jueves, 16 de mayo de 2024
martes, 21 de noviembre de 2023
Message from Frida
Message from Frida
viernes, 17 de noviembre de 2023
Frida in Brighton, 1974
Lars Stenmark
Today, the subject of ABBA's 50th Anniversary of the ESC-Victory with "Waterloo" in Brighton came up at work. When a colleague realized what a massive ABBA-fan I am, she said she wanted to share a little story with me. Of course I was all ears, as always, when ABBA is on the agenda.
She told me she vaguely, but fondly remembered that night in Brighton in April of 1974, when ABBA gave Sweden its very first victory. "Well, so did I and millions of others in front of the telly, I thought. What about..."
While continuing, she must have seen my jaws drop immediately as she said "I was there as a little girl" "In the audience with my mother" I thought "Get outta here!" and must have stopped breathing with my mouth half open.
Before I could utter anything, she continued "I was watching my dad, dressed as Napoleon" Now I just couldn't shut up so I burst out "No way! "Were you? Really?" "So, your dad was the great Sven-Olof Walldoff!!!" I said, feeling a bit starstruck myself.
The late Sven-Olof is one of Sweden's most accredited and renowned producers, musical arrangers, orchestra conductors, as well as composers and musicians of all times.
According to his daughter, he's the man behind one of the most famous, instantly recognizable signature sounds of any song in the history of pop music - the string arrangements in "Dancing Queen"! (news to me and unheard of before (!?) I've tried to find his name somewhere in the credentials for DQ to confirm that, but no luck to find a source so far. If anyone can confirm/deny that it would be appreciated)
Despite musical credits like that and having worked with almost everyone in the Swedish artist elite from the 1950's until the 1990's, Sven-Olof has remained somewhat of an unknown figure to the general public.
Few people know him by name or his credentials as a professional. However, almost everyone knows him by his appearance as Napoleon, both on stage in Brighton and on the "Waterloo'' album cover.
He collaborated with the biggest male and female singers and songwriters of the 60's &70's, including Agnetha & Frida in their pre-ABBA careers. He had his own Big Band Orchestra, which often toured the folkparks and local stages around Sweden - together with the biggest stars at the time. He was also part of the production of the "Ring, "Ring" album (string arranger) as well as two more ABBA-albums.
While my colleague continued to tell her story about that wonderful week she had with her family in Brighton almost 50 years ago, I felt bewitched and sat in complete silence (which is a very rare treat, as those who know me are well aware of...🤣🤣) as fascinated as a little boy listening to the storytelling of an extravagant Drag Queen.
It turned out she had been with her father during the rehearsals of "Waterloo" the whole week before the big final. Either in the spectator seat or backstage. She often sat backstage with A & F and others in the band. Sometimes just playing around with them, being silly. Other times she watched all the work and preparations they had to do before going onstage,
Her parents were personal friends with all four members of ABBA in the 1970's. She met them several times at many locations. Especially with Frida & Benny, who they saw regularly at each other's houses.
Amanda became particularly close to Frida, who used to baby-sit her from time to time. It almost felt like Frida took her in as 'one of her own'. There was always music, laughter and never a dull moment in their house, she remembers.
She was even allowed to enter Frida's huge closet and pretend she was a pop star as well. She used to 'perform' with Frida - standing shoulder by shoulder, back to back, facing the mirror, while lip-synching to "Mamma Mia" - pretending she was Agnetha.
Now, how many thousands of us fans all over the world did not spend parts of our childhoods doing the same thing over and over with our best friends?? In school, at home, at parties, probably at all places we could. Can you imagine doing the same thing with one of the real ABBA's!!
This picture of Frida, (courtesy of Amanda Walldoff) which I asked for permission to use for this story, was taken by her outside of the Pavilion in Brighton the day after the victory. Little did Frida or Amanda know - what a superstar of gigantic proportions this young lady was about to become - loved, admired, respected and cherished by an entire music world - only a few years later.
https://www.facebook.com/groups/1320176455108559/posts/1815769902215876/
viernes, 13 de octubre de 2023
Frida her stroy
Cuando ” Anni-Frid se convirtió en Abba-Frida
Cuando era niña la llamaban ”Naziyngel”. En un extracto del nuevo libro de Jan Gradvall sobre Abba, aprendemos por qué hubo chispas entre las voces de Frida y Agnetha – y sobre el encuentro con el padre alemán desaparecido.
13 oct 2023
Anni-Frid Lyngstad frente al Radio City Music Hall de Nueva York, 1982. //Foto: Oscar Abolafia/Colección Everett
Cuando ”el rey alemán Anni-Frid se convirtió en Abba-Frida
Jan Gradvall
Este es un extracto de Vemod Undercover – El Libro de Abba por Jan Gradvall, publicado por la editorial Albert Bonnier el 16 de octubre.
Cuando pasó Frida las imágenes para Abba El libro de fotos lanzado en 2014, encontró uno sentado frente a un espejo: ”Agnetha y yo nos maquillamos mucho. Se convirtió en una especie de meditación, una forma de prepararse para el encuentro con el público. Por cada pincelada en mi rostro, me transformé de Private-Frida a Stage-Frida. Entonces podría salir al escenario y darle todo.”
Gran parte del sonido único de Abbas se basa en el hecho de que Frida suele estar cerca del punto de ruptura de lo que puede hacer vocalmente y, por lo tanto, tiene que asumir un nuevo papel. Pero las transformaciones han caracterizado toda su vida.
El sonido Abba se produce cuando Agnetha y Frida cantan juntas, en el encuentro entre una soprano y una mezzosoprano, una voz clara y una voz ligeramente más oscura. Björn y Benny descubrieron que la canción al unísono se vuelve más poderosa cuando la clave es demasiado alta para Frida, por lo que debe luchar audiblemente para llegar a Agnetha. La fusión entre la obvia parte láser de Agnetha y el sudor, los músculos y el alma de Frida se convierte en una aleación indestructible.
Anni-Frid Synni Lyngstad nació el 15 de noviembre de 1945 en Ballangen, Noruega, cerca de Narvik, cerca del Círculo Polar Ártico. Una primera transformación ya fue inmediatamente necesaria después del nacimiento. Anni-Frid se creó durante las etapas finales de la Segunda Guerra Mundial, cuando Noruega estaba ocupada por Adolf Hitler y Narvik era uno de los puertos más importantes de Europa. Su madre era la noruega Synni Lyngstad, de 19 años. Su padre era Alfred Haase, siete años mayor, sargento del ejército alemán nazi.
