sábado, 20 de junio de 2020

Fridan

 

Lyngstad och Sandevärn i Torshälla


Lördagen den 19 augusti var det knökat med folk framför utomhusscenen i i Krusgårdsparken i Torshälla när Alar Kuutman intervjuade Anni-Frid Lyngstad och Gunnar Sandevärn. Alla tre med Torshällabakgrund. Lyngstad och Sandevärn spelade under flera år under 60-talet tillsammans i samma orkester. Först i Bengt Sandlunds storband och 1964-1966 i Gunnar Sandevärns trio. Gunnar tog därefter jobb som underhållningspianist på Amerikalinjens båtar medan Anni-Frid fortsatte med “Anni-Frid Four”.

Intervjun tog avstamp i de tvås minnen från barndomens och ungdomens Torshälla. Och deras egen bakgrund. Anni -Frid föddes i Norge under den tyska ockupationen men togs av sin mormor till Sverige. Bakgrunden var att att Anni-Frids far var tysk soldat och behandlingen som sådana barn fick utstå var inte vad barn bör utsättas för. Anni-Frid berättade att hennes mormor försörjde sej som diskerska på restauranger. Barndomen var fattig men inte olycklig. Mormors kärlek “var inte av den kramiga sorten, snarast handfast” förklarade Anni-Frid. Och musikintresset kom mycket tidigt.

Gunnar Sandevärns far var kantor och skollärare. Uppväxtmiljön med hans egna ord småborgerlig. Även här kom musikintresset tidigt och Gunnars och Anni-Frids banor kom att korsas. Enligt Gunnar när han hörde Anni-Frid i en kör och genast förstod kvalitén.

Anni-Frid sjöng innan de sammanstrålade i Bengt Sandlunds storband redan som 13-åring i Evald Eks orkester.

Alar frågade om vilka framtidsdrömmar som fanns hos dem i dessa ungdomsår. Gunnar berättade lite generat att han drömt om att bli poet. På Alars fråga om han inte på sätt och vis blev det, med tanke på det hundratal låttexter han kom att skriva, så svarade Gunnar att det kanske var annan poesi han tänkt sej.

Man kom i intervjun också in på vardagsslitet för ett band i början av 60-talt. Turnébuss var det inte tal om. En Volvo-duett med instrumenten där bak. Man turades om att köra medan de andra slaggade. Turerna gick till Eskilstuna, Västerås, Enköping, Stockholm och Julita!

När deras vägar skildes åt spelade Gunnar som sagts två år på Amerikalinjens båtar och sedan under

70-talet orgel i Ingemar Nordströms berömda dansband.

Innan Abba-tiden sjöng Lyngstad med många kända musiker. En var Lasse Lönndahl. Det var Lönndahl som ändrade hennes namn till Frida berättade hon. Egentligen kallade Lönndahl henne för “Fridan”, men “n-et” föll snabbt bort.

Under intervjun kom man naturligtvis in på ABBA-tiden men Alar poängterade att man inte skulle gå in på saker som redan är kända för de flesta. Frida berättade om hur hon trodde att hennes och Agneta Fältskogs olika röster kompletterade varandra. Tillsammans spände dom över tre oktaver. Frida hymlade inte heller om att hon ansåg sej ha en verkligt speciell röst.

Hon kom också in på ABBA:s relation till den progressiva musikrörelsen i Sverige under 70-talet. Hon menade att det rådde en väldigt politiserad stämning och att ABBA inte passade in. “Vi sjöng inte om samhällsproblem utan direkt från hjärtat”. Hon menade att ABBA, samtidigt som de gjorde världssuccé mötte motstånd i sitt eget land. “Men detta ändrades ju under 80-talet när klimatet ändrades” konstaterade Frida. Om detta skulle det kunnat ställas en del frågor men även eFOLKETs utsände inser att just Krusgårdsparkens stora scen denna lördagseftermiddag kanske inte var det rätta forumet för “hårdare” frågor. Men man skulle ju kunna poängtera att det politiska klimatet inte ändrades enbart spontant utan att “näringslivets” kamporganisation SAF förd en intensiv propaganda mot solidariska tänkesätt och jämlikhetssträvanden. En uppmärksammad del i denna propaganda var en affischkampanj med temat “Satsa på dej själv!” På en av de mest kända affischerna figurerar Anni-Frid Lyngstad tillsammans med hockeyproffset “Lill-Pröjsarn” Nilsson.

