ABBA - mer än bara musik

 ABBA - mer än bara musik - Företagskällan

Företagskällan 2022-09-26 (uppdaterad 2025-04-25) — Tiempo de lectura: 11 minutos

Volvo symboliserar trafiksäkerhet och elegans. Ikea står för väldesignade inredningslösningar till överkomligt pris. Men hur har en svensk popgrupp kommit att bli ett varumärke av högsta internationella klass?

ABBA Foto Baillie Walsh

Inför släppet av senaste skivan Voyage skapades fyra digitala versioner av medlemmarna, som kan framföra gruppens hits på scen. Foto: Baillie Walsh.

Varumärket ABBA har kommit att representera mer än bara en musikgrupp. När Sverige tar OS-guld är det ABBA som dånar ut över läktarna, och avslöjar man sitt hemland utomlands blir ofta ABBA (i tät strid med Ikea) det första samtalsämnet. ABBA har kommit att symbolisera hela Sverige. Det skulle dock ta flera år innan den musicerande fyrklövern faktiskt kom att bli just ABBA. Artisterna bakom den allra första gemensamt inspelade låten Hej gamle man! lanserades bara som »Björn Ulvaeus & Benny Andersson«.

Första gången man framträdde på scen tillsammans, den 1 november 1970 på Restaurang Trädgårn i Göteborg, kallade man sig »Festfolket« (vitsigt, då Björn och Agnetha respektive Benny och Frida var förlovade med varandra). 1972, när gruppens första gemensamma singel, People Need Love, gavs ut i USA på skivbolaget Playboy Records, löd artistnamnet »Bjorn & Benny (with svenska flicka)«. Inte ens 1973, då gruppen kom trea i melodifestivalen med låten Ring Ring hade man fått till något vidare fängslande namn, utan uppträdde som »Björn & Benny, Agnetha & Anni- Frid«.

Ett varumärke skapas

Alla fyra var dock rutinerade artister vid det här laget. Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad hade turnerat med diverse dansband sedan tonåren. Benny och Björn hade rest land och rike runt med Hep Stars respektive Hootenanny Singers sedan början av 1960 talet. De hade träffats 1966 och skrivit sin första låt tillsammans, Isn’t it Easy to Say, bara ett par veckor senare. Grabbarna hade dessutom arbetat som producenter och låtskrivare åt en viss Stikkan Anderson, som låg bakom skivbolaget Polar Music, som skulle ge ut ABBA:s sex kommande studioalbum.

Stikkan Anderson (Stig Andersson, 1931–1997), hade genom sin yrkesbana som korrekturläsare, lärare och trubadur gjort sig känd som »den sjungande folkskolläraren«. Han skrev också egna låtar, och det var 1959 års succé kring Lill-Babs Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? som fick honom att lägga folkskolehatten på hyllan för att fullständigt ägna sig åt musikindustrin. Stikkan var också en fena på att vaska fram guldklimparna ur den internationella musikströmmen. Via Polar Music blev 1961 exempelvis amerikanen Roy Hamiltons You Can Have Her till Sånt är livet med Anita Lindblom. I utbyte fick världen flera utländska versioner av den gode Klas-Göran, som dock döptes om till det något fräsigare Rockin’ Billy.

Namn var viktigt, på vilken produkt som helst. Det visste Stikkan, och det var han som 1973, efter att Ring Ring blivit en internationell hit, började kalla den nya stjärnan på Polarhimlen för ABBA. Dessvärre fanns det ett svenskt fiskkonserveringsföretag som sedan länge hade verkat under samma namn. Stikkan ringde upp Abba (ursprungligen AB Bröderna Ameln), som gick med på att dela namn med popgruppen, »med reservation för att ungdomarna skötte sig och inte skadade Abbas goda rykte«.

nzzcfutw-1

Stikkan Anderson spelade en stor roll för att göra ABBA till ett globalt fenomen. Foto: Centrum för Näringslivshistoria.

Ett speciellt sound

Framgången med låten Ring Ring gjorde att man inför 1974 års melodifestival helt gjorde om jurysystemet för att bättre avspegla svenska folkets musikaliska åsikter. Återigen uppträdde fyrklövern från 1973 med melodi nummer 5, men nu med Waterloo. Och den här gången vann de.