Frida era una niña del amor, al mismo tiempo que hay una dimensión política: mientras continuaba la guerra, se animaba a los soldados alemanes a tener hijos con mujeres noruegas. Pero cuando nació Frida, la guerra terminó y los llamados reyes alemanes se convirtieron en blanco de acciones de venganza.
En 1935, el jefe de las SS, Heinrich Himmler, creó el programa de cría Lebensborn asegurar el futuro de los alemanes como gobernantes mundiales a largo plazo. En Francia, el número de niños nacidos como resultado de las relaciones entre soldados alemanes y mujeres francesas se estima en 85.000. La obra maestra del cine franco-japonés Hiroshima Mon Amour, con guía de la autora Marguerite Duras, describe tal destino. Su embargo, Adolf Hitler estaba en contra de que los soldados tuvieran relaciones con mujeres ”de otras razas y no fomentaba el desarrollo en países latinos como Francia.
Fue diferente en los países nórdicos ocupados, cuya población se consideraba perfecta para la cría de niños. Administrativamente, Noruega estaba más estrechamente vinculada al Tercer Reich que Dinamarca, que formalmente todavía era autónoma.
El historiador Folke Schimanski ha escrito sobre Lebensborn en Noruega. Desestima que el programa hubiera consistido en sementales regulares, un mito que se difundió después de la guerra a través de la literatura de quioscos con cubiertas pornográficas: "No había contacto con chicas antes del embarazo y no existía la poligamia".
El primero Lebensborn-la casa fuera de Alemania se inauguró en Noruega en agosto de 1941. En Noruega se construyeron un total de nueve de ellos, de los cuales cuatro tenían instalaciones de BB. Por tanto, las casas no estaban allí para reunir a los soldados con las niñas noruegas, sino para cuidar de las madres que quedaban embarazadas en relaciones románticas con los alemanes.
Durante la ocupación de Noruega, varios cientos de miles de soldados alemanes estuvieron estacionados en el país –, un soldado alemán por cada ocho habitantes noruegos. Los alemanes eran detestados por la mayoría de los noruegos, que no querían tener nada que ver con ellos.
El abuelo y la abuela de Frida, Simon y Anni, participaron activamente en la política local con residencia política a la izquierda y fuertes oponentes de los nazis, aunque tuvieron que esconder sus puntos de vista. En febrero de 1941, Simon murió de cáncer y Anni tuvo que intentar mantener sola a sus hijos, entre ellos la menor, Synni, que se convertiría en la madre de Frida.
I Frida más allá de Abba por Remko van Drongelen, el libro que describe más ampliamente la educación y la historia familiar de Frida, su hermana describe a Synni como tranquila, tranquila, hermosa y conocida por su voz para cantar.
En el otoño de 1943 llegó desde Karlsruhe el sargento de la Wehrmacht Alfred Haase, de 24 años. Su tarea era organizar la construcción de fuertes de defensa alrededor del fiordo y cuidar de los reclutas alemanes que llegaban en tren vía Suecia.
El desarrollo de la guerra señaló el hecho de que una victoria alemana ya no era evidente. El ejército alemán sufrió grandes pérdidas en la Unión Soviética, que tiene una frontera nacional al norte con Noruega.
Después de un primer y largo invierno en el Círculo Polar Ártico, Alfred vio a Synni Lyngstad en el verano de 1944. El alemán, que en las imágenes tiene bigote y pelo al estilo Clark Gable, se aseguraba de pasar todas las mañanas por la casa donde vivía Lyngstads. A menudo se podía ver a Synni en el jardín donde cantaba cuidando árboles frutales y flores. El biógrafo de Frida, Remko van Drongelen, no establece paralelismos con el sonido de la música, pero es difícil no pensar en las escenas con el soldado alemán que llega a la familia von Trapp.
Alfred comenzó a cortejar a Synni. No mencionó que en Alemania ya tenía esposa, Anna, y una hija recién nacida, Karin. Synni hablaba bastante bien alemán, porque los escolares de los países nórdicos de la época lo leían como segunda lengua y no, como hoy, como inglés. Cuando Synni le dijo a su hermana que había empezado a ver a un buen alemán que sabía tocar el acordeón, le aconsejaron que terminara inmediatamente la relación. El resto de la familia también intentó cambiar de opinión. Pero Synni estaba enamorada.
Ella y Alfred daban largos paseos por la naturaleza y hacían planes sobre dónde irían después de la guerra, cuando fuera posible viajar de nuevo. Su flirteo se convirtió en una historia de amor en toda regla. Dejaron de ocultar su relación y aparecieron en público como pareja. La gente empezó a hablar a sus espaldas.
En octubre de 1944 finalmente sucedió: el ejército soviético logró cruzar la frontera noruega, los vientos de guerra habían cambiado. Alfred fue trasladado inmediatamente a la base naval de Bogenviken, al oeste de Narvik.
En enero, las tropas noruegas, influenciadas por Gran Bretaña y Suecia, comenzaron a luchar contra los alemanes, que ahora eran atacados desde dos direcciones en el extremo norte. Se ordenó al pelotón de Alfred que se preparara para la evacuación. La última noche en Noruega logró llegar en bicicleta hasta la casa de la familia Lyngstad y pasó la primera y la última vez allí en la casa. Tuvieron tiempo de despedirse. Para entonces, Alfred había hablado de su esposa y su hijo, pero eso no les había impedido continuar su relación.
A las cuatro de la mañana, Alfred regresó en bicicleta a su pelotón para ser evacuado.
En el momento de la rendición de Alemania el 8 de mayo de 1945, Synni ya no podía ocultar su estómago haciendo pucheros. Todos en la zona sabían lo que había pasado y quién era el padre. Cuando apareció en la ciudad, fue recibida con insultos y escupideras.
En Noruega, como en el resto de Europa, la celebración del Día de la Paz pronto se convirtió en ira por lo sucedido durante la ocupación. Las mujeres que tenían aventuras amorosas con soldados alemanes fueron acusadas de ser colaboradoras horizontales. Muchos fueron acosados, les afeitaron el cabello a la fuerza y a algunos les pintaron esvásticas en la cara. En Noruega los llamaron oídos alemanes. La embarazada Synni y su madre Anni fueron acusadas de cómplices y obligadas a limpiar los edificios donde habían vivido los alemanes.