Var Lyngstads deltagande i denna kampanj ett uttryck för att hon verkligen delade SAF:s högeråsikter eller var det ett uttryck för bitterhet mot den “progressiva musikrörelse” som utsatt henne själv för en hel del? Frågor som kanske inte platsade i lördags men som vore intressanta att få svar på. Sen bör det sägas att den “progressiva” rörelsen sannerligen inte var fri från sekterism i sina bedömningar av vilka som skulle klassificeras som vad. Det faktum att ABBA:s låtar inte handlade om samhällsproblem betyder ju inte att de enskilda medlemmarna struntade i dessa problem. Idag är Fridas f.d. make Benny Andersson känd som en stark supporter till Feministiskt Initiativ och Björn Ulveus en aktiv debattör, en förespråkare för humanism, ateism och stark motståndare till all fundamentalistisk religion.

Lyngstad fick efter intervjun också motta Eskilstuna Kommuns musikpris. Hon tilldelades det 2014 men hade först nu möjlighet att hämta det. Penningsumman som ingick i priset förklarade hon att hon skulle skänka till någon organisation som kämpar mot sexuella övergrepp på barn.

Alar Talar-projektet kommer att fortsätta. Alar Kuutman kommer att samtala med fler personligheter med Torshällabakgrund. Platsen kommer att vara Ebelingsmuséet så håll ögonen öppna. Vi önskar Alar Kuutman lycka till och är säkra på att få höra fler intressanta samtal.

Samtalsserien ingår i Torshällas 700-årsfirande.

https://efolket.eu/lyngstad-och-sandevarn-i-torshalla

---------------------------

Thanks to Nina Rios !

-----------------------------------------------------

translation by google

Lyngstad y Sandevärn en Torshälla

20 agosto 2017

El sábado 19 de agosto, la gente estaba frente a la escena al aire libre en Krusgårdsparken en Torshälla cuando Alar Kuutman entrevistó a Anni-Frid Lyngstad y Gunnar Sandevärn. Los tres con fondo de Torshälla. Lyngstad y Sandevärn tocaron juntos durante varios años durante los años 60 en la misma orquesta. Primero en la big band de Bengt Sandlund y 1964-1966 en el trío de Gunnar Sandevärn. Gunnar luego tomó un trabajo como pianista de entretenimiento en los barcos de Estados Unidos, mientras que Anni-Frid continuó con "Anni-Frid Four".

La entrevista despegó en los dos recuerdos de la infancia y la adolescencia Torshälla. Y sus propios antecedentes. Anni -Frid nació en Noruega durante la ocupación alemana, pero fue llevada por su abuela a Suecia. La razón era que el padre de Anni-Frid era un soldado alemán y el tratamiento que debían soportar esos niños no era a lo que debían exponerse. Anni-Frid le dijo que su abuela era chef en restaurantes. La infancia era pobre pero no infeliz. El amor de la abuela "no era del tipo cremoso, sino más bien práctico", explicó Anni-Frid. Y el interés musical llegó muy temprano.

El padre de Gunnar Sandevärn era cantor y maestro de escuela. El ambiente de crecimiento con sus propias palabras pequeñoburguesas. Aquí también, el interés por la música llegó temprano y las pistas de Gunnar y Anni-Frid se cruzaron. Según Gunnar, cuando escuchó a Anni-Frid en un coro e inmediatamente entendió la calidad.

Anni-Frid cantó antes de que sonrieran en la gran banda de Bengt Sandlund cuando ya tenía 13 años en la orquesta de Evald Eks.

Alar preguntó sobre los sueños futuros que existieron con ellos durante su adolescencia. Gunnar me dijo un poco avergonzado que soñaba con ser poeta. Cuando se le preguntó sobre Alar, si no lo hizo de ninguna manera, dados los cientos de textos de canciones que vino a escribir, Gunnar respondió que podría ser otra poesía en la que pensara.

La entrevista también incluyó el uso diario de una banda a principios de los años 60. No había autobús turístico. Un dúo Volvo con los instrumentos detrás. Se turnaban para conducir mientras los demás los mataban. ¡Los recorridos fueron a Eskilstuna, Västerås, Enköping, Estocolmo y Julita!

Cuando sus caminos se separaron, Gunnar, de quien se dice que jugó dos años en los barcos de American Line y luego durante

Órgano de los 70 en la famosa banda de baile de Ingemar Nordström.

Antes de la era de Abba, Lyngstad cantaba con muchos músicos famosos. Uno era Lasse Lönndahl. Fue Lönndahl quien cambió su nombre a Frida, le dijo. En realidad, Lönndahl la llamó "Fridan", pero "n-et" se desvaneció rápidamente.

Durante la entrevista, por supuesto, llegaste a la hora de ABBA, pero Alar señaló que no entrarías en cosas que la mayoría ya conoce. Frida habló sobre cómo pensó que ella y las diferentes voces de Agneta Fältskog se complementaban entre sí. Juntos abarcaron tres octavas. Frida tampoco se quejó de que sentía que tenía una voz realmente especial.

