Mostrando entradas con la etiqueta Frida notes. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Frida notes. Mostrar todas las entradas

miércoles, 14 de mayo de 2025

Storys - Frida / 2017

2017-08-03 15:32




El parque de la ciudad de Eskilstuna en 1965. Anni-Frid Lyngstad junto con Ragnar Fredriksson al bajo y Gunnar Sandevärn al piano.

Foto: Privada


Gunnar y ABBA-Frida se reúnen en Torshälla el sábado

El sábado, Gunnar Sandevärn subirá a un escenario en Torshälla junto con la estrella de ABBA Anni-Frid Lyngstad. No es exactamente la primera vez. A mediados de los años 60 subían al escenario ocho veces por semana. ¡Siete noches y luego un concierto extra!


2017-08-03 15:32

Eva Axelsson

‒Había baile por todas partes y todos los restaurantes querían una orquesta. En aquella época, para un músico había todo el trabajo posible.


Junto con Anni-Frid Lyngstad y su primer marido Ragnar Fredriksson, Gunnar Sandevärn condujo a Mälardalen en un viejo Volvo Duet. El coche pertenecía a la empresa de alfombras que dirigía la familia de Ragnar y Gunnar recuerda las frías noches de invierno en el asiento trasero del dúo cuando regresaba a casa después de sus últimos conciertos.


‒Cabalgamos en el escenario con ropa, camisa fina, chaqueta y pantalón, sin importar la temporada. Y siempre era Anni-Frid quien conducía. Ragnar y yo medio dormidos en el asiento trasero, cansados después del concierto y después de arrastrar instrumentos y altavoces de un lado a otro del coche. Además del ruido del motor y el traqueteo de los amuletos de la pulsera de Anni-Frid cuando cambió de marcha, el coche estaba en completo silencio.


Pero lo tomamos desde el principio: cuando Gunnar Sandevärn fundó su orquesta, llamada orquesta de Gunnar Sandevärn, ya tenía mucho control sobre el pájaro cantor de Torshälla.


‒Mi padre era cantor y maestro de escuela y me había dicho que sus lecciones de manejo a menudo terminaban con la clase sugiriendo: "Deja que Anni-Frid cante". Yo mismo la escuché por primera vez en 1960 en el gimnasio de la institución educativa de Eskilstuna. Tenía sólo 15 años en ese momento, pero ya era una cantante de pleno derecho.


Fundó su orquesta en 1964, el mismo año en que Ragnar Fredriksson y Anni-Frid Lyngstad se casaron.


‒Cuando se fueron de luna de miel, tuve que pedir prestado el coche de Ragge y detuve a Sörmland y conseguí un trabajo. Cuando llegaron a casa desde Canarias, ya teníamos todo reservado. Tocamos en veladas de baile en Eskilstuna, Enköping, Köping, Västerås y Estocolmo.


Gunnar Sandevärn mantuvo un libro adecuado tanto de conciertos como de indicadores y todavía tiene todos los contratos en sus escondites. Así, después de algunas búsquedas, se puede deducir que la broma para una velada de entretenimiento en el restaurante Lido en Eskilstuna el 18 de abril de 1966 era de 75 coronas suecas por miembro de la orquesta. El propio Gunnar Sandevärn recibió cinco coronas extra como director.


Los tres tenían otros trabajos que atender y también niños pequeños en casa. Fueron años de perros reales que requirieron tanto energía como mucho cuidado de niños. Las muchas tardes que pasaba desde casa también consumían la boda, recuerda Gunnar Sandevärn, que tenía sólo 19 años cuando se casó por primera vez.


Pero no se pudo ocultar la música y, aunque el trío del dúo finalmente se disolvió, el trabajo irresistiblemente divertido frente a los micrófonos los había unido de por vida.


‒No tuvimos tiempo de salir con tantas personas aparte de los demás. Para nosotros, la fiesta y la relajación consistía en sentarnos algún día después de un concierto y compartir juntos, a altas horas de la noche, la tentación de Jansson.


Su vida musical compartida terminó cuando Gunnar Sandevärn recibió una oferta que no pudo rechazar. La Norwegian American Line necesitaba un pianista y durante un par de años tocó de ida y vuelta a través del Atlántico entre Oslo y Nueva York.


‒Pero hemos seguido manteniéndonos en contacto. Cuando jugué con Ingmar Nordströms en Hamburger Börs, pude tomar prestado el primero de Frida y Benny en Estocolmo. Era un lujo, porque en ese momento Ingmar y yo dormíamos con los pies irritados en una pequeña habitación en Drottningholm. La gente apenas lo cree cuando lo cuentas ahora. Pero así era antes de que finalmente nos cambiáramos a Esso Motorhotel...


‒Y hace unos años, cuando falleció mi esposa Pia, Anni-Frid me apoyó con correos electrónicos reflexivos. Después de todo, ella misma ha pasado por cosas difíciles, el divorcio y la muerte, y ha mencionado cosas que afectan a quienes se quedan solos.


¿Cómo se han preparado usted y Anni-Frid Lyngstad para el sábado?


‒No mucho. Ella lo quiere espontáneamente. Pero he escrito una serie de puntos que planeamos abordar: las canciones que ella cantaba, los chistes que recibíamos, cómo pasábamos el rato en familia y pastoreábamos a los hijos de los demás. Luego reproduciremos los discos que Anni-Frid ha querido. "Juega tanto ABBA como quieras, porque entonces la gente será feliz", ha orado. (Spela hur mycket ABBA som helst, för då blir folk glada )Además, habrá algunos de sus primeros sencillos. "En ledig dag, "Du är så underbart rar" och "Simsalabim".


Por cierto, este último tiene como letrista a Gunnar Sandevärn.


Gunnar Sandevärn, por el contrario, no tendrá ningún piano en el escenario.


‒No, Anni-Frid es una profesional. Ella sabe lo que se necesita. No queremos correr el riesgo de que nadie se sienta tentado a pedir un número de canción.


¿Por qué pasaron 40 años antes de que Anni-Frid recibiera el premio de música del municipio de Eskilstuna?


‒Quizás porque vivió mucho tiempo en el extranjero. Quizás porque ella no se promocionó de la misma manera que nosotros que nos quedamos aquí todo el tiempo. Quizás porque es un poco tímida. Quizás el Jantelagen también haya jugado un cierto papel.


¿Por qué aceptó venir a Torshälla el sábado?


‒Tampoco puedo dar una respuesta directa a eso.


¿Había venido sin tu participación?


Gunnar Sandevärn se ríe avergonzado y dice:


‒Suena demasiado jactancioso, pero somos buenos viejos amigos y probablemente ella dijo que no iría aquí a menos que yo también quisiera estar en el escenario.


Así que el sábado vuelven a estar allí, el cantante y el pianista. Dos zorros escénicos experimentados con Torshälla, cientos de conciertos y un dúo relajado como denominador común.



El sábado, Gunnar Sandevärn es entrevistado junto con su viejo amigo y compañero músico Anni-Frid Lyngstad en el escenario al aire libre de Krusgårdsparken en Torshälla.

Foto: ¡Fotógrafo desaparecido!




Gunnar Sandevärn

Es: Profesor jubilado de sueco y música.


No es: Retirado de la música. Toca en el Superduo y en el Storbandet de Lilla y toca música en residencias de ancianos de la parroquia de Torshälla. "Estoy muy agradecido a mi papá que me enseñó a tocar el piano"


Año: 75.


Made: Músico a tiempo completo en Ingmar Nordström. Espectáculos de taberna en Hamburger Börs, Berna y el Príncipe Heredero. Touring folk parks, tocado con Hasse & Tage, lanzó 12 LP, siete de los cuales fueron oro y platino. Escribió alrededor de 100 letras. La lista es aún más larga, pero no todo encaja aquí...


Actualidad: Entrevistado junto con Anni-Frid Lyngstad en un escenario al aire libre en Torshälla el sábado 19 de agosto. 2017

https://www.ekuriren.se/nyheter/ovrigt/artikel/gunnar-och-abba-frida-aterforenas-i-torshalla-pa-lordag/r4o4ekoj

Gunnar och ABBA-Frida återförenas i Torshälla på lördag

På lördag kliver Gunnar Sandevärn upp på en scen i Torshälla tillsammans med ABBA-stjärnan Anni-Frid Lyngstad. Det är inte första gången precis. I mitten av 1960-talet hände det att de intog scenen åtta gånger i veckan. Sju kvällar och så en extraspelning!

Stadsparken i Eskilstuna 1965. Anni-Frid Lyngstad tillsammans med Ragnar Fredriksson på bas och Gunnar Sandevärn på piano.


Foto: Privat


Övrigt

2017-08-03 15:32

Eva Axelsson

‒Det dansades överallt och varenda restaurang ville ha en orkester. På den tiden fanns hur mycket jobb som helst för en musiker.


Tillsammans med Anni-Frid Lyngstad och hennes förste man Ragnar Fredriksson kuskade Gunnar Sandevärn Mälardalen runt i en gammal Volvo Duett. Bilen tillhörde mattfirman som Ragnars familj drev och Gunnar minns kalla vinternätter i duettens baksäte på väg hem från sena spelningar.


‒Vi åkte i scenkläderna, tunn skjorta, kavaj och byxor, oavsett årstid. Och det var alltid Anni-Frid som körde. Jag och Ragnar halvsov i baksätet, trötta efter spelningen och efter att ha släpat instrument och högtalare fram och tillbaka från bilen. Förutom motorljudet och skramlet från berlockerna på Anni-Frids armband när hon växlade, var det knäpptyst i bilen.


Men vi tar det från början: När Gunnar Sandevärn startade sin orkester - döpt just till Gunnar Sandevärns orkester - hade han redan en hel del koll på sångfågeln från Torshälla.


‒Min pappa var kantor och skollärare och hade berättat om att hans körlektioner ofta avslutades med att klassen föreslog: "Låt Anni-Frid sjunga". Själv hörde jag henne första gången 1960 i läroverkets gymnastiksal inne i Eskilstuna. Hon var bara 15 år då, men redan en fullfjädrad sångerska.


Han startade sin orkester 1964, samma år som Ragnar Fredriksson och Anni-Frid Lyngstad gift sig.


‒När de åkte på smekmånad fick jag låna Ragges bil och drog Sörmland runt och fixade jobb. När de kom hem från Kanarieöarna var vi helt fullbokade. Vi spelade på danskvällar i Eskilstuna, Enköping, Köping, Västerås och Stockholm.


Gunnar Sandevärn förde ordentlig bok över både spelningar och gage och har fortfarande samtliga kontrakt kvar i sina gömmor. Således går det efter lite bläddrande att utläsa att gaget för en kvälls underhållning på restaurang Lido i Eskilstuna den 18 april 1966 var 75 kronor per orkestermedlem. Själv fick Gunnar Sandevärn fem kronor extra såsom varande kapellmästare.