Una vez que nació Frida, Synni pensó que todo saldría bien. Esperó con suerte a que Alfred regresara. Pero cuando caminaba con el cochecito y el insulto también estaba dirigido a sus hijos, a quienes llamaban ”germanunge” y ”naziyngel”, la abuela Anni se dio cuenta de que la situación era insostenible.
Se decidió que la abuela Anni y su nieta Frida viajarían a la vecina Suecia. Synni había encontrado trabajo en un hotel del sur de Noruega donde nadie conocía sus antecedentes. El plan era que Synni trabajara juntos con dinero y luego se mudara a Suecia. De este modo logró evitar obtener una T alemán estampados en sus documentos de identidad. Muchos oídos alemanes dijo su ciudadñada y se vio obligado a trasladarse a Alemania.
Llegar a Suecia fue complicado. El puerto de Narvik fue bloqueado por barcos volcados. Después de más de una semana de viajar en tren y autobús, la abuela Anni y Frida, de nueve meses, llegaron a una granja en Jämtland donde Anni consiguió un trabajo como ama de llaves para un viudo.
Synni finalmente logró llegar a Suecia y encontró trabajo en una granja en Härjedalen. Ahora tanto la abuela como la madre de Frida tenían ingresos y las tres generaciones de Lyngstad estaban cerca de poder reunirse. Pero no resultó así. Como mujer inmigrante soltera, trabajar en casa de hombres mayores probablemente no era lo más fácil. Ambas mujeres cambiaban de trabajo con frecuencia y la familia se mudaba.
En el verano de 1947, Synni empezó a tener problemas renales. Fue ingresada en un hospital. Cuando la condición empeoró, le pidió a su madre, la abuela Anni, que cuidara de Frida si ella misma no sobrevivía. El 28 de septiembre de 1947, – Frida ni siquiera había cumplido dos años y Synni murió de insuficiencia renal.
La abuela de Frida tenía una pesada y doble responsabilidad: cuidar de un niño pequeño y al mismo tiempo asegurarse de tener ingresos. Después de diferentes direcciones en diferentes ciudades, Anni y Frida se arraigaron en enero de 1949 en Torshälla, en las afueras de Eskilstuna, donde la industria siderúrgica buscaba mano de obra. Allí Anni consiguió un apartamento, un pequeño apartamento de dos habitaciones sin baño. Trabajaba continuamente, aceptaba trabajos adicionales como ama de llaves y lavaplatos en el restaurante Stadshuskällaren y trabajaba como costurera por las noches. Frida comenzó en el preescolar al otro lado de la ciudad. Primero fue allí con su abuela, pronto aprendió a caminar sola.
”Durante las largas y frías tardes de invierno cantaba canciones populares noruegas y suecas frente a la hoguera, recuerda Frida. ”Ella también me animó a cantar. Descubrí que podía y que me encantaba.”
La abuela Anni tuvo dificultades para estar físicamente cerca de su nieta, sin abrazos ni besos. Cuando Frida vio que sus padres recogían a los compañeros de clase, se dio cuenta de lo diferente que era su propia situación. ”Éramos dos personas solitarias juntas”, dice. Las veces que Frida preguntó por su padre, obtuvo la respuesta de que probablemente estaba muerto.
En los veranos regresaban a Ballangen en Noruega, donde Frida podía estar con las hermanas de Synni. La tía Olive ha dicho que Frida siempre cantaba y nunca falsamente. El favorito era Alf Prøysen, un sabio poeta, letrista de éxito y autor noruego cuyas historias sobre el Teskedsgumman eran igualmente populares en Suecia.
Todos los sábados se transmitía en la radio noruega un programa infantil en el que se reproducían canciones infantiles. ”Cuando pienso en los modelos a seguir y en lo que me inspiró, creo que ese programa tuvo un papel importante para convertirme en cantante.”
Sus compañeros de clase describen a Frida como una introvertida, algo con lo que ella misma está de acuerdo. ”Me recuerdo a mí misma como una chica muy tímida y amable con poca confianza en sí misma”, dice. Se aisló, tuvo grandes sueños y fue a la biblioteca y pidió prestados hasta quince libros a la vez que devoraba los fines de semana. Leyó, dibujó, cantó y empezó a gustarle la gimnasia y los deportes. A la edad de nueve años se convirtió en miembro del coro de la escuela Göksten.
A los diez años, Frida tuvo acceso a un piano y empezó a escribir sus propias canciones. Su ídolo era Alice Babs, una virtuosa cantante de jazz sueca de gran amplitud: grabó canciones infantiles y colaboró con Duke Ellington, uno de los verdaderos gigantes del jazz estadounidense.
En mayo de 1956 se organizó el Día del Niño anual en su casa de Torshälla. Estrellas como Charlie Norman y el pionero del rock'n'roll Owe Thörnqvist fueron invitados como animadores. A Frida se le pidió que se uniera al canto en el desfile que recorrió la ciudad frente a diez mil espectadores. Cuando terminas, ella fue coronada princesa del Día del Niño. Hay fotografías de ella con un vestido blanco y sosteniendo una escoba de flores. Tiene una corona en la cabeza y la sonrisa revela su nerviosismo.
El fenómeno exclusivamente sueco de las bandas de baile comenzó a consolidarse durante los años 50. Las orquestas ambulantes, a menudo con nombres de bandas construidos a partir del nombre del fundador, recorrían el país en minibuses y tocaban todo tipo de música popular – rock'n'roll, schlager y swing jazz – que podían combinarse. Los soldados estadounidenses que habían permanecido en Europa después de la guerra habían introducido nueva música y nuevos bailes.
Frida empezó a salir con sus amigos los fines de semana, pero no le interesaba principalmente bailar. Reuniendo coraje, se acercó a las bandas de baile y le preguntó si podía cantar una o dos canciones con ellas. ”Aproveché la oportunidad tan pronto como hubo una oportunidad.”
Entre los que recordarían a la joven con la poderosa voz estaba Rock-Nisse, el propio perfil de rock'n'roll de Eskilstuna: ”Ella era tan prometedora que también llegó al escenario.”
