en el suelo. Soy maduro y sensato. Viviendo la vida familiar. Entra en ABBA como profesión, no de nueve a cinco, sino un poco en esa dirección. Se ve a sí mismo como un profesional en su campo. Una mujer profesional eficaz en su carrera.
FABB
De repente, me parece que ABBA debería llamarse FABB. Ha pasado un tiempo desde que Frida se llamaba Annifrid. Lo hizo cuando las dos chicas condujeron en "Hej gamle man" con el que los dos chicos acabaron en la cima sueca. Lo primero que hicieron los cuatro juntos fue "People need love".
- Nos sorprendió y nos alegró muchísimo cuando subió al top ten. Luego fue un poco más baller que el top sueco, dice Frida con un énfasis irónico en "baller".
- En cierto modo, anhelo volver a esa época. Entonces tenías ese hambre que no tienes ahora.
En su primera gira, los cuatro se llamaron Festfolket. Organizaron una especie de espectáculo de pub donde Peter Himmelstrand era responsable de la mayor parte del material. La idea de que diez años después serían como muñecos de juguete en las tiendas y no podrían caminar en paz por las calles de las grandes ciudades del mundo probablemente les había parecido utópica.
Lo que soñaron entonces es hoy una realidad resplandeciente. Pero entre el brillo, también hay partes más apagadas.
- A veces es difícil sentirse siempre observado. Si te pones la mascarilla porque sabes que vas a salir una noche, entonces va bien porque entonces lo sabes antes de salir de casa. Pero si solo sale de compras en privado o se sienta en un restaurante, puede ser difícil si no está de ese humor.
- Tengo una máscara profesional cuando se trata de ABBA. Tengo que tener eso. Si he tenido una disputa mundial con Benny antes de irme de casa o si algo más ha salido mal, tengo que ponerme esa máscara. Pero tal vez se aplica a todos, se aplica a ti, tal vez deberías negarte en ir a esa fiesta porque te sientes fatal.
- Tengo que hacerlo porque es parte de mi trabajo.
Frida mira por sí misma. A lo largo de nuestra conversación, ella me mira directamente a los ojos. Tal vez esté tratando de averiguar qué soy, qué puedo escribir. Y seguramente hay cierta precaución cuando responde a las preguntas. Frida ya está acostumbrada a ver los nombres de ella y de los otros ABBas en las columnas. a veces puede ser demasiado.
- Solo porque eres miembro de un grupo que es mundialmente famoso, debería escribirse sobre nosotros. Ya sea que se trate de una pequeña mierda, es noticia. Obtiene dimensiones tan extrañas, que no me atraen de ninguna manera.
De hecho, se detiene y piensa que es hora de tomarse las cosas con calma y acostarse. Porque esa es la única forma de influir. Lo hacemos ahora, permanecemos ocultos y no damos entrevistas y cosas similares.
La luz de la ventana cae sobre el cabello rojo de Frida. Ella inclina su rostro entre sus manos. No tengo una persona espontánea espontánea frente a mí. Pero parece ser una chica recta y justa.
Y de alguna manera lindo. Casi como si quisieras hablar de ti mismo. Pero es Frida quien lo dirá. Empezamos hablando del hecho de que ABBA es frugal con el torneo.
- No somos un acto de concierto sino más un acto de estudio. De hecho, creo que es divertido estar en el escenario. Pero no me gustan los viajes largos, es un verdadero cerdo doméstico. No quiero estar lejos de los niños, amigos y todo lo demás aquí en casa. Nunca querría vivir en una red que no fuera Suecia. Aquí, la gente sabe lo que somos para algunos. Nos han visto desde el principio.
Nunca he mirado
Dinero, dinero, dinero, siempre se menciona en relación con ABBA. Monarca, bienes raíces, arte. Frida está interesada en el negocio. Pero solo hasta cierto punto. Va a una reunión de la junta una vez al mes. De lo contrario, intenta evitar tanto como sea posible. Hay otros que se encargan de eso.
El dinero en primer lugar y la música en segundo lugar o viceversa.