Alla tre hade andra jobb att sköta och dessutom små barn därhemma. Det var riktiga hundår som krävde både energi och en hel del barnvakt. De många kvällarna hemifrån tärde dessutom på äktenskapet minns Gunnar Sandevärn som bara var 19 år när han gifte sig första gången.


Men musiken gick inte att hålla sig ifrån och trots att trion i Duetten så småningom upplöstes så hade det oemotståndligt roliga slitet framför mikrofonerna svetsat dem samman för livet.


‒Vi hade inte tid att umgås med så många andra än varandra. Fest och avkoppling för oss var att någon gång sitta ned efter en spelning och sent på natten dela på en Janssons frestelse tillsammans.


Deras gemensamma musikerliv tog slut när Gunnar Sandevärn fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till. Norska Amerikalinjen behövde en pianist och under ett par år spelade han sig fram och tillbaka över Atlanten mellan Oslo och New York.


‒Men vi har fortsatt att hålla kontakten. När jag spelade med Ingmar Nordströms på Hamburger Börs fick jag låna Frida och Bennys etta i Stockholm. Det var lyx, för just då sov jag och Ingmar skavfötters i ett litet rum ute i Drottningholm. Det tror ju folk knappt på när man berättar det nu. Men så var det innan vi så småningom bytte upp oss till Esso motorhotell...


‒Och för några år sedan, när min fru Pia gick bort, stöttade Anni-Frid med genomtänkta mejl. Hon har ju själv gått igenom svåra saker, skilsmässa och dödsfall, och tog upp saker som drabbar den som blir ensam.


Hur har du och Anni-Frid Lyngstad förberett er inför lördagen?


‒Inte mycket. Hon vill ha det spontant. Men jag har skrivit ned ett antal punkter som vi planerar att ta upp: Sångerna hon sjöng, gagerna vi fick, hur vi umgicks familjevis och vallade varandras barn. Sedan ska vi spela skivor som Anni-Frid har önskat sig. "Spela hur mycket ABBA som helst, för då blir folk glada" har hon bett. Dessutom blir det några av hennes tidiga singlar. "En ledig dag", "Du är så underbart rar" och "Simsalabim".


Den sistnämnda har för övrigt Gunnar Sandevärn som textförfattare.


Något piano kommer Gunnar Sandevärn däremot inte att ha med sig upp på scenen.


‒Nej, Anni-Frid är proffs. Hon vet vad som krävs. Vi vill inte riskera att någon lockas att fråga efter ett sångnummer.


Varför dröjde det 40 år innan Anni-Frid fick Eskilstuna kommuns musikpris?


‒Kanske för att hon bott utomlands länge. Kanske för att hon inte marknadsfört sig på samma sätt som vi som funnits kvar här hela tiden. Kanske för att hon är lite blyg. Kanske har även Jantelagen spelat en viss roll.


Hur kommer det sig att hon tackat ja till att komma till Torshälla på lördag?


‒Det kan jag inte heller ge något rakt svar på.


Hade hon kommit utan din medverkan?


Gunnar Sandevärn skrattar generat och säger:


‒Det låter alldeles för skrytigt, men vi är ju gamla goda vänner och hon har nog faktiskt sagt att hon inte skulle åka hit om inte jag också ville vara med på scenen.


Så på lördag står de där igen, sångerskan och pianisten. Två rutinerade scenrävar med Torshälla, hundratals spelningar och en utkyld duett som gemensam nämnare.


På lördag intervjuas Gunnar Sandevärn tillsammans med sin gamla vän och musikerkollega Anni-Frid Lyngstad på utomhusscenen i Krusgårdsparken i Torshälla.

Foto: Fotograf saknas!

Gunnar Sandevärn

Är: Pensionerad lärare i svenska och musik.


Är inte: Pensionerad från musiken. Spelar i Superduon och Lilla storbandet samt musicerar på äldreboenden via Torshälla församling. "Jag är jättetacksam mot min pappa som lärde mig att spela piano"


År: 75.


Gjort: Heltidsmusiker hos Ingmar Nordström. Krogshower på Hamburger Börs, Berns och Kronprinsen. Turnerat i folkparker, spelat med Hasse & Tage, gett ut 12 LP-skivor, varav sju guld och platina. Skrivit ett 100-tal låttexter. Listan är ännu längre, men allt får inte plats här...


Aktuell: Intervjuas tillsammans med Anni-Frid Lyngstad på en utomhusscen i Torshälla på lördag, den 19 augusti.



martes, 19 de diciembre de 2023

Frida - 1980

 

19 December 1980 .. CHRISTMAS COMES EARLY .. ONE MAGAZINE ..  interviews  translated from Swedish

FRIDA: A professional mask is necessary, says Frida.
Östermalm in Stockholm is embedded in snow. It's like a world of its own, a small town in the big city. The Polar Empire is also a world of its own, a world that is quite difficult to penetrate in order to reach the people who are there.
Therefore, I am quite surprised that no one asks who it is when I press the intercom, but Sesam opens immediately. I mean, I could have a bomb in my bag or an assault rifle under my arm. That is not the case now. I'm going to meet Frida and I'm only equipped with a tape player.
Frida is on the phone with Japan when I arrive, a phone interview.
"Understanding Japanese people who speak English is not the easiest thing," says Frida when she arrives.
English with a Japanese accent, I giggle a little.
We enter Stikkan's room. It's quiet there. Just like Frida. She exudes some kind of calmness and doesn't seem at all like she's going to run off to an intensive French course in an hour.
Frida attends an adult high school and enrolls in a three-year course in French in three months.
— I have always dreamed of having time to go and learn languages, I enjoy languages ​​very much, and now that Linda was about to start school and Agneta wanted to be at home a little more, I thought it could be a good fit. It has been extremely hard but fun.
Frida is the one who does the most stuff besides ABBA. Before, she danced several times a week. Now she runs, bodybuilds, reads French and takes singing lessons.
— It's important to do something else, and maybe it has to do with getting a certain distance from the ABBA person. In some way you don't want to consider yourself a star, it's not about that. I've never seen myself as one, neither have any of the others in the group, by the way.
— It is so easily magnified in newspapers. It's really about people who aren't me. You stand outside and watch.
Through the logic of French verbs, we come to the conclusion that Frida is a logical person. But still an emotional person. That's probably a bit of what she appears to be as well. Stands with both feet on the ground. Is adult and sane. Living family life. Going for ABBA as a profession, not nine to five, but a little in that direction. Sees himself as a professional in his field. An efficient professional woman in her career.
FABULOUS
Suddenly it occurs to me that ABBA should actually be called FABB. It's been a while since Frida was called Annifrid. She did it when the two girls drove on "Hey old man" with which the two guys ended up on the Svensktoppen. The first real thing the four did together was "People need love".
— We were surprised and insanely happy when it made it to the top ten. Back then it was a bit more baller than the Swedish top, says Frida with an ironic emphasis on "baller".
— In a way, I yearn back to that time. Then you had that hunger that you don't have now.
On their first tour, the four of them called themselves Festfolket. They ran a kind of pub show where Peter Himmelstrand was responsible for most of the material. The idea that ten years later they would be found as toy dolls in the shops and not be able to walk the streets of the world's big cities in peace would probably have seemed utopian.
What they dreamed of then is today a glittering reality. Although among the sparkling there are also dull parts.
— Sometimes it's hard to always feel watched. If you put the mask on because you know you're going out one evening, then it's fine because then you know it before you leave home. But if you're just going out privately to shop or sit down at a restaurant, it can be difficult if you're not in that mood.
— I have a professional mask when it comes to ABBA. I must have that. If I've had the world's biggest fight with Benny before I leave home or something else has gone terribly wrong, I have to put that mask on. But maybe it applies to everyone, if it applied to you, maybe you would screw up going to that party because you feel lousy.
— I have to do it because it is part of my job.
Frida observes herself. Throughout our conversation, she looks me straight in the eye. Maybe she's trying to check out what I'm like, what I might write. And surely there is a certain measure of caution when she answers the questions. Frida is by now used to seeing her name and the other ABs' names in the columns. sometimes it can be too much.
— Just because you happen to be a member of a group that is world famous, it should be written about us. No matter if it's just a small piece of shit, it makes headlines. It takes on such strange dimensions, which do not appeal to me in any way.
You actually stop and think it's time to take it easy and lie low. Because that is the only way to influence. We do it now, lie low and don't give interviews and stuff like that.
The light from the window falls on Frida's red hair. She leans her face in her hands. I have no bubbly spontaneous person in front of me. But it seems to be a straight and fair girl.
And somehow cute. Almost so you feel like telling about yourself. But it is Frida who will tell the story. We start talking about the fact that ABBA are frugal with the tour.
— We are not a concert act but more of a studio act. Actually, I think it's fun to be on stage. But I don't like long trips, I'm a real homebody. Don't want to be away from the kids, friends and everything else here at home. Would never want to live in any other country than Sweden. People here know what we are. They have seen us from the beginning.
Never looked
Money, money, money, is always mentioned in connection with ABBA. Monarch, real estate, art. Frida is interested in business operations. But only to a certain extent. She attends a board meeting once a month. Otherwise, she tries to avoid as much as possible. There are others who take care of that part.
The money first and the music second or vice versa.
— The musical is and has always been the most important thing for us. It has been that way from the beginning. That's where you get the kicks. When you lift off the floor because it feels so good. Nothing can change that. It's a rather funny thing about us that we have always worked based on our own conditions, what we think is good, without looking anywhere. We have done what felt right.
Now Frida's tone is more determined. This is how it is. There really isn't much to talk about. With some things, it is what it is. It doesn't help with eyebrow angles and, as I notice she thinks sometimes, negative questions. Frida is Frida in ABBA.
She doesn't long for the good old days, she doesn't think it's miserable to be a celebrity, she likes their music, she's not desperate to do something of her own, she doesn't think the ABBA empire will grow to too big, she has no great desire to write ABBA's songs or lyrics ("Björn and Benny are such skilled songwriters"), she is not nervous when she is on stage.
Although ABBA has a big impact on a lot of things, they can't do much about the way the world looks.
— You feel this anxiety in your stomach. It feels heavy just like there is no future. It doesn't concern me so much but my children, you wonder what it will look like when they grow up. It is a hopelessness that infects the whole society. You feel powerless as a human being all this big.
— When the politicians can't handle it, how the hell am I supposed to be able to handle it, what can I say then that people listen to more.
— Somewhere I think it's fun to be in a group like ABBA that can bring people a little joy and positivity. I notice that in letters I get home. People think it's amazing that our music exists. When they are sad or depressed, they turn on our music and become happy and fulfilled.
Sex symbol
It is the emotional Frida who cries over the hopelessness instead of putting things in writing or shouting out what she thinks.
— It is redemptive to cry. It's my best way, to get rid of it all. Then I'm clean inside and can stock up again, so to speak. A few years ago I was more violent, but I don't have much aggression left in me. It has been muted. You have learned to be nuanced.
The girls in ABBA are perceived differently than the boys, at least abroad. Their body parts are commented on in the press. The audience looks at the girls in a different way.
— Sometimes you feel that you are regarded as a sex symbol. That the male, and also the female, part of the audience sees you as such. It feels like you don't have a part in it, just like a lot of other things. Because I have never perceived myself as a sex symbol, it is so far from my way of thinking about life, girls and in general.
The magazines that talk about girls as sex symbols should not be allowed to exist, they are horrible.
Frida starts to hurry so as not to be late for the French lesson. We make company out. Stikkan and Görel Hanser are there. Frida stops and talks to them. About dinner for the kids. About a party she has to go to in the evening.
I wonder in my quiet mind how she is coping. But she is used to and enjoys that life. So Frida puts on her red fur that matches the tone of her hair. And I, who hate furs in general and dyed ones in particular, can't help but think she looks elegant.
We hurry and part ways outside in the street. When I get a little way, the red figure that is Frida calls out to me.
- Do you want a ride?
But I'm going in another direction and I'm in no hurry. From the slightly secluded corner of town, I trudge off towards more noisy parts.
------------------------------------------------------------------------
abba newsflash on facebook





viernes, 17 de noviembre de 2023

Frida in Brighton, 1974




Lars Stenmark

 Today, the subject of ABBA's 50th Anniversary of the ESC-Victory with "Waterloo" in Brighton came up at work. When a colleague realized what a massive ABBA-fan I am, she said she wanted to share a little story with me. Of course I was all ears, as always, when ABBA is on the agenda.