La saga cinematográfica de Storgatan en Torshälla se convirtió en la gran fábrica de sueños en la vida de Frida. Las actuaciones matinales los domingos cuestan 10 öre. ”Movies definió mi juventud”, dice Frida. Roca de la cárcel con Elvis Presley se estrenó en el cine en Suecia en marzo de 1958. Debido a que la película contenía malas palabras y una escena de dormitorio, en Suecia se prohibió la entrada a los niños, lo que significó un límite de quince años, pero Frida, de apenas 13, logró colarse. ”Había todo lo que soñaba: la música, la danza, el amor, la alegría, la gente. Probablemente sea de Elvis en esa película de donde tengo mi amor por las voces profundas del soul.”
Frida participó en concursos de canto locales y ganó con frecuencia.
También fue a esta edad que Frida se convirtió en Frida. Sus amigos inventaron el nombre, que sonaba un poco más duro que Anni-Frid.
Cuando tenía 13 años, Frida empezó a cantar en una banda de baile. En la biografía de Frida, se cita al líder de la banda Evald Ek: ”Era increíblemente fácil ensayar con ella. Una vez escuchó una canción, estudió la letra y luego lo supo. Cantó canciones que un niño de 13 años no debería poder cantar.”
Frida participó en concursos de canto locales y ganó con frecuencia. A su abuela no le importaba su interés por el canto mientras obtuviera buenas notas en la escuela, pero disminuyó cuando Frida empezó a interesarse más por su carrera interpretativa que por estudiar. Las noches como cantante en una banda de baile significaban que no tenía tiempo para hacer sus deberes y rara vez llegaba a tiempo a la escuela.
Cuando Frida cumplió 14 años, se convirtió en vocalista habitual de la Big Band de Bengt Sandlund. Se enamoró del trombonista de la banda, Ragnar Fredriksson, de 18 años, que trabajaba a diario como vendedor de alfombras.
Frida: ”La diferencia de edad de cuatro años era mucha cuando eras adolescente. Pero nos enamoramos y a los 17 años quedé embarazada.” Tan mayor como era su propia madre cuando quedó embarazada. ”No fue un problema para mí, sino para muchos otros.”
Ya en su adolescencia, Frida había adquirido una rutina como intérprete de teatro que a otros les puede llevar media carrera alcanzar. A principios de los años 60 era cantante profesional y sabía qué hacer con su vida. A los 21 años dio a luz a su segundo hijo, pero aún así continuó de gira.
Mucho más tarde, a principios de 1977, cuando Frida tenía más de treinta años y Abba era una de las bandas más importantes del mundo, su padre de repente se puso en contacto. La familia supuso que Alfred Haase, que nunca se puso en contacto con Synni durante o después del embarazo, había muerto en las etapas finales de la guerra. Pero una niña alemana, hija del medio hermano biológico de Frida, leyó una entrevista con Frida y sintió que el desconocido padre alemán del que hablaba Frida podría ser su abuelo, lo cual resultó ser cierto.
Se organizó una reunión en Alemania Occidental. Periódico alemán Foto pop estar ahí. Un chiste de Frida de que su padre, vestido con traje, no estaba vestido tan moderno se abrió en el titular: ”Mi padre debería estar un poco más moderno”.
La reunión se convirtió en la única.
En el libro Abba El libro de fotos hay una fotografía donde Frida y su padre Alfred caminan juntos bajo un paraguas. Frida: ”Aunque pensé que era un buen hombre, todo me pareció muy extraño. Tenía 32 años, tenía mi propia familia e hijos. Además, entonces no hablaba alemán, pero me ayudó mi tía, que había conocido a Alfred durante la ocupación. Está claro que no obtuvimos el contacto que habríamos tenido si nos conociéramos desde hacía toda la vida.”
***
original en sueco
När ”tyskungen” Anni-Frid blev Abba-Frida
Som barn blev hon kallad ”Naziyngel”. I ett utdrag ur Jan Gradvalls nya bok om Abba får vi veta varför det slog gnistor mellan Frida och Agnethas röster – och om mötet med den tyska pappan som försvann.
24 min
13 okt 2023
Anni-Frid Lyngstad utanför Radio City Music Hall i New York, 1982. // Foto: Oscar Abolafia/Everett Collection
När ”tyskungen” Anni-Frid blev Abba-Frida
Jan Gradvall
Det här är ett utdrag ur Vemod Undercover – Boken om Abba av Jan Gradvall som ges ut av Albert Bonniers förlag den 16 oktober.
När Frida gick igenom bilderna till Abba The Photo Book som gavs ut 2014 hittade hon en där hon sitter framför en spegel: ”Jag och Agnetha gjorde en stor del av sminkningen själva. Det blev ett slags meditation, ett sätt att förbereda sig för mötet med publiken. För varje penseldrag i ansiktet förvandlades jag från privat-Frida till scen-Frida. Sedan kunde jag gå ut på scenen och ge allt.”
En stor del av Abbas unika sound bygger på att Frida ofta ligger nära bristningsgränsen för vad hon röstmässigt klarar av och därmed måste anta en ny roll. Men förvandlingar har präglat hela hennes liv.
Abba-soundet uppstår när Agnetha och Frida sjunger tillsammans, i mötet mellan en sopran och en mezzosopran, en ljus och en något mörkare röst. Björn och Benny upptäckte att den unisona sången blir som allra mest kraftfull när tonarten egentligen är något för hög för Frida, så att hon hörbart måste kämpa för att höja sig till Agnetha. Fusionen mellan Agnethas självklara laserstämma och Fridas svett, muskler och soul blir en oförstörbar legering.
Anni-Frid Synni Lyngstad föddes den 15 november 1945 i norska Ballangen, vid Narvik nära polcirkeln. En första förvandling var direkt nödvändig redan efter födseln. Anni-Frid blev till under andra världskrigets slutskede, då Norge var ockuperat av Adolf Hitler och Narvik var en av Europas viktigaste hamnar. Hennes mamma var 19-åriga norskan Synni Lyngstad. Hennes pappa var den sju år äldre Alfred Haase, sergeant i den nazityska armén.
Frida var ett kärleksbarn, samtidigt finns en politisk dimension: medan kriget pågick uppmuntrades tyska soldater att få barn med norska kvinnor. Men när Frida föddes var kriget slut och så kallade tyskungar blev en måltavla för hämndaktioner.