También se refirió a la relación de ABBA con el movimiento de música progresiva en Suecia durante la década de 1970. Ella dijo que había una atmósfera muy politizada y que ABBA no encajaba. "No cantamos sobre problemas sociales sino directamente desde el corazón". Ella creía que ABBA, mientras lograba el éxito mundial, encontró resistencia en su propio país. "Pero esto cambió en la década de 1980 cuando el clima cambió", señaló Frida. Si esto pudiera hacerse algunas preguntas, pero incluso las emisoras de eFOLKET se dan cuenta de que precisamente la gran escena de Krusgårdsparkens este sábado por la tarde puede no haber sido el foro adecuado para preguntas "más difíciles". Pero se podría señalar que el clima político no cambió solo espontáneamente sino que la organización de lucha "empresarial" SAF llevó una intensa propaganda contra las aspiraciones de solidaridad e igualdad. Una parte notable de esta propaganda fue una campaña de carteles con el tema "¡Apuesta por ti mismo!" En uno de los carteles más famosos, Anni-Frid Lyngstad junto con el profesional de hockey "Lill-Pröjsarn" representan a Nilsson.

Var Lyngstads deltagande i denna kampanj ett uttryck för att hon verkligen delade SAF:s högeråsikter eller var det ett uttryck för bitterhet mot den “progressiva musikrörelse” som utsatt henne själv för en hel del? Frågor som kanske inte platsade i lördags men som vore intressanta att få svar på. Sen bör det sägas att den “progressiva” rörelsen sannerligen inte var fri från sekterism i sina bedömningar av vilka som skulle klassificeras som vad. Det faktum att ABBA:s låtar inte handlade om samhällsproblem betyder ju inte att de enskilda medlemmarna struntade i dessa problem. Idag är Fridas f.d. make Benny Andersson känd som en stark supporter till Feministiskt Initiativ och Björn Ulveus en aktiv debattör, en förespråkare för humanism, ateism och stark motståndare till all fundamentalistisk religion.

Después de la entrevista, Lyngstad también recibió el premio de música del municipio de Eskilstuna. Le fue otorgada en 2014, pero solo ahora tuvo la oportunidad de descargarla. La suma de dinero incluida en el premio declaró que donaría a cualquier organización que luche contra el abuso sexual infantil.

El proyecto Alar Talar continuará. Alar Kuutman hablará con más personalidades con experiencia en Torshäll. El lugar será el Museo Ebelings, así que mantén los ojos abiertos. Le deseamos buena suerte a Alar Kuutman y estamos seguros de escuchar más conversaciones interesantes.

La serie de charlas es parte del 700 aniversario de Torshälla.

------------------------------------

https://issuu.com/eskilstuna/docs/t700



Björn Ulvaeus: 'My favourite word? Love, despite its drawbacks in the rhyming department'





What is your favourite word?
"I suspect it could be “love”, despite its drawbacks in the rhyming department"

Where would you most like to be right now?
In a recording studio, mixing a particular song.


---------------------------------------------------------------------------------------------
Sat 20 Jun 2020 09.30 BST

Björn Ulvaeus: 'My favourite word? Love, despite its drawbacks in the rhyming department'

Rosanna Greenstreet

The singer on his pre-Abba cabaret act, dressing in a bathrobe while self-isolating, and the problem with his surname

Bjorn Ulvaeus from Abba

‘My earliest memory? Racing lobsters on the living room floor.’ Photograph: Jeff Spicer/Getty Images

Published onSat 20 Jun 2020 09.30 BST

Born in Gothenburg, Björn Ulvaeus, 75, formed Abba with his first wife, Agnetha Fältskog, Benny Andersson and Anni-Frid Lyngstad. In 1974, Abba won Eurovision with Waterloo, and went on to sell 380m records. In 1999, they helped bring Mamma Mia!, a musical comprised of their back catalogue, to the West End, where it has run for 21 years. The film Mamma Mia! was released in 2008. Ulvaeus is married, for the second time, and lives in Sweden.

When were you happiest?
If it wasn’t for coronavirus, it would be right now. All my life I’ve felt a pressure to achieve. It’s gone now, and that gives me a sense of freedom. Whenever I, for short moments, forget about corona and climate change, I’m happy.

What is your greatest fear?
Parts of the world becoming uninhabitable due to climate change, resulting in huge migrations and unavoidable violence and wars.

What is your earliest memory?
My dad owned a wharf on the coast of Sweden, and local fishermen used to give us all kinds of fish, but mostly lobsters. I was about four and my dad arranged a lobster race on the living room floor.

Which living person do you most admire, and why?
Bill Gates. Not only did he build Microsoft, he went on with his wife to create the Bill & Melinda Gates Foundation. They support the, in my view, single most important factor in making the world a better place – empowerment of women and girls.