She told me she vaguely, but fondly remembered that night in Brighton in April of 1974, when ABBA gave Sweden its very first victory. "Well, so did I and millions of others in front of the telly, I thought. What about..."


While continuing, she must have seen my jaws drop immediately as she said "I was there as a little girl" "In the audience with my mother" I thought "Get outta here!" and must have stopped breathing with my mouth half open.


Before I could utter anything, she continued "I was watching my dad, dressed as Napoleon" Now I just couldn't shut up so I burst out "No way! "Were you? Really?" "So, your dad was the great Sven-Olof Walldoff!!!" I said, feeling a bit starstruck myself.


The late Sven-Olof is one of Sweden's most accredited and renowned producers, musical arrangers, orchestra conductors, as well as composers and musicians of all times.


According to his daughter, he's the man behind one of the most famous, instantly recognizable signature sounds of any song in the history of pop music - the string arrangements in "Dancing Queen"! (news to me and unheard of before (!?) I've tried to find his name somewhere in the credentials for DQ to confirm that, but no luck to find a source so far. If anyone can confirm/deny that it would be appreciated)


Despite musical credits like that and having worked with almost everyone in the Swedish artist elite from the 1950's until the 1990's, Sven-Olof has remained somewhat of an unknown figure to the general public.


Few people know him by name or his credentials as a professional. However, almost everyone knows him by his appearance as Napoleon, both on stage in Brighton and on the "Waterloo'' album cover.


He collaborated with the biggest male and female singers and songwriters of the 60's &70's, including Agnetha & Frida in their pre-ABBA careers. He had his own Big Band Orchestra, which often toured the folkparks and local stages around Sweden - together with the biggest stars at the time. He was also part of the production of the "Ring, "Ring" album (string arranger) as well as two more ABBA-albums.


While my colleague continued to tell her story about that wonderful week she had with her family in Brighton almost 50 years ago, I felt bewitched and sat in complete silence (which is a very rare treat, as those who know me are well aware of...🤣🤣) as fascinated as a little boy listening to the storytelling of an extravagant Drag Queen.


It turned out she had been with her father during the rehearsals of "Waterloo" the whole week before the big final. Either in the spectator seat or backstage. She often sat backstage with A & F and others in the band. Sometimes just playing around with them, being silly. Other times she watched all the work and preparations they had to do before going onstage,


Her parents were personal friends with all four members of ABBA in the 1970's. She met them several times at many locations. Especially with Frida & Benny, who they saw regularly at each other's houses.


Amanda became particularly close to Frida, who used to baby-sit her from time to time. It almost felt like Frida took her in as 'one of her own'. There was always music, laughter and never a dull moment in their house, she remembers.


She was even allowed to enter Frida's huge closet and pretend she was a pop star as well. She used to 'perform' with Frida - standing shoulder by shoulder, back to back, facing the mirror, while lip-synching to "Mamma Mia" - pretending she was Agnetha.


Now, how many thousands of us fans all over the world did not spend parts of our childhoods doing the same thing over and over with our best friends?? In school, at home, at parties, probably at all places we could. Can you imagine doing the same thing with one of the real ABBA's!! 


This picture of Frida, (courtesy of Amanda Walldoff) which I asked for permission to use for this story, was taken by her outside of the Pavilion in Brighton the day after the victory. Little did Frida or Amanda know - what a superstar of gigantic proportions this young lady was about to become - loved, admired, respected and cherished by an entire music world - only a few years later.


https://www.facebook.com/groups/1320176455108559/posts/1815769902215876/





viernes, 13 de octubre de 2023

Frida her stroy


Cuando ” Anni-Frid se convirtió en Abba-Frida

Cuando era niña la llamaban ”Naziyngel”. En un extracto del nuevo libro de Jan Gradvall sobre Abba, aprendemos por qué hubo chispas entre las voces de Frida y Agnetha – y sobre el encuentro con el padre alemán desaparecido.

13 oct 2023



Anni-Frid Lyngstad frente al Radio City Music Hall de Nueva York, 1982. //Foto: Oscar Abolafia/Colección Everett

Cuando ”el rey alemán Anni-Frid se convirtió en Abba-Frida

Jan Gradvall

Este es un extracto de Vemod Undercover – El Libro de Abba por Jan Gradvall, publicado por la editorial Albert Bonnier el 16 de octubre.


Cuando pasó Frida las imágenes para Abba El libro de fotos lanzado en 2014, encontró uno sentado frente a un espejo: ”Agnetha y yo nos maquillamos mucho. Se convirtió en una especie de meditación, una forma de prepararse para el encuentro con el público. Por cada pincelada en mi rostro, me transformé de Private-Frida a Stage-Frida. Entonces podría salir al escenario y darle todo.”


Gran parte del sonido único de Abbas se basa en el hecho de que Frida suele estar cerca del punto de ruptura de lo que puede hacer vocalmente y, por lo tanto, tiene que asumir un nuevo papel. Pero las transformaciones han caracterizado toda su vida.


El sonido Abba se produce cuando Agnetha y Frida cantan juntas, en el encuentro entre una soprano y una mezzosoprano, una voz clara y una voz ligeramente más oscura. Björn y Benny descubrieron que la canción al unísono se vuelve más poderosa cuando la clave es demasiado alta para Frida, por lo que debe luchar audiblemente para llegar a Agnetha. La fusión entre la obvia parte láser de Agnetha y el sudor, los músculos y el alma de Frida se convierte en una aleación indestructible.


Anni-Frid Synni Lyngstad nació el 15 de noviembre de 1945 en Ballangen, Noruega, cerca de Narvik, cerca del Círculo Polar Ártico. Una primera transformación ya fue inmediatamente necesaria después del nacimiento. Anni-Frid se creó durante las etapas finales de la Segunda Guerra Mundial, cuando Noruega estaba ocupada por Adolf Hitler y Narvik era uno de los puertos más importantes de Europa. Su madre era la noruega Synni Lyngstad, de 19 años. Su padre era Alfred Haase, siete años mayor, sargento del ejército alemán nazi.


Frida era una niña del amor, al mismo tiempo que hay una dimensión política: mientras continuaba la guerra, se animaba a los soldados alemanes a tener hijos con mujeres noruegas. Pero cuando nació Frida, la guerra terminó y los llamados reyes alemanes se convirtieron en blanco de acciones de venganza.


En 1935, el jefe de las SS, Heinrich Himmler, creó el programa de cría Lebensborn asegurar el futuro de los alemanes como gobernantes mundiales a largo plazo. En Francia, el número de niños nacidos como resultado de las relaciones entre soldados alemanes y mujeres francesas se estima en 85.000. La obra maestra del cine franco-japonés Hiroshima Mon Amour, con guía de la autora Marguerite Duras, describe tal destino. Su embargo, Adolf Hitler estaba en contra de que los soldados tuvieran relaciones con mujeres ”de otras razas y no fomentaba el desarrollo en países latinos como Francia.


Fue diferente en los países nórdicos ocupados, cuya población se consideraba perfecta para la cría de niños. Administrativamente, Noruega estaba más estrechamente vinculada al Tercer Reich que Dinamarca, que formalmente todavía era autónoma.


El historiador Folke Schimanski ha escrito sobre Lebensborn en Noruega. Desestima que el programa hubiera consistido en sementales regulares, un mito que se difundió después de la guerra a través de la literatura de quioscos con cubiertas pornográficas: "No había contacto con chicas antes del embarazo y no existía la poligamia".


El primero Lebensborn-la casa fuera de Alemania se inauguró en Noruega en agosto de 1941. En Noruega se construyeron un total de nueve de ellos, de los cuales cuatro tenían instalaciones de BB. Por tanto, las casas no estaban allí para reunir a los soldados con las niñas noruegas, sino para cuidar de las madres que quedaban embarazadas en relaciones románticas con los alemanes.


Durante la ocupación de Noruega, varios cientos de miles de soldados alemanes estuvieron estacionados en el país –, un soldado alemán por cada ocho habitantes noruegos. Los alemanes eran detestados por la mayoría de los noruegos, que no querían tener nada que ver con ellos.


El abuelo y la abuela de Frida, Simon y Anni, participaron activamente en la política local con residencia política a la izquierda y fuertes oponentes de los nazis, aunque tuvieron que esconder sus puntos de vista. En febrero de 1941, Simon murió de cáncer y Anni tuvo que intentar mantener sola a sus hijos, entre ellos la menor, Synni, que se convertiría en la madre de Frida.


I Frida más allá de Abba por Remko van Drongelen, el libro que describe más ampliamente la educación y la historia familiar de Frida, su hermana describe a Synni como tranquila, tranquila, hermosa y conocida por su voz para cantar.


En el otoño de 1943 llegó desde Karlsruhe el sargento de la Wehrmacht Alfred Haase, de 24 años. Su tarea era organizar la construcción de fuertes de defensa alrededor del fiordo y cuidar de los reclutas alemanes que llegaban en tren vía Suecia.


El desarrollo de la guerra señaló el hecho de que una victoria alemana ya no era evidente. El ejército alemán sufrió grandes pérdidas en la Unión Soviética, que tiene una frontera nacional al norte con Noruega.