1935 hade SS-chefen Heinrich Himmler skapat avelsprogrammet Lebensborn för att långsiktigt säkra tyskarnas framtid som världshärskare. I Frankrike har antalet barn som föddes som resultat av förhållanden mellan tyska soldater och franska kvinnor uppskattats till 85 000. Det fransk-japanska filmmästerverket Hiroshima Mon Amour, con guión de la autora Marguerite Duras, describe tal destino. Sin embargo, Adolf Hitler estaba en contra de que los soldados tuvieran relaciones con mujeres ”de otras razas y no fomentaba el desarrollo en países latinos como Francia.
Annat var det i de ockuperade nordiska länderna, vars befolkning ansågs perfekt för barnavel. Administrativt var Norge hårdare knutet till Tredje riket än Danmark, som formellt ännu var självstyrande.
Historikern Folke Schimanski har skrivit om Lebensborn i Norge. Att programmet skulle ha utgjorts av regelrätta stuterier, en myt som efter kriget spreds genom kiosklitteratur med pornografiska omslag, avfärdar han: ”Man tog inte kontakt med flickor före graviditeten och polygami förekom inte.”
Det första Lebensborn-hemmet utanför Tyskland öppnades i Norge i augusti 1941. Totalt uppfördes nio sådana i Norge, varav fyra hade BB-faciliteter. Hemmen var alltså inte till för att sammanföra soldater med norska flickor, utan för att ta hand om mödrar som blivit gravida i romantiska relationer med tyskar.
Under ockupationen av Norge var flera hundra tusen tyska soldater stationerade i landet – en tysk soldat för var åttonde norsk invånare. Tyskarna avskyddes av majoriteten av norrmännen, som inte ville ha något med dem att göra.
Fridas morfar och mormor, Simon och Anni, var aktiva i lokalpolitiken med politisk hemvist åt vänster och starka motståndare till nazisterna, även om de fick smyga med sina åsikter. I februari 1941 dog Simon i cancer och Anni fick ensam försöka försörja sina barn, bland dem yngsta flickan Synni, som skulle bli Fridas mamma.
I Frida Beyond Abba av Remko van Drongelen, den bok som mest utförligt skildrar Fridas uppväxt och släkthistoria, beskrivs Synni av sin syster som lugn, tyst, vacker och känd för sin sångröst.
Hösten 1943 anlände så den 24-åriga Wehrmacht-sergeanten Alfred Haase från Karlsruhe. Hans uppgift var att organisera byggandet av försvarsfort runt fjorden och ta hand om de tyska rekryter som kom med tåg via Sverige.
Krigets utveckling pekade mot att en tysk seger inte längre var självklar. Tyska armén led stora förluster i Sovjet, som har en nordlig landsgräns till Norge.
Efter en första, lång vinter vid polcirkeln fick Alfred sommaren 1944 syn på Synni Lyngstad. Tysken, som på bilderna har mustasch och hår i Clark Gable-stil, såg till att varje morgon gå förbi huset där Lyngstads bodde. Synni kunde ofta ses i trädgården där hon sjungande tog hand om fruktträd och blommor. Fridas levnadstecknare Remko van Drongelen drar inga paralleller till Sound of Music, men det är svårt att inte tänka på scenerna med den tyska soldaten som kommer till von Trapp-familjen.
Alfred började uppvakta Synni. Han nämnde inte att han hemma i Tyskland redan hade en fru, Anna, och en nyfödd dotter, Karin. Synni kunde tala tyska ganska väl, eftersom skolbarn i de nordiska länderna vid den tiden läste det som andraspråk, och inte som i dag engelska. När Synni berättade för sin syster att hon börjat träffa en trevlig tysk man som kunde spela dragspel blev hon rådd att direkt avbryta relationen. Även resten av familjen försökte få henne på andra tankar. Men Synni var förälskad.
Hon och Alfred tog långa promenader i naturen och smidde planer om vart de skulle efter kriget, när det blev möjligt att resa igen. Deras flirt utvecklades till en fullbordad kärleksaffär. De slutade smyga med sin relation och syntes offentligt som ett par. Folk började prata bakom deras rygg.
I oktober 1944 hände det slutligen: den sovjetiska armén lyckades ta sig över norska gränsen, krigets vindar hade vänt. Alfred förflyttades omedelbart till flottbasen Bogenviken väster om Narvik.
I januari började norska trupper, influgna från Storbritannien och Sverige, slå tillbaka mot tyskarna som nu anfölls från två håll längst uppe i norr. Alfreds pluton blev beordrad att förbereda evakuering. Den sista kvällen i Norge lyckades han ta sig med cykel ända till familjen Lyngstads hus och tillbringade för första och sista gången natten där i huset. De fick tid att säga adjö. Alfred hade vid det här laget berättat om sin hemmavarande fru och sitt barn, men det hade inte hindrat dem från att fortsätta sin relation.
Klockan fyra på morgonen cyklade Alfred tillbaka till sin pluton för evakuering.
Vid tiden för Tysklands kapitulation den 8 maj 1945 kunde Synni inte längre dölja sin putande mage. Alla i trakten visste vad som hänt och vem pappan var. När hon visade sig på stan bemöttes hon med glåpord och spottloskor.
Runt om i Norge, liksom i resten av Europa, övergick firandet av fredsdagen snart i ilska över vad som hänt under ockupationen. Kvinnor som haft kärleksrelationer med tyska soldater anklagades för att ha varit ”horisontella kollaboratörer”. Många blev trakasserade, fick håret tvångsrakat, några fick svastikor målade i ansiktet. I Norge kallades de för tyskertøser. Den gravida Synni och hennes mamma Anni anklagades för att vara medlöpare och tvingades städa byggnader där tyskarna hade bott.
När Frida väl föddes trodde Synni att allt skulle lösa sig. Hon väntade hoppfullt på att Alfred skulle återvända. Men när hon gick runt med barnvagnen och glåporden även riktades mot hennes barn, som kallades ”tyskunge” och ”naziyngel”, insåg mormor Anni att situationen var ohållbar.
Det bestämdes att mormor Anni och barnbarnet Frida skulle resa till grannlandet Sverige. Synni hade hittat jobb på ett hotell i södra Norge där ingen kände till hennes bakgrund. Planen var att Synni skulle arbeta ihop pengar och senare flytta efter dem till Sverige. Hon lyckades därigenom undvika att få ett T för tyskertøs stämplat i sina identitetshandlingar. Många tyskertøser förlorade sitt medborgarskap och tvingades flytta till Tyskland.