- El musical es y siempre ha sido lo más importante para nosotros. Este ha sido el caso desde el principio. Aquí es donde obtienes las patadas. Cuando te levantas del suelo porque se siente tan bien. Nada puede cambiar eso. Es algo bastante curioso para nosotros que siempre hayamos trabajado en base a nuestras propias condiciones, lo que pensamos que es bueno, sin mirar a ningún lado. Hemos hecho lo que nos pareció correcto.
Ahora el tono de Frida es más definido. Así es como es. Realmente no hay mucho de qué hablar. Con algunas cosas, es así. No ayuda con los ángulos abro y, como noto que a veces ella piensa, las preguntas negativas. Frida es Frida en ABBA.
No anhela volver a los viejos tiempos, no cree que sea miserable ser una celebridad, le gusta su música, no anhela desesperadamente hacer algo propio, no cree que el imperio ABBA crezca para que se convierta en demasiado grande, no tiene muchas ganas de escribir canciones o letras de ABBA ("Björn y Benny son compositores tan hábiles"), no se pone nerviosa cuando está en el escenario.
Aunque ABBA tiene un gran impacto en muchos, no pueden hacer mucho sobre cómo es el mundo.
- Siente esta ansiedad en el estómago. Se siente pesado como si no hubiera futuro. No me aplica tanto a mí, pero a mis hijos, uno se pregunta cómo será cuando crezcan. Es una desesperanza que contagia a toda la sociedad. Te sientes impotente como un ser humano tan grande.
- Cuando los políticos no pueden hacer frente a cómo diablos debería poder hacer frente a ello, qué debería poder decir entonces cuando la gente escucha más.
- Ahí, creo que en algún lugar es divertido ser parte de un grupo como ABBA que puede traer a la gente un poco de alegría y positividad. Noto esto en las cartas que llego a casa. La gente piensa que es asombroso que nuestra música exista. Cuando están tristes o deprimidos, ponen nuestra música y se sienten felices y realizados.
Símbolo sexual
Es la persona emocional Frida que llora por la desesperanza en lugar de poner cosas impresas o gritar lo que piensa.
- Es redentor llorar. Es mi mejor manera, deshacerme de todo. Entonces estoy limpio por dentro y puedo almacenar de nuevo, por así decirlo. Hace unos años era más violento, pero no me queda mucha agresión en mí. Ha sido sometido. Has aprendido a matizar.
Al menos en el extranjero, las niñas de ABBA son percibidas de manera diferente a los niños. Las partes de sus cuerpos se comentan en la prensa. El público mira a las chicas de otra manera.
- A veces sientes que te consideran un símbolo sexual. Que la parte masculina, y también la femenina, del público ve a uno como tal. Se siente como si no tuvieras parte en eso, como muchas otras cosas. Porque nunca me he percibido como un símbolo sexual, está muy lejos de mi forma de pensar sobre la vida, las chicas y en general.
No se debería permitir que existan los periódicos que enumeran a las niñas como símbolos sexuales, son terribles.
Frida empieza a apurarse para no llegar tarde a la lección de francés. Hacemos compañía. Están Stikkan y Görel Hanser. Frida se detiene y les habla. Sobre la cena para los niños. Sobre una fiesta a la que tiene que ir por la noche.
Me pregunto en mi tranquila mente cómo se las arregla. Pero está acostumbrada y disfruta de esa vida. Luego Frida se pone su abrigo rojo, que va en el mismo tono que su cabello. Y yo, que no me gusta la piel en general y el teñido en particular, no puedo evitar pensar que se ve elegante.
Nos apresuramos y nos separamos en la calle. Cuando me pongo un poco, la figura roja que es Frida me grita.
- ¿Quieres un paseo?
Pero me voy a otro lado y no tengo prisa. Desde la esquina un poco apartada de la ciudad, camino penosamente hacia las partes más ruidosas.
ABBAregistro News and more...
ABBA Voyage

ABBA in Stockholm

ABBA in Stockholm
todo sobre ABBA Voyage - all about ABBA Voyage click on the image

1974

1974

2016

2022

2022

2024

All photos of Instagram

Stockholm

Björn at Stockholm

2025