Después de un primer y largo invierno en el Círculo Polar Ártico, Alfred vio a Synni Lyngstad en el verano de 1944. El alemán, que en las imágenes tiene bigote y pelo al estilo Clark Gable, se aseguraba de pasar todas las mañanas por la casa donde vivía Lyngstads. A menudo se podía ver a Synni en el jardín donde cantaba cuidando árboles frutales y flores. El biógrafo de Frida, Remko van Drongelen, no establece paralelismos con el sonido de la música, pero es difícil no pensar en las escenas con el soldado alemán que llega a la familia von Trapp.


Alfred comenzó a cortejar a Synni. No mencionó que en Alemania ya tenía esposa, Anna, y una hija recién nacida, Karin. Synni hablaba bastante bien alemán, porque los escolares de los países nórdicos de la época lo leían como segunda lengua y no, como hoy, como inglés. Cuando Synni le dijo a su hermana que había empezado a ver a un buen alemán que sabía tocar el acordeón, le aconsejaron que terminara inmediatamente la relación. El resto de la familia también intentó cambiar de opinión. Pero Synni estaba enamorada.


Ella y Alfred daban largos paseos por la naturaleza y hacían planes sobre dónde irían después de la guerra, cuando fuera posible viajar de nuevo. Su flirteo se convirtió en una historia de amor en toda regla. Dejaron de ocultar su relación y aparecieron en público como pareja. La gente empezó a hablar a sus espaldas.


En octubre de 1944 finalmente sucedió: el ejército soviético logró cruzar la frontera noruega, los vientos de guerra habían cambiado. Alfred fue trasladado inmediatamente a la base naval de Bogenviken, al oeste de Narvik.


En enero, las tropas noruegas, influenciadas por Gran Bretaña y Suecia, comenzaron a luchar contra los alemanes, que ahora eran atacados desde dos direcciones en el extremo norte. Se ordenó al pelotón de Alfred que se preparara para la evacuación. La última noche en Noruega logró llegar en bicicleta hasta la casa de la familia Lyngstad y pasó la primera y la última vez allí en la casa. Tuvieron tiempo de despedirse. Para entonces, Alfred había hablado de su esposa y su hijo, pero eso no les había impedido continuar su relación.


A las cuatro de la mañana, Alfred regresó en bicicleta a su pelotón para ser evacuado.


En el momento de la rendición de Alemania el 8 de mayo de 1945, Synni ya no podía ocultar su estómago haciendo pucheros. Todos en la zona sabían lo que había pasado y quién era el padre. Cuando apareció en la ciudad, fue recibida con insultos y escupideras.


En Noruega, como en el resto de Europa, la celebración del Día de la Paz pronto se convirtió en ira por lo sucedido durante la ocupación. Las mujeres que tenían aventuras amorosas con soldados alemanes fueron acusadas de ser colaboradoras horizontales. Muchos fueron acosados, les afeitaron el cabello a la fuerza y a algunos les pintaron esvásticas en la cara. En Noruega los llamaron oídos alemanes. La embarazada Synni y su madre Anni fueron acusadas de cómplices y obligadas a limpiar los edificios donde habían vivido los alemanes.


Una vez que nació Frida, Synni pensó que todo saldría bien. Esperó con suerte a que Alfred regresara. Pero cuando caminaba con el cochecito y el insulto también estaba dirigido a sus hijos, a quienes llamaban ”germanunge” y ”naziyngel”, la abuela Anni se dio cuenta de que la situación era insostenible.


Se decidió que la abuela Anni y su nieta Frida viajarían a la vecina Suecia. Synni había encontrado trabajo en un hotel del sur de Noruega donde nadie conocía sus antecedentes. El plan era que Synni trabajara juntos con dinero y luego se mudara a Suecia. De este modo logró evitar obtener una T alemán estampados en sus documentos de identidad. Muchos oídos alemanes dijo su ciudadñada y se vio obligado a trasladarse a Alemania.


Llegar a Suecia fue complicado. El puerto de Narvik fue bloqueado por barcos volcados. Después de más de una semana de viajar en tren y autobús, la abuela Anni y Frida, de nueve meses, llegaron a una granja en Jämtland donde Anni consiguió un trabajo como ama de llaves para un viudo.


Synni finalmente logró llegar a Suecia y encontró trabajo en una granja en Härjedalen. Ahora tanto la abuela como la madre de Frida tenían ingresos y las tres generaciones de Lyngstad estaban cerca de poder reunirse. Pero no resultó así. Como mujer inmigrante soltera, trabajar en casa de hombres mayores probablemente no era lo más fácil. Ambas mujeres cambiaban de trabajo con frecuencia y la familia se mudaba.


En el verano de 1947, Synni empezó a tener problemas renales. Fue ingresada en un hospital. Cuando la condición empeoró, le pidió a su madre, la abuela Anni, que cuidara de Frida si ella misma no sobrevivía. El 28 de septiembre de 1947, – Frida ni siquiera había cumplido dos años y Synni murió de insuficiencia renal.


La abuela de Frida tenía una pesada y doble responsabilidad: cuidar de un niño pequeño y al mismo tiempo asegurarse de tener ingresos. Después de diferentes direcciones en diferentes ciudades, Anni y Frida se arraigaron en enero de 1949 en Torshälla, en las afueras de Eskilstuna, donde la industria siderúrgica buscaba mano de obra. Allí Anni consiguió un apartamento, un pequeño apartamento de dos habitaciones sin baño. Trabajaba continuamente, aceptaba trabajos adicionales como ama de llaves y lavaplatos en el restaurante Stadshuskällaren y trabajaba como costurera por las noches. Frida comenzó en el preescolar al otro lado de la ciudad. Primero fue allí con su abuela, pronto aprendió a caminar sola.


”Durante las largas y frías tardes de invierno cantaba canciones populares noruegas y suecas frente a la hoguera, recuerda Frida. ”Ella también me animó a cantar. Descubrí que podía y que me encantaba.”


La abuela Anni tuvo dificultades para estar físicamente cerca de su nieta, sin abrazos ni besos. Cuando Frida vio que sus padres recogían a los compañeros de clase, se dio cuenta de lo diferente que era su propia situación. ”Éramos dos personas solitarias juntas”, dice. Las veces que Frida preguntó por su padre, obtuvo la respuesta de que probablemente estaba muerto.


En los veranos regresaban a Ballangen en Noruega, donde Frida podía estar con las hermanas de Synni. La tía Olive ha dicho que Frida siempre cantaba y nunca falsamente. El favorito era Alf Prøysen, un sabio poeta, letrista de éxito y autor noruego cuyas historias sobre el Teskedsgumman eran igualmente populares en Suecia.


Todos los sábados se transmitía en la radio noruega un programa infantil en el que se reproducían canciones infantiles. ”Cuando pienso en los modelos a seguir y en lo que me inspiró, creo que ese programa tuvo un papel importante para convertirme en cantante.”


Sus compañeros de clase describen a Frida como una introvertida, algo con lo que ella misma está de acuerdo. ”Me recuerdo a mí misma como una chica muy tímida y amable con poca confianza en sí misma”, dice. Se aisló, tuvo grandes sueños y fue a la biblioteca y pidió prestados hasta quince libros a la vez que devoraba los fines de semana. Leyó, dibujó, cantó y empezó a gustarle la gimnasia y los deportes. A la edad de nueve años se convirtió en miembro del coro de la escuela Göksten.


A los diez años, Frida tuvo acceso a un piano y empezó a escribir sus propias canciones. Su ídolo era Alice Babs, una virtuosa cantante de jazz sueca de gran amplitud: grabó canciones infantiles y colaboró con Duke Ellington, uno de los verdaderos gigantes del jazz estadounidense.


En mayo de 1956 se organizó el Día del Niño anual en su casa de Torshälla. Estrellas como Charlie Norman y el pionero del rock'n'roll Owe Thörnqvist fueron invitados como animadores. A Frida se le pidió que se uniera al canto en el desfile que recorrió la ciudad frente a diez mil espectadores. Cuando terminas, ella fue coronada princesa del Día del Niño. Hay fotografías de ella con un vestido blanco y sosteniendo una escoba de flores. Tiene una corona en la cabeza y la sonrisa revela su nerviosismo.


El fenómeno exclusivamente sueco de las bandas de baile comenzó a consolidarse durante los años 50. Las orquestas ambulantes, a menudo con nombres de bandas construidos a partir del nombre del fundador, recorrían el país en minibuses y tocaban todo tipo de música popular – rock'n'roll, schlager y swing jazz – que podían combinarse. Los soldados estadounidenses que habían permanecido en Europa después de la guerra habían introducido nueva música y nuevos bailes.


Frida empezó a salir con sus amigos los fines de semana, pero no le interesaba principalmente bailar. Reuniendo coraje, se acercó a las bandas de baile y le preguntó si podía cantar una o dos canciones con ellas. ”Aproveché la oportunidad tan pronto como hubo una oportunidad.”


Entre los que recordarían a la joven con la poderosa voz estaba Rock-Nisse, el propio perfil de rock'n'roll de Eskilstuna: ”Ella era tan prometedora que también llegó al escenario.”


La saga cinematográfica de Storgatan en Torshälla se convirtió en la gran fábrica de sueños en la vida de Frida. Las actuaciones matinales los domingos cuestan 10 öre. ”Movies definió mi juventud”, dice Frida. Roca de la cárcel con Elvis Presley se estrenó en el cine en Suecia en marzo de 1958. Debido a que la película contenía malas palabras y una escena de dormitorio, en Suecia se prohibió la entrada a los niños, lo que significó un límite de quince años, pero Frida, de apenas 13, logró colarse. ”Había todo lo que soñaba: la música, la danza, el amor, la alegría, la gente. Probablemente sea de Elvis en esa película de donde tengo mi amor por las voces profundas del soul.”


Frida participó en concursos de canto locales y ganó con frecuencia.


También fue a esta edad que Frida se convirtió en Frida. Sus amigos inventaron el nombre, que sonaba un poco más duro que Anni-Frid.


Cuando tenía 13 años, Frida empezó a cantar en una banda de baile. En la biografía de Frida, se cita al líder de la banda Evald Ek: ”Era increíblemente fácil ensayar con ella. Una vez escuchó una canción, estudió la letra y luego lo supo. Cantó canciones que un niño de 13 años no debería poder cantar.”


Frida participó en concursos de canto locales y ganó con frecuencia. A su abuela no le importaba su interés por el canto mientras obtuviera buenas notas en la escuela, pero disminuyó cuando Frida empezó a interesarse más por su carrera interpretativa que por estudiar. Las noches como cantante en una banda de baile significaban que no tenía tiempo para hacer sus deberes y rara vez llegaba a tiempo a la escuela.


Cuando Frida cumplió 14 años, se convirtió en vocalista habitual de la Big Band de Bengt Sandlund. Se enamoró del trombonista de la banda, Ragnar Fredriksson, de 18 años, que trabajaba a diario como vendedor de alfombras.


Frida: ”La diferencia de edad de cuatro años era mucha cuando eras adolescente. Pero nos enamoramos y a los 17 años quedé embarazada.” Tan mayor como era su propia madre cuando quedó embarazada. ”No fue un problema para mí, sino para muchos otros.”