What is the trait you most deplore in yourself?
That I still have a shred of bad self-confidence and slightly cynical pessimism. It’s irrational and goes against my intellect. A constant struggle.

What is the trait you most deplore in others?
The dishonesty and contempt for truth and science that populist leaders use to please their followers.

What is your most treasured possession?
That would be my little island in Stockholm, where I live with my wife, Lena, two dogs and a cat.

What do you most dislike about your appearance?
When I look at myself in the mirror, it’s more a matter of, what’s there to like? I bear it with stoicism.

If you could bring something extinct back to life, what would you choose?
I think about my mother quite often, that I would like to see her again. But mothers are not extinct as such, so I guess that doesn’t count.

What is your most unappealing habit?
If you ask my wife, it would probably be my habit of walking around in a bathrobe all day long during our corona self-isolation.

What is your favourite word?
I suspect it could be “love”, despite its drawbacks in the rhyming department.

What did you want to be when you were growing up?
Successful like my two uncles, who were paper industry magnates.

What does love feel like?
It’s a calm and secure feeling of deep loyalty.

Which words or phrases do you most overuse?
I’ve always been very careful to avoid cliches. Something in me rebels against saying things like, “Knock on wood”.

What is the worst job you’ve done?
A cabaret act with Agnetha, Frida and Benny. It was in a nightclub in Gothenburg and one night we had seven in the audience. It was before we found out that we were a pop group.

What has been your biggest disappointment?
In my professional life, the musical Chess on Broadway. It was a resounding fiasco and played for two months. The butcher of Broadway, Frank Rich of the New York Times, was probably very pleased: I’ve never seen such a bad review in my life. (related article: https://www.nytimes.com/1988/04/29/theater/review-theater-in-trevor-nunn-s-musical-chess-east-faces-west-across-a-board.html )

If you could edit your past, what would you change?
My surname. You have no idea how many versions I’ve read and heard. It was especially irritating during my Abba years. You can imagine someone calling our hotel and saying: “I’d like to speak to one of the guys in Abba.” Who do you think the receptionist called, Andersson or Ulvaeus?

How often do you have sex?
I’m 75 and I can’t manage more than four times a week.

What keeps you awake at night?
Nothing, really. But without little sleeping pills, I’d go crazy.

Where would you most like to be right now?
In a recording studio, mixing a particular song.

https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2020/jun/20/bjorn-ulvaeus-my-favourite-word-love-despite-its-drawbacks-in-the-rhyming-department

related article: https://www.nytimes.com/1988/04/29/theater/review-theater-in-trevor-nunn-s-musical-chess-east-faces-west-across-a-board.html


--------------------------------------------

REVIEW/THEATER

REVIEW/THEATER; In Trevor Nunn's Musical 'Chess,' East Faces WEst Across a Board
By Frank Rich
April 29, 1988


Credit...The New York Times Archives
See the article in its original context from
April 29, 1988, Section C, Page 3Buy Reprints
New York Times subscribers* enjoy full access to TimesMachine—view over 150 years of New York Times journalism, as it originally appeared.
SUBSCRIBE
*Does not include Crossword-only or Cooking-only subscribers.
About the Archive
This is a digitized version of an article from The Times’s print archive, before the start of online publication in 1996. To preserve these articles as they originally appeared, The Times does not alter, edit or update them.
Occasionally the digitization process introduces transcription errors or other problems; we are continuing to work to improve these archived versions.
Anyone who associates the game of chess with quiet contemplation is in for a jolt at ''Chess,'' the new musical that does for board games what another Trevor Nunn production, ''Starlight Express,'' did for the roller derby. For over three hours, the characters onstage at the Imperial yell at one another to rock music. The show is a suite of temper tantrums, all amplified to a piercing pitch that would not be out of place in a musical about one of chess's somewhat noisier fellow sports, like stock-car racing.

Many of the fights pertain to the evening's ostensible story, an extended struggle between a Soviet chess master, Anatoly (David Carroll), and an American challenger, Freddie (Philip Casnoff), for the world championship. Freddie is an ugly American, John McEnroe-style, who will throw a drink in a reporter's face or upend a chess board if he doesn't get his way. When Freddie is tired of fighting with Anatoly, he brawls with his chess second and former lover, Florence (Judy Kuhn), or with his C.I.A. keeper (Dennis Parlato), who then argues with his K.G.B. counterpart (Harry Goz). As the action moves from Bangkok to Budapest at the start of Act II, even the neutral arbiter of the chess match (Paul Harman) jumps fully into the fray. In an unintelligible but ineffably loony solo, the official starts barking indiscriminately at anyone who will listen, including one poor lady who wishes only to collect her luggage at the airport.