Att ta sig till Sverige var komplicerat. Hamnen i Narvik var blockerad av kapsejsade fartyg. Efter över en veckas resande med tåg och buss kom mormor Anni och nio månader gamla Frida fram till en bondgård i Jämtland där Anni fick jobb som hushållerska hos en änkling.
Även Synni lyckades till slut ta sig till Sverige och fick arbete på en gård i Härjedalen. Nu hade både Fridas mormor och mamma inkomster och de tre generationerna Lyngstad var nära att kunna återförenas. Men det blev inte så. Att som ensam invandrad kvinna arbeta hemma hos äldre män var sannolikt inte det lättaste. Båda kvinnorna bytte jobb ofta och familjen flyttade runt.
Sommaren 1947 började Synni få problem med sina njurar. Hon lades in på lasarett. När tillståndet blev sämre bad hon sin mamma, mormor Anni, att ta hand om Frida om hon själv inte skulle överleva. Den 28 september 1947 – Frida hade inte ens hunnit fylla två år – dog Synni i njursvikt.
Fridas mormor bar ett tungt, dubbelt ansvar: att ta hand om ett litet barn och samtidigt se till att ha en inkomst. Efter olika adresser i olika städer rotade sig Anni och Frida i januari 1949 i Torshälla utanför Eskilstuna, där stålindustrin sökte arbetskraft. Där fick Anni lägenhet, en liten tvårummare utan badrum. Hon jobbade oavbrutet, tog extrajobb som hushållerska och diskare på restaurangen Stadshuskällaren och arbetade som sömmerska på kvällarna. Frida började i förskola på andra sidan stan. Först gick hon dit med sin mormor, snart lärde hon sig att gå själv.
”Under långa kalla vinterkvällar sjöng hon norska och svenska folksånger framför brasan”, minns Frida. ”Hon uppmuntrade mig att också sjunga. Jag upptäckte att jag kunde och att jag älskade det.”
Mormor Anni hade svårt att vara fysiskt nära sitt barnbarn, inga kramar och pussar. När Frida såg klasskamraterna bli hämtade av sina föräldrar insåg hon hur annorlunda hennes egen situation var. ”Vi var två ensamma människor tillsammans”, säger hon. De gånger Frida frågade om sin pappa fick hon svaret att han förmodligen var död.
På somrarna åkte de tillbaka till Ballangen i Norge där Frida kunde vara med Synnis systrar. Moster Olive har sagt att Frida alltid sjöng, och aldrig falskt. Favoriten var Alf Prøysen, en norsk visdiktare, schlagertextförfattare och författare vars berättelser om Teskedsgumman var lika populära i Sverige.
Varje lördag sändes ett barnprogram på norsk radio som spelade barnsånger. ”När jag tänker tillbaka på förebilder och vad som inspirerat mig tror jag att det programmet hade en viktig roll i att jag blev sångare.”
Av klasskamrater beskrivs Frida som introvert, något hon själv håller med om. ”Jag minns mig själv som en väldigt blyg och snäll tjej med dåligt självförtroende”, säger hon. Hon isolerade sig, drömde stora drömmar och gick till biblioteket och lånade upp emot femton böcker åt gången som hon slukade på helgerna. Hon läste, ritade, sjöng och började gilla gymnastik och sport. Nio år gammal blev hon medlem i Gökstensskolans kör.
I tioårsåldern fick Frida tillgång till ett piano och började skriva egna låtar. Hennes idol var Alice Babs, en virtuos svensk jazzsångerska med stor bredd: hon spelade in barnlåtar såväl som samarbetade med Duke Ellington, en av den amerikanska jazzens verkliga giganter.
I maj 1956 organiserades den årliga Barnens dag hemma i Torshälla. Stjärnor som Charlie Norman och rock’n’roll-pionjären Owe Thörnqvist var inbjudna som underhållare. Frida fick frågan att vara med och sjunga i paraden som tågade genom stan inför tio tusen åskådare. När man gått i mål kröntes hon till Barnens dag-prinsessa. Det finns fotografier där hon har vit klänning och håller i en blomsterkvast. Hon har fått en krona på huvudet och leendet avslöjar hennes nervositet.
Det unikt svenska fenomenet dansband började etablera sig under 50-talet. Kringresande orkestrar, ofta med bandnamn konstruerade utifrån grundarens förnamn, åkte landet runt i minibussar och spelade all sorts populärmusik – rock’n’roll, schlager och swingjazz – som gick att pardansa till. Amerikanska soldater som dröjt kvar i Europa efter kriget hade introducerat ny musik och nya danser.
Frida började gå ut med sina kompisar på helgerna, men var inte främst intresserad av att dansa. Hon samlade mod till sig och gick fram till dansbanden och frågade om hon fick sjunga en låt eller två med dem. ”Jag tog chansen så fort det fanns möjlighet.”
Bland dem som skulle komma ihåg den unga flickan med den kraftfulla rösten fanns Rock-Nisse, Eskilstunas egen rock’n’roll-profil: ”Hon var så lovande att hon fick vara med på scenen också.”
Biografen Saga på Storgatan i Torshälla blev den stora drömfabriken i Fridas liv. Matinéföreställningar på söndagar kostade 10 öre. ”Filmer definierade min ungdom”, säger Frida. Jailhouse Rock med Elvis Presley hade biopremiär i Sverige i mars 1958. Eftersom filmen innehöll svordomar och en sängkammarscen blev den barnförbjuden i Sverige, vilket innebar femtonårsgräns, men knappt 13-åriga Frida lyckades smita in. ”Där fanns allt jag drömt om: musiken, dansen, kärleken, glädjen, människorna. Det är nog från Elvis i den filmen jag fått min kärlek till djupa soulröster.”
Frida ställde upp i lokala sångtävlingar och vann ofta.
Det var också i den här åldern som Frida blev Frida. Hennes kompisar hittade på namnet, som lät lite tuffare än Anni-Frid.
Som 13-åring började Frida sjunga i ett dansband. I biografin om Frida citeras bandledaren Evald Ek: ”Hon var otroligt lätt att repetera med. Hon hörde en låt en gång, pluggade texten och sedan kunde hon den. Hon sjöng sånger som en 13-åring inte borde klara av att sjunga.”