Ya en su adolescencia, Frida había adquirido una rutina como intérprete de teatro que a otros les puede llevar media carrera alcanzar. A principios de los años 60 era cantante profesional y sabía qué hacer con su vida. A los 21 años dio a luz a su segundo hijo, pero aún así continuó de gira.


Mucho más tarde, a principios de 1977, cuando Frida tenía más de treinta años y Abba era una de las bandas más importantes del mundo, su padre de repente se puso en contacto. La familia supuso que Alfred Haase, que nunca se puso en contacto con Synni durante o después del embarazo, había muerto en las etapas finales de la guerra. Pero una niña alemana, hija del medio hermano biológico de Frida, leyó una entrevista con Frida y sintió que el desconocido padre alemán del que hablaba Frida podría ser su abuelo, lo cual resultó ser cierto.


Se organizó una reunión en Alemania Occidental. Periódico alemán Foto pop estar ahí. Un chiste de Frida de que su padre, vestido con traje, no estaba vestido tan moderno se abrió en el titular: ”Mi padre debería estar un poco más moderno”.


La reunión se convirtió en la única.


En el libro Abba El libro de fotos hay una fotografía donde Frida y su padre Alfred caminan juntos bajo un paraguas. Frida: ”Aunque pensé que era un buen hombre, todo me pareció muy extraño. Tenía 32 años, tenía mi propia familia e hijos. Además, entonces no hablaba alemán, pero me ayudó mi tía, que había conocido a Alfred durante la ocupación. Está claro que no obtuvimos el contacto que habríamos tenido si nos conociéramos desde hacía toda la vida.”

***

As a child, she was called "Nazi fry". In an excerpt from Jan Gradvall's new book about Abba, we learn why sparks flew between Frida and Agnetha's voices - and about the meeting with the German father who disappeared.
This is an excerpt from Vemod Undercover - The book about Abba by Jan Gradvall, which will be published by Albert Bonnier's publishing house on October 16.
When Frida went through the photos for Abba The Photo Book, which was published in 2014, she found one where she is sitting in front of a mirror: "Agnetha and I did a large part of the make-up ourselves. It became a kind of meditation, a way of preparing for the meeting with the audience. With each brushstroke on the face, I transformed from private Frida to stage Frida. Then I could go out on stage and give it my all.”
A large part of Abba's unique sound is based on the fact that Frida is often close to the breaking point of what she can do vocally and thus has to assume a new role. But transformations have characterized her entire life.
The Abba sound arises when Agnetha and Frida sing together, in the meeting between a soprano and a mezzo-soprano, a light and a slightly darker voice. Björn and Benny discovered that the unison singing is most powerful when the key is actually a bit too high for Frida, so that she has to audibly struggle to rise to Agnetha. The fusion between Agnetha's natural laser voice and Frida's sweat, muscles and soul becomes an indestructible alloy.
Anni-Frid Synni Lyngstad was born on 15 November 1945 in Ballangen, Norway, near Narvik near the Arctic Circle. A first transformation was immediately necessary after birth. Anni-Frid was created during the final stages of World War II, when Norway was occupied by Adolf Hitler and Narvik was one of Europe's most important ports. Her mother was 19-year-old Norwegian Synni Lyngstad. Her father was the seven years older Alfred Haase, a sergeant in the Nazi German army.
Frida was a love child, but at the same time there is a political dimension: while the war was going on, German soldiers were encouraged to have children with Norwegian women. But when Frida was born, the war was over and so-called German children became a target for revenge actions.
In 1935, SS chief Heinrich Himmler had created the Lebensborn breeding program to secure the Germans' long-term future as world rulers. In France, the number of children born as a result of relationships between German soldiers and French women has been estimated at 85,000. The Franco-Japanese film masterpiece Hiroshima Mon Amour , with a screenplay by author Marguerite Duras, depicts such a fate. However, Adolf Hitler was against soldiers having relationships with "women of another race" and did not encourage the development in Latin countries such as France.
It was different in the occupied Nordic countries, whose population was considered perfect for child breeding. Administratively, Norway was more closely tied to the Third Reich than Denmark, which was still formally self-governing.
Historian Folke Schimanski has written about Lebensborn in Norway. He dismisses that the program would have consisted of regular studs, a myth that was spread after the war through kiosk literature with pornographic covers: "You didn't have contact with girls before pregnancy and polygamy didn't occur."
The first Lebensborn home outside Germany was opened in Norway in August 1941. A total of nine such homes were built in Norway, four of which had BB facilities. The homes were therefore not there to bring together soldiers with Norwegian girls, but to take care of mothers who became pregnant in romantic relationships with Germans.
During the occupation of Norway, several hundred thousand German soldiers were stationed in the country - one German soldier for every eighth Norwegian resident. The Germans were detested by the majority of Norwegians, who wanted nothing to do with them.
Frida's grandfather and grandmother, Simon and Anni, were active in local politics with a political residence on the left and strong opponents of the Nazis, although they were allowed to sneak in their opinions. In February 1941, Simon died of cancer and Anni had to try to provide for her children alone, including the youngest girl Synni, who would become Frida's mother.
n Frida Beyond Abba by Remko van Drongelen, the book that most extensively describes Frida's upbringing and family history, Synni is described by her sister as calm, quiet, beautiful and known for her singing voice.
In the fall of 1943, the 24-year-old Wehrmacht sergeant Alfred Haase arrived from Karlsruhe. His task was to organize the construction of defense forts around the fjord and to take care of the German recruits who came by train via Sweden.
The development of the war pointed to the fact that a German victory was no longer obvious. The German army suffered heavy losses in the Soviet Union, which has a northern land border with Norway.
After a first, long winter at the Arctic Circle, Alfred saw Synni Lyngstad in the summer of 1944. The German, who in the pictures has a Clark Gable-style mustache and hair, made sure to pass by the house where the Lyngstads lived every morning. Synni could often be seen in the garden where she took care of fruit trees and flowers while singing. Frida's biographer Remko van Drongelen draws no parallels to the Sound of Music, but it's hard not to think of the scenes with the German soldier who comes to the von Trapp family.
Alfred began courting Synni. He did not mention that back home in Germany he already had a wife, Anna, and a newborn daughter, Karin. Synni could speak German quite well, because school children in the Nordic countries at that time read it as a second language, and not like today's English. When Synni told her sister that she had started dating a nice German man who could play the accordion, she was advised to end the relationship immediately. The rest of the family also tried to change her mind. But Synni was in love.
She and Alfred took long walks in nature and made plans for where they would go after the war, when it became possible to travel again. Their flirtation developed into a full-fledged love affair. They stopped hiding their relationship and appeared in public as a couple. People started talking behind their backs.
In October 1944, it finally happened: the Soviet army managed to cross the Norwegian border, the winds of war had turned. Alfred was immediately transferred to the naval base Bogenviken west of Narvik.
In January, Norwegian troops, flown in from Great Britain and Sweden, began to fight back against the Germans, who were now attacked from two sides in the far north. Alfred's platoon was ordered to prepare for evacuation. On the last evening in Norway, he managed to get to the Lyngstad family's house by bicycle and spent the night there for the first and last time. They had time to say goodbye. Alfred had by now told his stay-at-home wife and child, but that hadn't stopped them from continuing their relationship.
At four in the morning, Alfred cycled back to his platoon for evacuation.
By the time of Germany's capitulation on May 8, 1945, Synni could no longer hide her bulging belly. Everyone in the area knew what had happened and who the father was. When she showed up in town, she was met with profanity and spitting.
Around Norway, as in the rest of Europe, the celebration of Peace Day soon turned into anger at what happened during the occupation. Women who had romantic relationships with German soldiers were accused of being "horizontal collaborators". Many were harassed, had their hair forcibly shaved, some had swastikas painted on their faces. In Norway they were called tyskertøser . The pregnant Synni and her mother Anni were accused of being accomplices and were forced to clean buildings where the Germans had lived.
Once Frida was born, Synni thought everything would work out. She waited hopefully for Alfred to return. But when she walked around with the pram and insults were also directed at her child, who was called "German king" and "Nazi fry", grandmother Anni realized that the situation was unsustainable.
It was decided that grandmother Anni and granddaughter Frida would travel to neighboring Sweden. Synni had found a job at a hotel in southern Norway where no one knew her background. The plan was that Synni would earn money and later move after it to Sweden. She thereby managed to avoid having a T for tyskertøs stamped in her identity documents. Many Germans lost their citizenship and were forced to move to Germany.
Getting to Sweden was complicated. The port of Narvik was blocked by capsized ships. After over a week of traveling by train and bus, grandmother Anni and nine-month-old Frida arrived at a farm in Jämtland, where Anni got a job as a housekeeper for a widower.
Even Synni finally managed to get to Sweden and got work on a farm in Härjedalen. Now both Frida's grandmother and mother had incomes and the three generations of Lyngstad were close to being reunited. But it didn't turn out that way. As a single immigrant woman, working at home with older men was probably not the easiest thing. Both women changed jobs frequently and the family moved around.
In the summer of 1947, Synni began to have problems with her kidneys. She was admitted to hospital. When the condition worsened, she asked her mother, grandmother Anni, to take care of Frida if she herself would not survive. On September 28, 1947 - Frida had not even turned two years old - Synni died of kidney failure.
Frida's grandmother carried a heavy, double responsibility: taking care of a small child and at the same time making sure to have an income. After different addresses in different cities, Anni and Frida took root in January 1949 in Torshälla outside Eskilstuna, where the steel industry was looking for labour. Anni got an apartment there, a small two-room apartment without a bathroom. She worked non-stop, took extra jobs as housekeeper and dishwasher at the Stadshuskällaren restaurant and worked as a seamstress in the evenings. Frida started in preschool on the other side of town. At first she went there with her grandmother, soon she learned to walk by herself.
"During long cold winter evenings, she sang Norwegian and Swedish folk songs in front of the fire," recalls Frida. “She encouraged me to sing as well. I discovered that I could and that I loved it.”
Grandma Anni found it difficult to be physically close to her grandson, no hugs and kisses. When Frida saw her classmates being picked up by their parents, she realized how different her own situation was. "We were two lonely people together," she says. The times Frida asked about her father, she got the answer that he was probably dead.
In the summers they went back to Ballangen in Norway where Frida could be with Synni's sisters. Aunt Olive has said that Frida always sang, and never falsely. The favorite was Alf Prøysen, a Norwegian wise poet, hit lyricist and writer whose stories about the Teaskedsgumman were equally popular in Sweden.
Every Saturday, a children's program was broadcast on Norwegian radio that played children's songs. "When I think back on role models and what inspired me, I think that program played an important role in me becoming a singer."
Classmates describe Frida as an introvert, something she herself agrees with. "I remember myself as a very shy and kind girl with low self-confidence," she says. She isolated herself, dreamed big dreams and went to the library and borrowed up to fifteen books at a time which she devoured on weekends. She read, drew, sang and began to like gymnastics and sports. At the age of nine, she became a member of Gökstensskolan's choir.
At the age of ten, Frida got access to a piano and started writing her own songs. Her idol was Alice Babs, a virtuoso Swedish jazz singer with great breadth: she recorded children's songs as well as collaborated with Duke Ellington, one of the true giants of American jazz.
In May 1956, the annual Children's Day was organized at home in Torshälla. Stars such as Charlie Norman and rock'n'roll pioneer Owe Thörnqvist were invited as entertainers. Frida was asked to join and sing in the parade that marched through town in front of ten thousand spectators. When the goal was reached, she was crowned Children's Day princess. There are photographs of her wearing a white dress and holding a flower bouquet. She has a crown on her head and her smile reveals her nervousness.
The unique Swedish phenomenon of dance bands began to establish itself during the 50s. Touring orchestras, often with band names constructed from the founder's first name, traveled the country in minibuses playing all kinds of popular music – rock'n'roll, schlager and swing jazz – to which couples could dance. American soldiers who remained in Europe after the war had introduced new music and new dances.
Frida started going out with her friends on the weekends, but was not primarily interested in dancing. Gathering her courage, she approached the dance bands and asked if she could sing a song or two with them. "I took the chance as soon as there was an opportunity."
Among those who would remember the young girl with the powerful voice was Rock-Nisse, Eskilstuna's own rock'n'roll profile: "She was so promising that she got to be on stage too."
The cinema Saga on Storgatan in Torshälla became the big dream factory in Frida's life. Matinee performances on Sundays cost 10 öre. "Movies defined my youth," says Frida. Jailhouse Rock with Elvis Presley had its cinema premiere in Sweden in March 1958. Because the film contained profanity and a bedroom scene, it was banned for children in Sweden, which meant the age limit was fifteen, but barely 13-year-old Frida managed to slip in. "There was everything I dreamed of: the music, the dance, the love, the joy, the people. It is probably from Elvis in that film that I got my love for deep soul voices.”
Frida entered local singing competitions and often won.
It was also at this age that Frida became Frida. Her friends came up with the name, which sounded a little tougher than Anni-Frid.
As a 13-year-old, Frida started singing in a dance band. In the biography of Frida, the bandleader Evald Ek is quoted: "She was incredibly easy to rehearse with. She heard a song once, studied the lyrics, and then she knew it. She sang songs that a 13-year-old shouldn't be able to sing.”
Frida entered local singing competitions and often won. Her grandmother didn't mind her interest in singing as long as she got good grades at school, but things changed when Frida started to become more interested in her career as an artist than in studying. Late nights as a singer in a dance band meant she didn't have time to do her homework and rarely made it to school on time.