If contentiousness were drama, ''Chess'' would be at least as riveting as ''The Bickersons.'' That the evening has the theatrical consistency of quicksand - and the drab color scheme to match - can be attributed to the fact that the show's book, by the American playwright Richard Nelson, and lyrics, by Andrew Lloyd Webber's former and cleverest collaborator, Tim Rice, are about nothing except the authors' own pompous pretensions. ''Chess'' tells us over and over again that all the world is a chess game, that all the men and women are merely pawns, that everything from global conflicts to love to detente is subject to the same strategies and moves. ''They see chess as a war/playing with pawns just like Poland,'' sings Freddie of the Russians. So what else is new?

The metaphor could grab an audience only if Mr. Nelson and Mr. Rice dramatized it in specific, compelling terms. They haven't. Their tale of international intrigue, with its nefarious spies and headline-making defection, is incoherent and jerry-built, John le Carre boiled down to a sketchy paragraph. Even more ridiculous (and windier) is the parallel love story - which sends Florence, a Hungarian refugee to the United States, ricocheting arbitrarily between the American and the Soviet players as if she had no self-respect or political convictions. By the time the love triangle turns into a rectangle, with the sudden addition of Anatoly's estranged but impossibly noble wife (Marcia Mitzman), ''Chess'' starts to resemble Chinese checkers.


https://www.nytimes.com/1988/04/29/theater/review-theater-in-trevor-nunn-s-musical-chess-east-faces-west-across-a-board.html

viernes, 19 de junio de 2020

Chatting with Bjorn Ulvaeus

En conversación con Björn Ulvaeus



"De hecho estoy aterrorizado" ( abajo traducción por Google
Im Gespräch mit Björn Ulvaeus«Tatsächlich habe ich eine Heidenangst»
DER SCHWEDISCHE MUSIKER WOLLTE MIT ABBA VOR ALLEM UNTERHALTEN. NUR NICHT ANECKEN, NUR NICHT ÜBER POLITIK SINGEN. JETZT MACHT ER SICH SORGEN UM SEINE ENKEL UND UM DIE WELT. UND TUT ETWAS.
Aktualisiert vor 3 StundenKai Strittmatter, Stockholm
10 Kommentare

Da drückt einfach wer auf die Pausentaste. Viruszeit. Auszeit. Zeit zum Lesen. Zeit zum Paddeln, hier, beim Sommerhaus, in den endlos verzweigten Wassern des Stockholmer Schärengartens. Einmal tief durchatmen. Eben noch ist er nach London gehastet, nach Köln, nach New York, und jetzt ist da Zeit, das Paddel aus dem Wasser zu heben, das Kajak gleiten zu lassen, und zu sagen: «Uuh, ist es nicht schön, am Leben zu sein? Ist das nicht Trost genug?» Unausgesprochen: Braucht es da einen Gott?
Björn Ulvaeus, der Mann, der das sagt, unterlegt mit zufriedenem Brummen, hat am 25. April seinen 75. Geburtstag gefeiert. Wie er da sitzt, am anderen Ende der Videoschalte, sonnengebräunt, im Adidas-T-Shirt, da wirkt er um Jahre jünger. Aber er sagt es selbst: «75 Jahre. Risikogruppe.» Bei seiner Frau Lena wurde vor Jahren schon Leukämie diagnostiziert. Sie geht nur mehr Einkaufen mit Maske und Gummihandschuhen. Sie halten Abstand, auch von den Enkeln, die zum Spielen kommen an ihren Strand.

In die aufgezwungene Musse schleichen sich nun die Fragen, die kleinen, die nach seinen leer stehenden Hotels und Theatern, und die grossen, die nach dem Tod, und die nach Gott. Die Frage hier: «Woher weisst du, Björn Ulvaeus, dass etwas, das du für wichtig hältst, wirklich wahr ist?» Gute Frage, meint Björn Ulvaeus. Er erinnert sich an seine Zeit als Schüler, da hielt er es eine Zeit lang für wirklich wichtig, einen Abschluss als Bauingenieur zu machen. Er wurde dann Popstar, einer der grössten, die Europa je hervorgebracht hat.
BJÖRN ULVAEUS MACHT SICH GEDANKEN
Es ist das zweite Gespräch mit Björn Ulvaeus. Beim ersten, noch vor Corona, in seinem Haus in Stockholm, führte er seine Gedanken aus zur Wissenschaft und zu Social Media, zur Demokratie und zu Fake News, zu all den Dingen, die ihn heute umtreiben neben seiner Musik, und ja, zwischendurch ging es auch um Dancing Queen und um Glitzeranzüge, in denen er einst drinsteckte «als sei ich eine Wurst».
Nun, sagt er ein halbes Jahr später, vergehe zwar kaum ein Tag, an dem er nicht an den Tod denke, er tue das aber in grosser Gelassenheit: «Ich habe keine Angst. Wovor? Der Tod ist ein grosses Nichts.» Im vergangenen Monat hat er, in der Heimisolation, zwei Aufsätze geschrieben für die Zeitung «Svenska Dagbladet», über die Frage nach der Religion, und wie um alles in der Welt man Trost finden könne bei einem Gott, der angeblich allmächtig ist und dann doch eine solche Pandemie zulässt. Björn Ulvaeus macht sich Gedanken.
Manche Menschen schaffen es, mit berührender Eleganz zu altern. Man sehe sich hierzu im Internet zwei Videoclips an, zwischen denen 45 Jahre liegen. Der eine ist aufgenommen am 6. April 1974 im «Dome», einem Konzerthaus im britischen Seebad Brighton. Der TV-Moderator kündigt eine Band aus Schweden an, die Band singt und tanzt drei Minuten. In den Geschichtsbüchern der populären Musik sind diese drei Minuten vermerkt als die wichtigsten in der Geschichte des Eurovision Song Contest.