Frida ställde upp i lokala sångtävlingar och vann ofta. Hennes mormor hade inget emot hennes intresse för sång så länge hon fick bra betyg i skolan, men det skar sig när Frida började bli mer intresserad av artistkarriären än av att plugga. Sena kvällar som sångerska i ett dansband gjorde att hon inte hann göra sina läxor och sällan kom i tid till skolan.
När Frida fyllt 14 blev hon fast vokalist i Bengt Sandlunds Storband. Hon blev förälskad i bandets 18-åriga trombonist, Ragnar Fredriksson, som till vardags jobbade som mattförsäljare.
Frida: ”Fyra års åldersskillnad var mycket när man var i tonåren. Men vi blev förälskade och 17 år gammal blev jag gravid.” Lika gammal som hennes egen mamma varit när hon blev gravid. ”Det var inget problem för mig, men däremot för många andra.”
Redan i tonåren hade Frida skaffat sig en rutin som scenartist som det kan ta andra en halv karriär att nå fram till. I början av 60-talet var hon professionell sångerska och visste vad hon skulle göra av sitt liv. Som 21-åring födde hon sitt andra barn, men fortsatte ändå att turnera.
Långt senare, i början av 1977, när Frida var över trettio år och Abba ett av världens största band, hörde hennes pappa plötsligt av sig. Alfred Haase, som aldrig kontaktat Synni under eller efter graviditeten, antogs av familjen ha dött i krigets slutskede. Men en tysk flicka, dotter till Fridas biologiska halvbror, råkade läsa en intervju med Frida och anade att den okända tyska fader Frida talade om kunde vara hennes farfar, vilket visade sig stämma.
Ett möte anordnades i Västtyskland. Tyska tidningen Pop Foto var på plats. Ett skämt från Frida om att hennes pappa, i kostym, inte var så hippt klädd slogs upp i rubriken: ”Min pappa borde bli lite trendigare”.
Mötet blev deras enda.
I boken Abba The Photo Book finns ett fotografi där Frida och pappa Alfred går tillsammans under ett paraply. Frida: ”Även om jag tyckte att han var en trevlig man, kändes alltsammans mest konstigt. Jag var 32 år, hade min egen familj och barn. Dessutom talade jag ingen tyska då, utan fick hjälp av min moster, som hade träffat Alfred under ockupationen. Det är klart att vi inte fick den kontakten som vi skulle ha haft om vi känt varandra ett helt liv.”
https://www.vi.se/artikel/nar-tyskungen-anni-frid-blev-abba-frida
*******************************************
https://camillaalfthan.com/
--------
Camilla Alfthan » Frida Lyngstad
“I like all sorts of music. Opera, classic, pop, jazz, hiphop.. And sometimes just silence.,” tells Frida Lyngstad.
It’s been over 30 years since the break up of ABBA, but Annifrid Lyngstad – better known as Frida – never left the world of music.
By Camilla Alfthan
YOUR LATEST single is about the 150th anniverisary of the ascent of the Matterhorn. Do you climb yourself? When I was younger I climbed a great deal. Now I ski a lot, sometimes off piste and heli skiing. I did the Haute Route from Verbier to Zermatt. It takes a great deal of physical effort – you carry your skies on your back and walk with leather underneath them as you’re going up. Once you’ve reached the top you ski down the most incredible, untouched snow – then you’re happy. After that, there’s other mountains to climb – a bit like life with sadness and disappointments in between moments of happiness and joy.
How did you end up in Zermatt? I moved here after I lost my husband 16 years ago. We already had some property and I sold our house in Friburg where we’d lived during many years. I’ve here now been for 15 years and in Switzerland for over 31 years. I’m very comfortable in the midst of nature surrounded by the mountains.
Do you sing in the mountains? No, I don’t. You really must be focused at what you’re doing and where you put your feet so you don’t fall down. Mountain climbing always fascinated me – people who affront challenges where it’s just themselves and nature and you’re not quite sure of what could happen. If it is fortunate or if something could go wrong. There’s risks with the crevises of the glaciers and lose rocks but they do it anyway. As creative people we always need new challenges and to have new goals.
You used to sail – was that also a risky sport? Not at all. (Laughs.) I sailed with Benny (Andersson) and the most dramatic event was when we’d anchored in a fishing net on the western coast of Sweden. We started drifting and couldn’t sleep all night. The next morning we had to get help from the coast guards to get lose. They had to take the boat up on land to untangle us.
“I’m a pedantic and honest person. I have X-ray eyes and I see everything. It sometimes drives me crazy. “
What are you doing now? I’ve designed a skiing overall which J. Lindeberg is producing and I’m very happy with it. I’m writing about my life. It could be a book, a musical or a film; I don’t know yet – I’ve written a lot in my life but never a book. It takes patience and discipline which is not always easy to maintain. My boyfriend pushes me – he thinks it’s a great idea and for me it’s important to have a goal to work towards.Music always played a major role in your life.. Music has ruled my life. When you come from a modest background you use your talent to move on. You challenge yourself and you ascend certain mountains. Music has been in my life for over sixty years. It’s been with me on the path to happiness and it’s helped me through sorrows. It is interesting how music affects people, how it can help in many situations. Personally, I like all sorts of music. Opera, classic, pop, jazz, hiphop.. And sometimes just silence.
Do you miss the days with ABBA? No, I don’t miss ABBA. It’s been forty years since we started and it was a different time. I don’t miss working as intensely as we did then. As you get older you want to take it easy. I don’t perform and I don’t want to stand in the limelight. We were young and had a drive – it would never work now. As Björn says, ‘ who wants to look at a bunch of old people?’ It’s better that you remember us from our youth. Besides, we all do different things now. Just because you’ve performed it doesn’t mean that you’ll be doing it for the rest of your life.
Now you’re in a museum in Sweden – how does that feel? Björn took responsibility for the creation of the ABBA Museum at Djurgården in Stockholm. He wanted to make sure that it would be exactly the way we want it instead of leaving it to someone else and then not be happy with the result. Thanks to his initiative it turned out great.
Which of your own traits do you like the best? That I’m a pedantic and honest person. However, sometimes I like my pedantic side the least. I have X-ray eyes and I see everything. It sometimes drives me crazy.
If you could change something what would that be? I guess nothing. I like myself the way I am. It’s the contradictions which makes you the person you are.
If you hadn’t been a singer what would you have done instead? At school I got my best marks for gymnastics, drawing and music. If I hadn’t chosen music I would’ve become something within design – fashion or interiour design which also interests me.