Vann gjorde de också hela Eurovisionsschlagern, som detta år hölls i Brighton. En ABBA-våg svepte nu över Europa, men alla svenskar var inte lika entusiastiska: Stikkan Andersons schlagerfabrik, som den hånfullt kallades, fick ta emot kritik inte minst från vänsterrörelsen, som tyckte att ABBA representerade allt det onda inom musikbranschen. Stikkan själv bemötte kritiken med »visst skriver jag mycket skit, men det är åtminstone bra betalt«.

Via Polar Music hade Björn och Benny sedan länge arbetat med den begåvade ljudteknikern Michael B. Tretow. Micke Tretow, som bidrog stort till vad som i dag klassas som ABBA:s typiska sound, var inspirerad av musikproducenten Phil Spectors »wall of sound« (ljudvägg) som hade revolutionerat skivindustrin omkring tio år tidigare. Alla olika komponenter i en låt spelades in separat, ofta två eller tre gånger. När de mixades samman med en anings förskjutning, uppstod en subtil avvikelse i rytm och tonhöjd, vilket bidrog till att skapa ABBA:s karakteristiska dynamik. Och som även skulle komma att locka världsartister som Rolling Stones, Led Zeppelin och Céline Dion till Polar Studios i Stockholm.

abba-bild-1

En ABBA-våg svepte över världen efter vinsten i Eurovisionsschlagerfestivalen. Här uppträder de på Gröna Lund 1975. Foto: Gröna Lunds arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

På sina håll viftades ABBA:s enorma framgång bort med det faktum att gruppen omgav sig med ytterst kompetenta yrkesmän inom den svenska musikbranschen, eller skylldes på den säljande varumärkesförpackningen (vackra människor i glittriga trikåer). Det finns förstås gott om exempel på storsäljare inom musikindustrin som har skapats genom att sätta ett attraktivt omslag på ett par välputsade hitlåtar. De flesta är dock ense om att det krävs något mer för att en produkt ska hålla i ett halvt sekel, oavsett om det är en bil, en bokhylla eller en popgrupp: ett högkvalitativt grundmaterial. Och grunden till ABBA var helt enkelt de fyra medlemmarnas måttlösa musikalitet. Bennys förmåga att fläta samman skenbart enkla melodier och ljudfragment till komplexa harmonier, som genom sin kombination av livsglädje och vemod skapar en form av musikalisk storm, omöjlig att inte bli bortsvept av. På textfronten kokar Björn ned grekiska myter, historiska händelser och livsöden till kompakta fyraminutersdraman. Eller som världens största musiktidning Rolling Stone entusiastiskt uttryckte det 2021: »det finns en ABBA-låt för varje emotionell kris«.

Och så rösterna: Agnethas kristallklara sopran och Fridas själfulla mezzosopran som tillsammans ger ett sällsynt omfattande register för Benny att plinka fram sina melodier från. Professorn i psykologi och neurovetenskap Daniel Levitin förklarade ABBA-effekten i sin bok The World in Six Songs (2008) med att ABBA:s musik »stimulerar evolutionära ekon« i våra hjärnor, från en tid då människor sjöng och musicerade tillsammans, samtidigt som de sprudlande melodierna med lättsjungna refränger ger våra hjärnor en kraftfull dos av »lyckojuice i form av dopamin«.

Erövrade världen

Om ABBA:s lyckojuice var uppskattad på hemmaplan, växte sig törsten i utlandet alltmer fanatisk. 1976 kom gruppens fjärde album, Arrival, som innehöll låten med världens mest kända 5-sekundersintro. Dancing Queen nådde toppen på singellistor i elva länder, till och med på den eftertraktade Billboardlistan i USA. Men nu ville världen se ABBA, inte bara höra, och 1977 gav man sig ut på turné i Europa och Australien. Responsen var överväldigande. ABBA möttes av en så intensiv hysteri att engelskan fick ett nytt ord: Abbamania. I London uppträdde gruppen två kvällar på rad i Royal Albert Hall. Biljetterna ansöktes om via post och sammanlagt inkom 3,5 miljoner förfrågningar. Det hade räckt till 580 konserter.

abba-bild-2

1977 gav sig bandet ut på en omfattande turné i Europa och Australien. Foto: Innovator Designs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

I Australien gavs elva konserter på åtta dagar i fyra olika städer, i en musikalisk frenesi som fångades i Lasse Hallströms semidokumentär ABBA – The Movie. Filmen producerades av Stikkan Anderson tillsammans med den australiske tv-mogulen Reg Grundy, som också förvärvade varumärkeslicensen för ABBA under turnén. Kringprodukter såldes i containerlass: väskor, speglar, strumpor, tygmärken, kuddvar, kalendrar, tröjor – allt som man kunde klämma ned de fyra storsäljande bokstäverna på.