Abba spielten an diesem Abend «Waterloo». Ganz links auf der Bühne stand Björn Ulvaeus, einer der beiden Männer, die von der Regie gern weggeschnitten wurden, damit man den beiden Frauen in der Mitte länger zusehen konnte. Björn Ulvaeus war das erste B in Abba. Der ohne Bart. Er trug fast kniehohe Plateaustiefel und eine glitzernde Sternenzackengitarre.
Der zweite Videoclip ist vom 4. Oktober vergangenen Jahres, aufgenommen auf einem Laptop in einem Hotelzimmer in London. Ein schmächtiger, älterer Herr, braunes Sakko, Hornbrille, Typ lebenskluger Verleger, spricht zur Kamera. «Das Patriarchat macht sich in die Hosen», sagt er, was erst im Englischen seine alliterative Kraft entfaltet: «The patriarchy is pissing in their pants.» «Aus Angst vor einem 16-jährigen Mädchen mit Superkräften.» Er meint Greta Thunberg, die sich in den Tagen davor böse Tweets und Sprüche eingefangen hatte vom Weltpatriarchat, von Donald Trump, Wladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan. «Ein Segen» sei diese Greta, sagt der Mann im Video, eine Botschafterin für die Wissenschaft.

Der Clip verbreitete sich schnell. Der feinsinnige Herr darin: Björn Ulvaeus. Musik schreibt er auch mit 75 noch immer, und noch immer ist sein engster Partner dabei Benny Andersson, das zweite B in Abba. Und tatsächlich ist Björn Ulvaeus heute im Nebenberuf Verleger, vor allem aber hat er Angst. Um Europa. Um die Demokratie. Deshalb zieht er in den Kampf, und wie er es sieht, ist es vor allem ein Kampf gegen die Dummheit. «Die Welt ist voller Idioten», sagt er in einem anderen Video, das er vor ein paar Tagen erst aufgenommen hat, über die Kritiker der «Black Lives Matter»-Bewegung.
Wenn man Björn Ulvaeus besucht, in seinem gelb gestrichenen Schwedenhaus in Stockholm, dann kann man vorher den Umweg über das Abba-Museum auf der Insel Djurgarden nehmen. Dort wird einem noch mal klar, wie verdammt gross diese Band war. Und wie präsent sie noch immer ist, weil die Songs, die Björn Ulvaeus und Benny Andersson geschrieben haben, moderne Klassiker geworden sind.
NO SEX, NO DRUGS, NO ROCK ’N’ ROLL
Es ist kalt am Tag des ersten Gesprächs, einem Wintermonat, noch kennt hier in Europa keiner das Coronavirus. Im Wasser tritt die Silhouette eines Felsens aus dem Winterdunkel, die kleine Insel Vagaskär, mit dem Festland über eine Brücke verbunden. Man klingelt, und noch bevor man die Brücke überquert hat, öffnet sich die Tür: Im Türrahmen des Hauses steht Björn Ulvaeus, im Arm trägt er einen Picknickkorb, aus dem eine Thermoskanne voller Kaffee hervorlugt. «Hallo», ruft er, und dass er vorschlage, in die kleine Hütte hinter dem Haus zu gehen, dort lasse sich wunderbar das Befinden der Menschheit erörtern. «Oh ja, ich mache mir Sorgen», sagt er noch im Gehen. «Tatsächlich habe ich eine Heidenangst.»
Björn Ulvaeus war immer der inoffizielle Sprecher von Abba. Er tritt auf als die sehr schwedische Ausgabe eines Stars: bescheiden, interessiert, selbstironisch. Er führt zu einer Hütte aus einfachem Holz. Ein blau-weiss gestreiftes Stoffsofa, ein paar Sessel und vor den Fenstern: das Meer. Er rückt den Stuhl zurecht, packt den Picknickkorb aus, dann bricht es gleich aus ihm heraus: Die Rede des Komikers Sacha Baron Cohen – «Gesehen? Brillant!» Cohen hatte kurz zuvor die sozialen Medien als grösste Propagandamaschine der Geschichte bezeichnet und den Facebook-Managern vorgeworfen, sie hätten auch Adolf Hitler erlaubt, Werbeclips über die Endlösung des Judenproblems zu posten.