When Frida turned 14, she became a permanent vocalist in Bengt Sandlund's Storband. She fell in love with the band's 18-year-old trombonist, Ragnar Fredriksson, who on weekdays worked as a carpet salesman.
Frida: "A four-year age difference was a lot when you were a teenager. But we fell in love and at 17 I got pregnant.” As old as her own mother was when she got pregnant. "It wasn't a problem for me, but it was for many others."
Already in her teens, Frida had acquired a routine as a stage performer that might take others half a career to reach. In the early 60s, she was a professional singer and knew what she wanted to do with her life. At 21, she gave birth to her second child, but still continued to tour.
Much later, at the beginning of 1977, when Frida was over thirty years old and Abba one of the world's biggest bands, her father suddenly contacted her. Alfred Haase, who never contacted Synni during or after the pregnancy, was assumed by the family to have died in the final stages of the war. But a German girl, the daughter of Frida's biological half-brother, happened to read an interview with Frida and suspected that the unknown German father Frida spoke of could be her grandfather, which turned out to be true.
A meeting was organized in West Germany. The German magazine Pop Foto was there. A joke from Frida that her father, in a suit, was not so hiply dressed was published in the headline: "My father should be a little more trendy".
The meeting was their only one.
In the book Abba The Photo Book there is a photograph where Frida and father Alfred walk together under an umbrella. Frida: "Even though I thought he was a nice man, everything felt mostly strange. I was 32 years old, had my own family and children. Besides, I didn't speak German at the time, but was helped by my aunt, who had met Alfred during the occupation. It is clear that we did not get the contact that we would have had if we had known each other all our lives.”

original en sueco

När ”tyskungen” Anni-Frid blev Abba-Frida

Som barn blev hon kallad ”Naziyngel”. I ett utdrag ur Jan Gradvalls nya bok om Abba får vi veta varför det slog gnistor mellan Frida och Agnethas röster – och om mötet med den tyska pappan som försvann.


24 min

13 okt 2023

Anni-Frid Lyngstad utanför Radio City Music Hall i New York, 1982. // Foto: Oscar Abolafia/Everett Collection

När ”tyskungen” Anni-Frid blev Abba-Frida

Jan Gradvall


Det här är ett utdrag ur Vemod Undercover – Boken om Abba av Jan Gradvall som ges ut av Albert Bonniers förlag den 16 oktober.


När Frida gick igenom bilderna till Abba The Photo Book som gavs ut 2014 hittade hon en där hon sitter framför en spegel: ”Jag och Agnetha gjorde en stor del av sminkningen själva. Det blev ett slags meditation, ett sätt att förbereda sig för mötet med publiken. För varje penseldrag i ansiktet förvandlades jag från privat-Frida till scen-Frida. Sedan kunde jag gå ut på scenen och ge allt.”


En stor del av Abbas unika sound bygger på att Frida ofta ligger nära bristningsgränsen för vad hon röstmässigt klarar av och därmed måste anta en ny roll. Men förvandlingar har präglat hela hennes liv.


Abba-soundet uppstår när Agnetha och Frida sjunger tillsammans, i mötet mellan en sopran och en mezzosopran, en ljus och en något mörkare röst. Björn och Benny upptäckte att den unisona sången blir som allra mest kraftfull när tonarten egentligen är något för hög för Frida, så att hon hörbart måste kämpa för att höja sig till Agnetha. Fusionen mellan Agnethas självklara laserstämma och Fridas svett, muskler och soul blir en oförstörbar legering.


Anni-Frid Synni Lyngstad föddes den 15 november 1945 i norska Ballangen, vid Narvik nära polcirkeln. En första förvandling var direkt nödvändig redan efter födseln. Anni-Frid blev till under andra världskrigets slutskede, då Norge var ockuperat av Adolf Hitler och Narvik var en av Europas viktigaste hamnar. Hennes mamma var 19-åriga norskan Synni Lyngstad. Hennes pappa var den sju år äldre Alfred Haase, sergeant i den nazityska armén.


Frida var ett kärleksbarn, samtidigt finns en politisk dimension: medan kriget pågick uppmuntrades tyska soldater att få barn med norska kvinnor. Men när Frida föddes var kriget slut och så kallade tyskungar blev en måltavla för hämndaktioner.


1935 hade SS-chefen Heinrich Himmler skapat avelsprogrammet Lebensborn för att långsiktigt säkra tyskarnas framtid som världshärskare. I Frankrike har antalet barn som föddes som resultat av förhållanden mellan tyska soldater och franska kvinnor uppskattats till 85 000. Det fransk-japanska filmmästerverket Hiroshima Mon Amour, con guión de la autora Marguerite Duras, describe tal destino. Sin embargo, Adolf Hitler estaba en contra de que los soldados tuvieran relaciones con mujeres ”de otras razas y no fomentaba el desarrollo en países latinos como Francia.


Annat var det i de ockuperade nordiska länderna, vars befolkning ansågs perfekt för barnavel. Administrativt var Norge hårdare knutet till Tredje riket än Danmark, som formellt ännu var självstyrande.


Historikern Folke Schimanski har skrivit om Lebensborn i Norge. Att programmet skulle ha utgjorts av regelrätta stuterier, en myt som efter kriget spreds genom kiosklitteratur med pornografiska omslag, avfärdar han: ”Man tog inte kontakt med flickor före graviditeten och polygami förekom inte.”


Det första Lebensborn-hemmet utanför Tyskland öppnades i Norge i augusti 1941. Totalt uppfördes nio sådana i Norge, varav fyra hade BB-faciliteter. Hemmen var alltså inte till för att sammanföra soldater med norska flickor, utan för att ta hand om mödrar som blivit gravida i romantiska relationer med tyskar.


Under ockupationen av Norge var flera hundra tusen tyska soldater stationerade i landet – en tysk soldat för var åttonde norsk invånare. Tyskarna avskyddes av majoriteten av norrmännen, som inte ville ha något med dem att göra.


Fridas morfar och mormor, Simon och Anni, var aktiva i lokalpolitiken med politisk hemvist åt vänster och starka motståndare till nazisterna, även om de fick smyga med sina åsikter. I februari 1941 dog Simon i cancer och Anni fick ensam försöka försörja sina barn, bland dem yngsta flickan Synni, som skulle bli Fridas mamma.


I Frida Beyond Abba av Remko van Drongelen, den bok som mest utförligt skildrar Fridas uppväxt och släkthistoria, beskrivs Synni av sin syster som lugn, tyst, vacker och känd för sin sångröst.


Hösten 1943 anlände så den 24-åriga Wehrmacht-sergeanten Alfred Haase från Karlsruhe. Hans uppgift var att organisera byggandet av försvarsfort runt fjorden och ta hand om de tyska rekryter som kom med tåg via Sverige.


Krigets utveckling pekade mot att en tysk seger inte längre var självklar. Tyska armén led stora förluster i Sovjet, som har en nordlig landsgräns till Norge.


Efter en första, lång vinter vid polcirkeln fick Alfred sommaren 1944 syn på Synni Lyngstad. Tysken, som på bilderna har mustasch och hår i Clark Gable-stil, såg till att varje morgon gå förbi huset där Lyngstads bodde. Synni kunde ofta ses i trädgården där hon sjungande tog hand om fruktträd och blommor. Fridas levnadstecknare Remko van Drongelen drar inga paralleller till Sound of Music, men det är svårt att inte tänka på scenerna med den tyska soldaten som kommer till von Trapp-familjen.


Alfred började uppvakta Synni. Han nämnde inte att han hemma i Tyskland redan hade en fru, Anna, och en nyfödd dotter, Karin. Synni kunde tala tyska ganska väl, eftersom skolbarn i de nordiska länderna vid den tiden läste det som andraspråk, och inte som i dag engelska. När Synni berättade för sin syster att hon börjat träffa en trevlig tysk man som kunde spela dragspel blev hon rådd att direkt avbryta relationen. Även resten av familjen försökte få henne på andra tankar. Men Synni var förälskad.


Hon och Alfred tog långa promenader i naturen och smidde planer om vart de skulle efter kriget, när det blev möjligt att resa igen. Deras flirt utvecklades till en fullbordad kärleksaffär. De slutade smyga med sin relation och syntes offentligt som ett par. Folk började prata bakom deras rygg.