Gruppen var hetare än någonsin, men på den personliga nivån började pressen av att gå från att sjunga Hej gamle man! på Frälsningsarméns ungdomsting till att förkroppsliga fenomenet ABBA, ta ut sin rätt. 1979 valde Agnetha och Björn att gå skilda vägar. Benny och Frida gav upp 1981. Samma år gav gruppen ut albumet The Visitors. ABBA hann börja på ytterligare ett album, men avslutade det aldrig. I stället gav man ut ett samlingsalbum med två nya singlar. Detta skulle bli det sista som gruppen spelade in. Sagan om ABBA var över.

Det var åtminstone vad alla trodde. Inte minst abborna själva. Frida och Agnetha satsade på solokarriärer. Björn och Benny skrev musikalen Chess (1983) och senare Kristina från Duvemåla (1995). Till och med Stikkan Anderson gav upp sina rättigheter till ABBA, då han 1989 sålde Polar Music till det amerikanska skivbolaget PolyGram (sedan 1998 en del av Universal Music Group).

ABBA blev stadigt alltmer »ute«. Musiken stämplades som ytlig och kommersiell, looken som konstlad och gammaldags. Det var pinsamt att (ha) gilla(t) ABBA. Men under 1990- talets början hände något. Allt fler kända profiler, inte minst musiker, började komma ut som ABBA-fans: U2-stjärnan Bono, grunge-fenomenet Nirvana, Noel Gallagher från Oasis, KISS frontfigur Gene Simmons. Plötsligt var det coolt att digga den »svenska supergruppen«.

abba-bild-3

ABBA:s logotyp med det bakvända första B:et introducerades för första gången 1976 på det franska samlingsalbumet Golden Double Album. Idén stammade från den grafiska artisten Rune Söderqvist, som menade att varje B «tittade« på ett A för att symbolisera att gruppen bestod av två par. Rune Söderqvist kom att formge alla ABBA:s album från Arrival (1976) till ABBA Live (1986).

1992 satte PolyGram ihop samlingsskivan ABBA Gold, som skulle bli en av världens bäst säljande skivor. Samma år gav den brittiska synthduon Erasure ut hyllningsalbumet Abbaesque. Att sångaren Andy Bell var öppet homosexuell bidrog till att ge ABBA en ny profil: den inkluderande, HBTQ-vänliga, vilket ytterligare befästes genom inte en, utan två spelfilmer från 1994 där ABBA:s musik hade en central roll i handlingen: Muriels Bröllop och Priscilla – öknens drottning, där två dragartister framför en glittrande show till tonerna av Mamma Mia. Det är dock Dancing Queen som har kommit att bli en av HBTQ-rörelsens ledmotiv.

Musikal och film

In på ABBA-scenen trädde nu teaterproducenten Judy Craymer. Sedan mitten av 1980 talet, då hon arbetade med Chess i London, hade Craymer tjatat på Björn och Benny om att få skapa en tv-serie baserad på ABBA:s låtar. Det tog tio år, och en omstöpning av tv- konceptet till en musikal, för de två upphovsmännen att ge med sig. Benny var dock tydlig med att Mamma Mia! skulle drivas separat från ABBA, bland annat på grund av musikalens stora avvikelse från ABBA:s legendariska ljudbild. Man grundade produktionsbolaget Littlestar, där Judy Craymer respektive Björn och Benny äger 50 procent var, som hanterar alla rättigheter kopplade till Mamma Mia!. Inkomsterna har blivit tämligen ansenliga. 1999, på dagen 25 år efter att Waterloo vann Eurovisionsschlagern, hade Mamma Mia! premiär i London. Sedan dess har musikalen spelat in över 4 miljarder amerikanska dollar och är i dag världens tredje mest inkomstbringande. I musikalens farvatten steg varumärket ABBA så ofantligt i värde att gruppen år 2000 erbjöds 1 miljard US-dollar för att ge sig ut på en ny turné. De tackade nej.

abba-bild-4

Bakom de flesta av ABBA:s mest ikoniska scenkläder stod företaget Artist Dressing, som drevs av Owe Sandström och partnern Lars Wigenius. De skapade en stor del av gruppens scenkläder, bland annat de klassiska gula och blå katt-dräkterna från tidigt 1970-tal och de blå-lila-vita spandexdräkterna från turnén i Europa och USA 1979. På ABBA-museet i Stockholm kan man se många av de mest kända scenkläderna. Foto: David Pineda Cortes.