Björn Ulvaeus wird an diesem Abend viel über die Tage in Brighton 1974 sprechen. Was die Kritiker Abba damals übel nahmen, war zum einen die pure Lust am Entertainment, zum anderen das Image: eine Band wie gecastet für die Familienunterhaltung. Anni-Frid Lyngstad und Agnetha Fältskog wurden von der Presse in die Rolle der Sexsymbole gedrängt. Dabei waren die beiden Frauen schon vor Abba gestandene Musikerinnen, hatten selbst komponiert und auf der Bühne gestanden. Und die traute Viersamkeit war, eine Zeit lang zumindest, nicht gespielt: Die zwei Bs und die zwei As heirateten und kauften sich Häuser nebeneinander, Vorstadtpaare mit schwedischer Wirtschaftswundermittelstandsbiografie. No Sex, no Drugs, no Rock ’n’ Roll. Und schon gar keine Rebellion. «Wir wollten unterhalten, mehr nicht», sagt Ulvaeus, der die Liedtexte schrieb.
Dabei hielt er sich selbst schon früh für einen politischen Menschen. Es war die Zeit des Kalten Kriegs, Schweden war Frontstaat. Auf den letzten Abba-Platten erst gibt es den einen oder anderen politisch inspirierten Song. «The Visitors» von 1981 zum Beispiel, der einen Dissidenten besingt, an dessen Wohnungstür der KGB klopft. Die beiden Paare hatten sich zu dem Zeitpunkt schon auseinandergelebt, kurz danach trennten sich Abba auch als Band.

Mit dem Alter kam Freiheit. Nach Abba produzierte Björn Ulvaeus Musik, schrieb Musicals, machte Filme. Er eröffnete Hotels, Restaurants, Theater. Eine Wirtschaftszeitung schätzte sein Vermögen 2019 auf umgerechnet 160 Millionen Franken.

Ein hungriger Leser, sagt Björn Ulvaeus, sei er sein Leben lang gewesen. In den frühen 2000er-Jahren dann, im Gefolge der Anschläge vom 11. September 2001, habe er zum ersten Mal gedacht: «Warum länger still sein? Warum nicht die Stimme erheben, für die liberale und säkulare Demokratie?»
Am Anfang stand die Religion, damals schon. Ihre Wiederkehr nach den Anschlägen von New York. «Ich dachte, wir hätten Religion hinter uns gelassen», sagt Björn Ulvaeus. «Und mit einem Mal schickte sie sich wieder an, unser Leben zu diktieren?» Ulvaeus begann, erste Artikel zu schreiben. Er ist Mitglied eines Humanistenverbands.
Acht Enkelkinder hat Björn Ulvaeus, das jüngste noch kein Jahr, das älteste 18. Er sagt, er fürchte um die Welt, in die seine Enkel hineinwachsen. «Desinformation ist die Natur von Diktaturen. Ich dachte immer, wir hier in den klassischen liberalen Demokratien des Westens seien immun. Und nun sieht es so aus, als könnten wir alles verlieren. Wir sind verletzlich.»
Publiziert: 19.06.2020, 17:35


------------------
En conversación con Björn Ulvaeus
"De hecho estoy aterrorizado"
El músico sueco quería sobre todo entretener con Abba. Simplemente no te molestes, simplemente no cantes sobre política. Ahora está preocupado por sus nietos y el mundo. Y haz algo.
Kai Strittmatter, Estocolmo

Entonces alguien simplemente presiona el botón de pausa. Tiempo de virus Se acabó el tiempo. Hora de leer. Es hora de remar, aquí, en la casa de verano, en las aguas infinitamente ramificadas del archipiélago de Estocolmo. Tomar una respiración profunda. Simplemente se apresuraba a Londres, a Colonia, a Nueva York, y ahora hay tiempo para sacar la pala del agua, dejar que el kayak se deslice y decir: "Uuh, no es bueno estar vivo ¿ser? ¿No es eso suficiente consuelo? Tácito: ¿necesita un dios?