Who do you admire? Children who despite a difficult childhood use their inner strength and drive to create a good life for themselves. I work with charities for children as it’s extremely important that we adults are there for them. They need mentors and idols for their continuous growth.
You were brought up by your grandmother? Yes, recently, when they commemorated the Holocaust victims I was thinking about that and where I come from. I wasn’t Lebensborn as people often write – I was born in November 1945 when the war had just ended. My father was a German officer in Norway when he met my mother. My grandmother took my out of there when my mother passed away. I’m the result of a love affair. It wasn’t popular in Norway to be seen with the Germans but I can understand their relation. You always seek love.
What do you find is the worst tendency in the world that we live in today? It’s terrible with the terrorism all over the world which creates fear and hatred. I cannot tolerate that you treat anyone differently just because of their religion and I cherish everyone who stands up for diversity and different thinking.
Do you have a motto? To live in respect and peace with everyone despite their religion, sexuality or race.
What is the best thing anyone ever said to you? ‘I love you’. It could be anyone – an adult, a child or a fan.
When do you feel the most sexy? That’s a funny question to someone who is almost 70 (laughs). I think I look good – I’m happy with myself. The sexiest thing is when a person feels good about herself. ©
--------------------------------
Oda a Frida: va todo a la ganadora de ABBA
Rafa Rodríguez
6 de noviembre de 2021
La aspereza que proyectaba como mujer resuelta e independiente, con un primer divorcio del también músico Ragnar Fredriksson ya a sus espaldas, le vino bien a Frida. Ese aire de Greta Garbo distante, reverso oscuro de Agnetha, perfecto para desactivar ñoñerías de campeonato (I Have a Dream), espolear el escándalo (When I Kissed The Teacher) o dar rienda suelta al miedo (The Visitors, genialidad a caballo entre el synth pop y la high energy que refería la angustia existencial de los disidentes soviéticos, utilizada políticamente por el Gobierno estadounidense en su guerra fría con Moscú). Y luego estaban sus extravagancias estilísticas, claro. Para evitar odiosas comparaciones, el vestuario del grupo tenía mucho de uniforme, bien de estilo glam en sus inicios, bien de corte disco hacia finales de los setenta. Los diseñadores Karl Owe Sandström y Lars Wigenius se ocuparon de que fuera así prácticamente hasta 1980, con Super Trouper. Y, de repente, Frida da el volantazo: se corta la icónica media melena pixie en favor de un sorprendente mullet y se entrega a los excesos indumentarios de los nuevos románticos, hombreras, cuellos victorianos y 'ataideas' incluidos. "Me gusta pensar que tengo conciencia de moda, sin llegar a ser su esclava", constató una vez. Que la maniobra tuvo mucho que ver con el deseo de recuperar su autonomía profesional resultó evidente cuando, en septiembre de 1982, lanzó su tercer disco como solista, tres meses antes de que ABBA hiciera mutis por el foro con el sencillo Under Attack y el recopilatorio The First Ten Years, los años que habían durado juntos, vamos.
Con su giro hacia el rock adulto producido por Phil Collins y cantado íntegramente en inglés, Something's Going On desencasilló a Frida y la catapultó al siguiente nivel. Se estrenó como compositora y se dejó mimar por estrellas del alcance de Bryan Ferry, Russ Ballard o Elvis Costello, aunque la canción que le envió no llegó a entrar en el álbum. Sí lo hizo To Turn The Stone, gema sintética de Giorgio Moroder y Pete Bellotte que Donna Summer recuperaría en 1997. Y le pidió expresamente a un Per Gessle pre-Roxette que musicara para ella el poema Threnody de Dorothy Parker. Remasterizado y ampliado con temas extra en 2005, a día de hoy sigue siendo el trabajo en solitario más vendido de todos los componentes de ABBA: un millón y medio largo de copias en todo el mundo, como poco 300.000 más que el debut internacional de Agnetha, Wrap Your Arms around Me, en 1983. Y eso que, a diferencia de esta, Frida no tenía intención alguna de complacer a los fans de su antigua formación. Un propósito aún más marcado en su siguiente álbum, Shine (1984), para el que contó con los favores del británico Steve Lillywhite, integrante de Big Country que venía de producir a Johnny Thunders, XTC, Siouxsie And The Banshees o U2. Adelantado a su tiempo, Robyn, Annie, Tove Lo, Sally Saphiro, Lykke Li, Mo y The Knife podrían mirarse ahora en él. En Europa no perdonó el top 10, pero por problemas de la discográfica no pudo publicarse en Estados Unidos. Un golpe para su autora que, a partir de entonces, prefirió centrar la acción en el mercado escandinavo.
Si bien cada vez más esporádicamente, Anni-Frid ha seguido grabando y actuando, aunque sus intereses son otros desde los noventa. Véase su activismo feminista y medioambiental, que ejerce a través de su propia fundación orientada a programas de concienciación entre niños y jóvenes y al que canta en Bumblebee, llamada de atención a propósito de la desaparición de las abejas incluida en Voyage. Eso y que en 1986 se fue a vivir a Suiza con Heinrich Ruzzo Reuss, arquitecto paisajista, príncipe de la casa teutona de Reuss y conde de Plauen. Se casaron en 1992 –ella en terceras nupcias, él en segundas– y vivieron felices en el castillo familiar de Friburgo hasta la muerte del aristócrata, en 1999. Pariente del rey Carlos Gustavo, con él entró en el círculo de la familia real sueca y se hizo íntima de la reina consorte Silvia. Pero es que, atención, a la cantante hay que tratarla hoy como su alteza serenísima la princesa Anni-Frid de Reus, condesa de Plauen, títulos que conversa por aquel matrimonio. Si decidiera reincidir por cuarta vez con su actual pareja, el par británico Henry Smith, podría añadir a la lista el de vizcondesa de Hambleden. "Sin resultar pretenciosa, pero con dignidad", entona en la nueva Ode to Freedom. Oda a Frida, podría haberse titulado. Menudo avatar regio el suyo para esos conciertos a escenificar con hologramas el próximo año.
https://www.revistavanityfair.es/articulos/abba-frida-grupo-musica-historia
---------------
--------------
1974
2022
All photos of Instagram
- Instagram (104)
- instagram 2023 (26)
- instagram 2024 (21)







.jpg)