I oktober 1944 hände det slutligen: den sovjetiska armén lyckades ta sig över norska gränsen, krigets vindar hade vänt. Alfred förflyttades omedelbart till flottbasen Bogenviken väster om Narvik.


I januari började norska trupper, influgna från Storbritannien och Sverige, slå tillbaka mot tyskarna som nu anfölls från två håll längst uppe i norr. Alfreds pluton blev beordrad att förbereda evakuering. Den sista kvällen i Norge lyckades han ta sig med cykel ända till familjen Lyngstads hus och tillbringade för första och sista gången natten där i huset. De fick tid att säga adjö. Alfred hade vid det här laget berättat om sin hemmavarande fru och sitt barn, men det hade inte hindrat dem från att fortsätta sin relation.


Klockan fyra på morgonen cyklade Alfred tillbaka till sin pluton för evakuering.


Vid tiden för Tysklands kapitulation den 8 maj 1945 kunde Synni inte längre dölja sin putande mage. Alla i trakten visste vad som hänt och vem pappan var. När hon visade sig på stan bemöttes hon med glåpord och spottloskor.


Runt om i Norge, liksom i resten av Europa, övergick firandet av fredsdagen snart i ilska över vad som hänt under ockupationen. Kvinnor som haft kärleksrelationer med tyska soldater anklagades för att ha varit ”horisontella kollaboratörer”. Många blev trakasserade, fick håret tvångsrakat, några fick svastikor målade i ansiktet. I Norge kallades de för tyskertøser. Den gravida Synni och hennes mamma Anni anklagades för att vara medlöpare och tvingades städa byggnader där tyskarna hade bott.


När Frida väl föddes trodde Synni att allt skulle lösa sig. Hon väntade hoppfullt på att Alfred skulle återvända. Men när hon gick runt med barnvagnen och glåporden även riktades mot hennes barn, som kallades ”tyskunge” och ”naziyngel”, insåg mormor Anni att situationen var ohållbar.


Det bestämdes att mormor Anni och barnbarnet Frida skulle resa till grannlandet Sverige. Synni hade hittat jobb på ett hotell i södra Norge där ingen kände till hennes bakgrund. Planen var att Synni skulle arbeta ihop pengar och senare flytta efter dem till Sverige. Hon lyckades därigenom undvika att få ett T för tyskertøs stämplat i sina identitetshandlingar. Många tyskertøser förlorade sitt medborgarskap och tvingades flytta till Tyskland.


Att ta sig till Sverige var komplicerat. Hamnen i Narvik var blockerad av kapsejsade fartyg. Efter över en veckas resande med tåg och buss kom mormor Anni och nio månader gamla Frida fram till en bondgård i Jämtland där Anni fick jobb som hushållerska hos en änkling.


Även Synni lyckades till slut ta sig till Sverige och fick arbete på en gård i Härjedalen. Nu hade både Fridas mormor och mamma inkomster och de tre generationerna Lyngstad var nära att kunna återförenas. Men det blev inte så. Att som ensam invandrad kvinna arbeta hemma hos äldre män var sannolikt inte det lättaste. Båda kvinnorna bytte jobb ofta och familjen flyttade runt.


Sommaren 1947 började Synni få problem med sina njurar. Hon lades in på lasarett. När tillståndet blev sämre bad hon sin mamma, mormor Anni, att ta hand om Frida om hon själv inte skulle överleva. Den 28 september 1947 – Frida hade inte ens hunnit fylla två år – dog Synni i njursvikt.


Fridas mormor bar ett tungt, dubbelt ansvar: att ta hand om ett litet barn och samtidigt se till att ha en inkomst. Efter olika adresser i olika städer rotade sig Anni och Frida i januari 1949 i Torshälla utanför Eskilstuna, där stålindustrin sökte arbetskraft. Där fick Anni lägenhet, en liten tvårummare utan badrum. Hon jobbade oavbrutet, tog extrajobb som hushållerska och diskare på restaurangen Stadshuskällaren och arbetade som sömmerska på kvällarna. Frida började i förskola på andra sidan stan. Först gick hon dit med sin mormor, snart lärde hon sig att gå själv.


”Under långa kalla vinterkvällar sjöng hon norska och svenska folksånger framför brasan”, minns Frida. ”Hon uppmuntrade mig att också sjunga. Jag upptäckte att jag kunde och att jag älskade det.”


Mormor Anni hade svårt att vara fysiskt nära sitt barnbarn, inga kramar och pussar. När Frida såg klasskamraterna bli hämtade av sina föräldrar insåg hon hur annorlunda hennes egen situation var. ”Vi var två ensamma människor tillsammans”, säger hon. De gånger Frida frågade om sin pappa fick hon svaret att han förmodligen var död.


På somrarna åkte de tillbaka till Ballangen i Norge där Frida kunde vara med Synnis systrar. Moster Olive har sagt att Frida alltid sjöng, och aldrig falskt. Favoriten var Alf Prøysen, en norsk visdiktare, schlagertextförfattare och författare vars berättelser om Teskedsgumman var lika populära i Sverige.


Varje lördag sändes ett barnprogram på norsk radio som spelade barnsånger. ”När jag tänker tillbaka på förebilder och vad som inspirerat mig tror jag att det programmet hade en viktig roll i att jag blev sångare.”


Av klasskamrater beskrivs Frida som introvert, något hon själv håller med om. ”Jag minns mig själv som en väldigt blyg och snäll tjej med dåligt självförtroende”, säger hon. Hon isolerade sig, drömde stora drömmar och gick till biblioteket och lånade upp emot femton böcker åt gången som hon slukade på helgerna. Hon läste, ritade, sjöng och började gilla gymnastik och sport. Nio år gammal blev hon medlem i Gökstensskolans kör.


I tioårsåldern fick Frida tillgång till ett piano och började skriva egna låtar. Hennes idol var Alice Babs, en virtuos svensk jazzsångerska med stor bredd: hon spelade in barnlåtar såväl som samarbetade med Duke Ellington, en av den amerikanska jazzens verkliga giganter.


I maj 1956 organiserades den årliga Barnens dag hemma i Torshälla. Stjärnor som Charlie Norman och rock’n’roll-pionjären Owe Thörnqvist var inbjudna som underhållare. Frida fick frågan att vara med och sjunga i paraden som tågade genom stan inför tio tusen åskådare. När man gått i mål kröntes hon till Barnens dag-prinsessa. Det finns fotografier där hon har vit klänning och håller i en blomsterkvast. Hon har fått en krona på huvudet och leendet avslöjar hennes nervositet.


Det unikt svenska fenomenet dansband började etablera sig under 50-talet. Kringresande orkestrar, ofta med bandnamn konstruerade utifrån grundarens förnamn, åkte landet runt i minibussar och spelade all sorts populärmusik – rock’n’roll, schlager och swingjazz – som gick att pardansa till. Amerikanska soldater som dröjt kvar i Europa efter kriget hade introducerat ny musik och nya danser.


Frida började gå ut med sina kompisar på helgerna, men var inte främst intresserad av att dansa. Hon samlade mod till sig och gick fram till dansbanden och frågade om hon fick sjunga en låt eller två med dem. ”Jag tog chansen så fort det fanns möjlighet.”


Bland dem som skulle komma ihåg den unga flickan med den kraftfulla rösten fanns Rock-Nisse, Eskilstunas egen rock’n’roll-profil: ”Hon var så lovande att hon fick vara med på scenen också.”


Biografen Saga på Storgatan i Torshälla blev den stora drömfabriken i Fridas liv. Matinéföreställningar på söndagar kostade 10 öre. ”Filmer definierade min ungdom”, säger Frida. Jailhouse Rock med Elvis Presley hade biopremiär i Sverige i mars 1958. Eftersom filmen innehöll svordomar och en sängkammarscen blev den barnförbjuden i Sverige, vilket innebar femtonårsgräns, men knappt 13-åriga Frida lyckades smita in. ”Där fanns allt jag drömt om: musiken, dansen, kärleken, glädjen, människorna. Det är nog från Elvis i den filmen jag fått min kärlek till djupa soulröster.”


Frida ställde upp i lokala sångtävlingar och vann ofta.


Det var också i den här åldern som Frida blev Frida. Hennes kompisar hittade på namnet, som lät lite tuffare än Anni-Frid.


Som 13-åring började Frida sjunga i ett dansband. I biografin om Frida citeras bandledaren Evald Ek: ”Hon var otroligt lätt att repetera med. Hon hörde en låt en gång, pluggade texten och sedan kunde hon den. Hon sjöng sånger som en 13-åring inte borde klara av att sjunga.”


Frida ställde upp i lokala sångtävlingar och vann ofta. Hennes mormor hade inget emot hennes intresse för sång så länge hon fick bra betyg i skolan, men det skar sig när Frida började bli mer intresserad av artistkarriären än av att plugga. Sena kvällar som sångerska i ett dansband gjorde att hon inte hann göra sina läxor och sällan kom i tid till skolan.


När Frida fyllt 14 blev hon fast vokalist i Bengt Sandlunds Storband. Hon blev förälskad i bandets 18-åriga trombonist, Ragnar Fredriksson, som till vardags jobbade som mattförsäljare.


Frida: ”Fyra års åldersskillnad var mycket när man var i tonåren. Men vi blev förälskade och 17 år gammal blev jag gravid.” Lika gammal som hennes egen mamma varit när hon blev gravid. ”Det var inget problem för mig, men däremot för många andra.”


Redan i tonåren hade Frida skaffat sig en rutin som scenartist som det kan ta andra en halv karriär att nå fram till. I början av 60-talet var hon professionell sångerska och visste vad hon skulle göra av sitt liv. Som 21-åring födde hon sitt andra barn, men fortsatte ändå att turnera.


Långt senare, i början av 1977, när Frida var över trettio år och Abba ett av världens största band, hörde hennes pappa plötsligt av sig. Alfred Haase, som aldrig kontaktat Synni under eller efter graviditeten, antogs av familjen ha dött i krigets slutskede. Men en tysk flicka, dotter till Fridas biologiska halvbror, råkade läsa en intervju med Frida och anade att den okända tyska fader Frida talade om kunde vara hennes farfar, vilket visade sig stämma.


Ett möte anordnades i Västtyskland. Tyska tidningen Pop Foto var på plats. Ett skämt från Frida om att hennes pappa, i kostym, inte var så hippt klädd slogs upp i rubriken: ”Min pappa borde bli lite trendigare”.


Mötet blev deras enda.