Även filmindustrin ville nu ha en del av framgångssagan Mamma Mia!. 2008 lanserade Universal Studios filmversionen producerad av Rita Wilson och maken Tom Hanks, där Meryl Streep, Colin Firth, Stellan Skarsgård med flera sjöng och dansade sig runt den påhittade lilla grekiska ön Kalokairi. Filmen var en av årets stora biosuccéer och dvd:n blev den bäst säljande någonsin, både i Sverige och i Storbritannien. 2018 kom uppföljaren Mamma Mia! Here We Go Again, som fick den amerikanska affärstidningen Forbes att konstatera att »ABBA säljer mer musik än någonsin«.

Filmen hade lanserat ABBA:s musik till en helt ny, yngre publik, vilken man tog fasta på i det interaktiva ABBA-museet som öppnade i Stockholm 2013. Här kan de cirka 270 000 årliga besökarna bland annat studera selfie-vänlig filmrekvisita på nära håll och delta i sångauditioner och digitala dansnummer, medan ABBA själva leder besökarna genom utställningen via audioguide. »ABBA: The Museum« drivs i dag av underhållningsföretaget Pophouse, där Björn Ulvaeus är en av huvudägarna.

Återuppståndelsen

En musikal, två filmer och ett museum hade kunnat avrunda berättelsen om ABBA. Men 2021 kom den Stora Smällen i ABBA:s universum. Gruppen återuppstod. 40 år efter The Visitors kom plötsligt en helt nytt album: Voyage. Samtidigt avslöjade de mellan 71 och 76 år gamla popstjärnorna att man under fyra års tid hade arbetat med en digital form av återförening, i samarbete med specialeffektsföretaget Industrial Light and Magic (som grundades 1975 av visionären bakom Stjärnornas krig, George Lucas). Genom att spela in varje medlems minsta muskelrörelse till varje låt via närmare hundra kameror och låta dessa digitala kopior genomgå en föryngringsprocess på cirka 40 år, har man skapat fyra tredimensionella avatarer, eller »ABBAtarer«, som framför gruppens hits inför ett tiomannaliveband i en specialbyggd arena i London. Projektet ABBA VOYAGE och nya »ABBA Arena«, ingår också i Björns Pophouse.

abba-bild-5

Hela gruppen samlade i studion igen för produktionen av Voyage. Foto: Ludvig Andersson.

Albumet Voyage sålde över en miljon exemplar under den första veckan och placerade sig som etta på albumtoppen i 18 länder. Därtill hade musiken i november 2021 streamats drygt 190 miljoner gånger via digitala kanaler. Och comeback-singeln, I Still Have Faith In You, gav 2022 gruppen dess första nominering någonsin till en amerikansk Grammy. Av allt att döma är ABBA:s resa ännu inte över.

abba-visste-du-att-1

Foto: Eric Salard/Wikimedia Commons (CC BY-SA)

VISSTE DU ATT...

... alla royalties från låten Chiquitita (1979) tillfaller UNICEF? 2014 hade inkomsterna genererat 20 miljoner till organisationen.

... ABBA 2010 blev den första icke-engelsktalande artisten/bandet som valdes in i det amerikanska Rock and Roll Hall of Fame?

... ABBA vid ett tillfälle hade fem olika låtar på tio-i-topp i Australien?

... The Visitors var världens första album i cd-format, tryckt hos Polydor i tyska Langenhagen?

... Stikkan Anderson, då han sålde Sweden Music, donerade 42 miljoner till Musikaliska Akademien, vilket resulterade i världens största musikpris, Polar Music Prize?

... både Björn och Benny dyker upp i rutan i de två Mamma Mia!-filmerna?

... ABBA har närmare 21 miljoner unika lyssnare på Spotify varje månad?

Ur Företagshistoria 2022:3

Text: Kristin Peneda Svenske

subscription-background

Var först med det senaste och få vårt nyhetsbrev - fyll i din e-postadress och välj "Prenumerera"

https://foretagskallan.se/abba-mer-an-bara-musik/

Abba, The Crown and deep-fake entertainment

Abba, The Crown and deep-fake entertainment

Jo Ellison 

Abba, The Crown and deep-fake entertainment

Who cares if it’s real as long as you enjoy it

How does it feel to have seen the future?”