I boken Abba The Photo Book finns ett fotografi där Frida och pappa Alfred går tillsammans under ett paraply. Frida: ”Även om jag tyckte att han var en trevlig man, kändes alltsammans mest konstigt. Jag var 32 år, hade min egen familj och barn. Dessutom talade jag ingen tyska då, utan fick hjälp av min moster, som hade träffat Alfred under ockupationen. Det är klart att vi inte fick den kontakten som vi skulle ha haft om vi känt varandra ett helt liv.”

https://www.vi.se/artikel/nar-tyskungen-anni-frid-blev-abba-frida

*******************************************




https://camillaalfthan.com/frida-lyngstad/

You were brought up by your grandmother? Yes, recently, when they commemorated the Holocaust victims I was thinking about that and where I come from. I wasn’t Lebensborn as people often write – I was born in November 1945 when the war had just ended. My father was a German officer in Norway when he met my mother. My grandmother took my out of there when my mother passed away. I’m the result of a love affair. It wasn’t popular in Norway to be seen with the Germans but I can understand their relation. You always seek love.


--------

Camilla Alfthan » Frida Lyngstad

“I like all sorts of music. Opera, classic, pop, jazz, hiphop.. And sometimes just silence.,” tells Frida Lyngstad.


It’s been over 30 years since the break up of ABBA, but Annifrid Lyngstad – better known as Frida – never left the world of music. 

By Camilla Alfthan


YOUR LATEST single is about the 150th anniverisary of the ascent of the Matterhorn. Do you climb yourself? When I was younger I climbed a great deal. Now I ski a lot, sometimes off piste and heli skiing. I did the Haute Route from Verbier to Zermatt. It takes a great deal of physical effort – you carry your skies on your back and walk with leather underneath them as you’re going up. Once you’ve reached the top you ski down the most incredible, untouched snow – then you’re happy. After that, there’s other mountains to climb – a bit like life with sadness and disappointments in between moments of happiness and joy.


How did you end up in Zermatt? I moved here after I lost my husband 16 years ago. We already had some property and I sold our house in Friburg where we’d lived during many years. I’ve here now been for 15 years and in Switzerland for over 31 years. I’m very comfortable in the midst of nature surrounded by the mountains.


Do you sing in the mountains? No, I don’t. You really must be focused at what you’re doing and where you put your feet so you don’t fall down. Mountain climbing always fascinated me – people who affront challenges where it’s just themselves and nature and you’re not quite sure of what could happen. If it is fortunate or if something could go wrong. There’s risks with the crevises of the glaciers and lose rocks but they do it anyway. As creative people we always need new challenges and to have new goals.


You used to sail – was that also a risky sport? Not at all. (Laughs.) I sailed with Benny (Andersson) and the most dramatic event was when we’d anchored in a fishing net on the western coast of Sweden. We started drifting and couldn’t sleep all night. The next morning we had to get help from the coast guards to get lose. They had to take the boat up on land to untangle us.


“I’m a pedantic and honest person. I have X-ray eyes and I see everything. It sometimes drives me crazy. “

What are you doing now? I’ve designed a skiing overall which J. Lindeberg is producing and I’m very happy with it. I’m writing about my life. It could be a book, a musical or a film; I don’t know yet – I’ve written a lot in my life but never a book. It takes patience and discipline which is not always easy to maintain. My boyfriend pushes me – he thinks it’s a great idea and for me it’s important to have a goal to work towards.Music always played a major role in your life.. Music has ruled my life. When you come from a modest background you use your talent to move on. You challenge yourself and you ascend certain mountains. Music has been in my life for over sixty years. It’s been with me on the path to happiness and it’s helped me through sorrows. It is interesting how music affects people, how it can help in many situations. Personally, I like all sorts of music. Opera, classic, pop, jazz, hiphop.. And sometimes just silence.


Do you miss the days with ABBA? No, I don’t miss ABBA. It’s been forty years since we started and it was a different time. I don’t miss working as intensely as we did then. As you get older you want to take it easy. I don’t perform and I don’t want to stand in the limelight. We were young and had a drive – it would never work now. As Björn says, ‘ who wants to look at a bunch of old people?’ It’s better that you remember us from our youth. Besides, we all do different things now. Just because you’ve performed it doesn’t mean that you’ll be doing it for the rest of your life.


Now you’re in a museum in Sweden – how does that feel? Björn took responsibility for the creation of the ABBA Museum at Djurgården in Stockholm. He wanted to make sure that it would be exactly the way we want it instead of leaving it to someone else and then not be happy with the result. Thanks to his initiative it turned out great.


Which of your own traits do you like the best? That I’m a pedantic and honest person. However, sometimes I like my pedantic side the least. I have X-ray eyes and I see everything. It sometimes drives me crazy.


If you could change something what would that be? I guess nothing. I like myself the way I am. It’s the contradictions which makes you the person you are.


If you hadn’t been a singer what would you have done instead? At school I got my best marks for gymnastics, drawing and music. If I hadn’t chosen music I would’ve become something within design – fashion or interiour design which also interests me.


Who do you admire? Children who despite a difficult childhood use their inner strength and drive to create a good life for themselves. I work with charities for children as it’s extremely important that we adults are there for them. They need mentors and idols for their continuous growth.


You were brought up by your grandmother? Yes, recently, when they commemorated the Holocaust victims I was thinking about that and where I come from. I wasn’t Lebensborn as people often write – I was born in November 1945 when the war had just ended. My father was a German officer in Norway when he met my mother. My grandmother took my out of there when my mother passed away. I’m the result of a love affair. It wasn’t popular in Norway to be seen with the Germans but I can understand their relation. You always seek love.


What do you find is the worst tendency in the world that we live in today? It’s terrible with the terrorism all over the world which creates fear and hatred. I cannot tolerate that you treat anyone differently just because of their religion and I cherish everyone who stands up for diversity and different thinking.


Do you have a motto? To live in respect and peace with everyone despite their religion, sexuality or race.


What is the best thing anyone ever said to you? ‘I love you’. It could be anyone – an adult, a child or a fan.


When do you feel the most sexy? That’s a funny question to someone who is almost 70 (laughs). I think I look good – I’m happy with myself. The sexiest thing is when a person feels good about herself. ©


--------------------------------

Oda a Frida: va todo a la ganadora de ABBA

Rafa Rodríguez 

6 de noviembre de 2021

La aspereza que proyectaba como mujer resuelta e independiente, con un primer divorcio del también músico Ragnar Fredriksson ya a sus espaldas, le vino bien a Frida. Ese aire de Greta Garbo distante, reverso oscuro de Agnetha, perfecto para desactivar ñoñerías de campeonato (I Have a Dream), espolear el escándalo (When I Kissed The Teacher) o dar rienda suelta al miedo (The Visitors, genialidad a caballo entre el synth pop y la high energy que refería la angustia existencial de los disidentes soviéticos, utilizada políticamente por el Gobierno estadounidense en su guerra fría con Moscú). Y luego estaban sus extravagancias estilísticas, claro. Para evitar odiosas comparaciones, el vestuario del grupo tenía mucho de uniforme, bien de estilo glam en sus inicios, bien de corte disco hacia finales de los setenta. Los diseñadores Karl Owe Sandström y Lars Wigenius se ocuparon de que fuera así prácticamente hasta 1980, con Super Trouper. Y, de repente, Frida da el volantazo: se corta la icónica media melena pixie en favor de un sorprendente mullet y se entrega a los excesos indumentarios de los nuevos románticos, hombreras, cuellos victorianos y 'ataideas' incluidos. "Me gusta pensar que tengo conciencia de moda, sin llegar a ser su esclava", constató una vez. Que la maniobra tuvo mucho que ver con el deseo de recuperar su autonomía profesional resultó evidente cuando, en septiembre de 1982, lanzó su tercer disco como solista, tres meses antes de que ABBA hiciera mutis por el foro con el sencillo Under Attack y el recopilatorio The First Ten Years, los años que habían durado juntos, vamos.


Con su giro hacia el rock adulto producido por Phil Collins y cantado íntegramente en inglés, Something's Going On desencasilló a Frida y la catapultó al siguiente nivel. Se estrenó como compositora y se dejó mimar por estrellas del alcance de Bryan Ferry, Russ Ballard o Elvis Costello, aunque la canción que le envió no llegó a entrar en el álbum. Sí lo hizo To Turn The Stone, gema sintética de Giorgio Moroder y Pete Bellotte que Donna Summer recuperaría en 1997. Y le pidió expresamente a un Per Gessle pre-Roxette que musicara para ella el poema Threnody de Dorothy Parker. Remasterizado y ampliado con temas extra en 2005, a día de hoy sigue siendo el trabajo en solitario más vendido de todos los componentes de ABBA: un millón y medio largo de copias en todo el mundo, como poco 300.000 más que el debut internacional de Agnetha, Wrap Your Arms around Me, en 1983. Y eso que, a diferencia de esta, Frida no tenía intención alguna de complacer a los fans de su antigua formación. Un propósito aún más marcado en su siguiente álbum, Shine (1984), para el que contó con los favores del británico Steve Lillywhite, integrante de Big Country que venía de producir a Johnny Thunders, XTC, Siouxsie And The Banshees o U2. Adelantado a su tiempo, Robyn, Annie, Tove Lo, Sally Saphiro, Lykke Li, Mo y The Knife podrían mirarse ahora en él. En Europa no perdonó el top 10, pero por problemas de la discográfica no pudo publicarse en Estados Unidos. Un golpe para su autora que, a partir de entonces, prefirió centrar la acción en el mercado escandinavo.


Si bien cada vez más esporádicamente, Anni-Frid ha seguido grabando y actuando, aunque sus intereses son otros desde los noventa. Véase su activismo feminista y medioambiental, que ejerce a través de su propia fundación orientada a programas de concienciación entre niños y jóvenes y al que canta en Bumblebee, llamada de atención a propósito de la desaparición de las abejas incluida en Voyage. Eso y que en 1986 se fue a vivir a Suiza con Heinrich Ruzzo Reuss, arquitecto paisajista, príncipe de la casa teutona de Reuss y conde de Plauen. Se casaron en 1992 –ella en terceras nupcias, él en segundas– y vivieron felices en el castillo familiar de Friburgo hasta la muerte del aristócrata, en 1999. Pariente del rey Carlos Gustavo, con él entró en el círculo de la familia real sueca y se hizo íntima de la reina consorte Silvia. Pero es que, atención, a la cantante hay que tratarla hoy como su alteza serenísima la princesa Anni-Frid de Reus, condesa de Plauen, títulos que conversa por aquel matrimonio. Si decidiera reincidir por cuarta vez con su actual pareja, el par británico Henry Smith, podría añadir a la lista el de vizcondesa de Hambleden. "Sin resultar pretenciosa, pero con dignidad", entona en la nueva Ode to Freedom. Oda a Frida, podría haberse titulado. Menudo avatar regio el suyo para esos conciertos a escenificar con hologramas el próximo año. 


https://www.revistavanityfair.es/articulos/abba-frida-grupo-musica-historia


---------------

--------------



ABBAregistro News and more...
ABBA Voyage

ABBA in Stockholm

ABBA in Stockholm
todo sobre ABBA Voyage - all about ABBA Voyage click on the image

1974

1974

2016

2022

2022

2024

All photos of Instagram

Stockholm

Björn at Stockholm

2025

ABBA Voyage 2022

3rd Anniversary