So asked the woman behind the cash register as I picked out an Abba Voyage commemorative T-shirt. “That’s the future of entertainment,” she said of the show I’d just seen, her face all mystic and awestruck. “I guess so,” I replied as I handed over my card. She was probably right, but I felt less ecstatic than rueful.

Don’t misunderstand me: Abba Voyage, the live arena event currently occupying Pudding Mill Lane at the ends of east London, is nothing short of a miracle. In a dazzling technological regeneration, the Swedish supergroup has been reanimated, returned to 1977, and reborn as extraordinary “Abba-tars”. As a magic trick, the whole spectacle is completely dazzling. And although the figures have the occasional jolting syncopation of Sims characters (and the band’s voices and physical gestures are modelled on band members now in their seventies), the voyage is an eye-rubbing marvel.

Joining the audience in a lusty rendition of “Fernando” on a damp Monday night, I felt overwhelmed with happiness and nostalgia. I embraced the hen-night energy, danced in the aisles and channelled my inner Agnetha. My daughter, an Abba superfan, went hoarse from singing her lungs out. Chugging home on the Docklands Light Railway, I wondered if one can OD on serotonin.

Who needs actual bodies on a stage when you can build a convincing simulacrum?

Have I seen the future of entertainment, however? I rather hope I haven’t. Apparently music executives the world over are now planning holographic extravaganzas, and at upwards of £100 a ticket, the Abba Voyage business model will be wildly addictive. I can only imagine the 40mn Licks we might see from the Rolling Stones in the future. Not unlike the 3D mania that possessed filmmakers about 10 years ago, the concept of live performance is about to enter a new era.

As with so many things in our lives now, this is the age of deep-fake entertainment. Following the film industry’s acquiescence to the Marvel universe, and ubiquity of the gaming aesthetic, it was only a matter of time before even live performance became subject to techno manipulation. Who needs actual bodies on a stage when you can build a convincing simulacrum? Why bother wrecking your vocal cords over the course of a punishing residency when you can just hit play on a recording?

Harder to replicate though will be the mood of euphoria that only an Abba fan brings with them. I imagine the excitement for musical holograms will likely burn bright but will quickly fall out of favour. What remains more permanent, however, is how blurred our cultural reality is becoming. We are wary of how truthful our news might be (witness the misreporting over the missile strike this week in Poland). But deep-fake entertainment has now wiggled into every facet of culture.

Whether CGI, blue screen, holographic or simply pure fabrication, the boundaries between what is real or imagined are becoming muddled in the chopped salad of entertainment. It’s especially pernicious in programmes that present events as being factual history. The 90th series of The Crown arrived last week along with a volley of complaints about the series’ wildly fictitious diversions. Former prime minister John Major has vehemently denied having met King Charles to discuss the then prince’s succession frustrations. (He seemed a great deal less concerned by the casting of Jonny Lee Miller, who has lent that greyest of political leaders a disconcertingly sexy charisma). At this point in the Netflix drama, it seems rather pointless to bleat about misrepresentation. But it’s dismaying to realise that audiences care less and less for the truth in their fiction.

We seem to be caught in a cycle that places extraordinary value in making things “look” authentic. Whether it’s Dominic West dressing up in the right kind of tweeds, or Abba created in lasers, as long as everything looks the part, we seem less concerned by the substance. On TikTok, I watch compare-and-contrast videos in which you can watch the dramatic restagings of The Crown (and other “true stories”) next to videos of contemporary live footage. The impersonations, the wardrobes and intonation are so good that you scarcely know which is the real one. Entertainment has become a bizarre hybrid in which the gap between virtual and real has shrunk to a hair’s width.

But while many are now exploring the limits of what can be done to bend an audience’s perception, there is also a growing contingent who still crave the corporeal and real.

As I write, I am sitting in a presale queue in the hope of snagging a ticket for Blur, who will reunite for a single concert at Wembley Stadium next summer. The band last played a full set together in 2015, and for years a reunion has seemed unimaginable. Pulp have also announced a string of dates after nearly a decade of not playing together. That the bands have suddenly announced dates next year has set a million Brit-pop pulses aflutter. To see Damon, Alex, Graham and Dave on a stage again? That really would be a miracle.

https://www.ft.com/content/eb79eacc-0bde-465d-94fa-a2fac2c79a53