Björn Ulvaeus, el hombre que dice esto con un zumbido feliz, celebró su 75 cumpleaños el 25 de abril. Cómo se sienta allí, en el otro extremo del interruptor de video, bronceado por el sol, con una camiseta de Adidas, se ve años más joven. Pero él mismo lo dice: «75 años. Grupo de riesgo. » Su esposa Lena fue diagnosticada con leucemia hace años. Ella solo va de compras con una máscara y guantes de goma. Mantienen su distancia, incluso de los nietos que vienen a jugar a su playa.

Las preguntas ahora se están arrastrando al ocio impuesto, las pequeñas sobre sus hoteles y teatros vacantes, y las grandes sobre la muerte y las de Dios. La pregunta aquí: «¿Cómo sabes, Björn Ulvaeus, que algo que consideras importante es realmente cierto?» Buena pregunta, dice Bjorn Ulvaeus. Él recuerda su tiempo como estudiante, cuando pensó que era realmente importante por un tiempo tener un título en ingeniería civil. Luego se convirtió en una estrella del pop, una de las más grandes que Europa ha producido.

Björn Ulvaeus está preocupado
Es la segunda conversación con Björn Ulvaeus. Al principio, antes de Corona, en su casa en Estocolmo, llevó a cabo sus pensamientos sobre ciencia y redes sociales, democracia y noticias falsas, sobre todas las cosas que le preocupan hoy además de su música, y sí, intervino también se trataba de Dancing Queen y trajes brillantes, en los que una vez se quedó "como si fuera una salchicha".

Bueno, dice que seis meses después, apenas pasa un día en que no piensa en la muerte, pero lo hace con gran serenidad: «No tengo miedo. ¿De qué? La muerte es una gran nada. El mes pasado, aislado en su hogar, escribió dos ensayos para el periódico Svenska Dagbladet, sobre la cuestión de la religión y cómo podría encontrar consuelo de un dios que supuestamente es omnipotente y luego permite tal pandemia. Björn Ulvaeus está preocupado.

Algunas personas logran envejecer con una conmovedora elegancia. Mire dos videoclips en Internet, entre los cuales hay 45 años. Uno fue grabado el 6 de abril de 1974 en el "Dome", una sala de conciertos en el balneario británico de Brighton. El presentador de televisión anuncia una banda de Suecia, la banda canta y baila durante tres minutos. En los libros de historia de la música popular, estos tres minutos se señalan como los más importantes en la historia del Festival de Eurovisión.

Abba tocó "Waterloo" esa noche. En el extremo izquierdo del escenario estaba Björn Ulvaeus, uno de los dos hombres que al director le gustaba cortar para que las dos mujeres en el medio pudieran ser observadas por más tiempo. Björn Ulvaeus fue el primer B en Abba. El que no tiene barba. Llevaba botas de plataforma casi hasta la rodilla y una guitarra brillante con punta de estrella.

El segundo video es del 4 de octubre del año pasado, grabado en una computadora portátil en una habitación de hotel en Londres. Un caballero delgado y anciano, una chaqueta marrón, gafas con montura de cuerno, un tipo de editor inteligente, habla a la cámara. "El patriarcado está usando sus pantalones", dice, lo que solo revela su poder aliterativo en inglés: "El patriarcado está meando en sus pantalones". "Por miedo a una niña de 16 años con superpoderes". Se refiere a Greta Thunberg, quien había recibido tuits y refranes desagradables del Patriarcado Mundial, Donald Trump, Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan en los días anteriores. "Greta es una bendición", dice el hombre del video, embajador de la ciencia.

El clip se extendió rápidamente. El caballero sutil en él: Björn Ulvaeus. Todavía escribe música a los 75 años, y su compañero más cercano sigue siendo Benny Andersson, el segundo B en Abba. De hecho, Björn Ulvaeus ahora es un editor de medio tiempo, pero sobre todo tiene miedo. Europa. Sobre la democracia Por eso va a pelear, y como él lo ve, es sobre todo una lucha contra la estupidez. "El mundo está lleno de idiotas", dice en otro video, que solo grabó hace unos días, sobre los críticos del movimiento "Black Lives Matter".

Si visita a Björn Ulvaeus en su casa sueca pintada de amarillo en Estocolmo, puede tomar el desvío de antemano a través del Museo Abba en la isla de Djurgarden. Allí queda claro cuán grande era esta banda. Y qué tan presente todavía es porque las canciones que Björn Ulvaeus y Benny Andersson escribieron se han convertido en clásicos modernos.

Sin sexo, sin drogas, sin rock and roll
Hace frío el día de la primera conversación, un mes de invierno, y nadie en Europa conoce el virus corona. En el agua, la silueta de una roca emerge de la oscuridad invernal, la pequeña isla de Vagaskär, conectada al continente por un puente. Tocas el timbre y antes de cruzar el puente se abre la puerta: Björn Ulvaeus está de pie en el marco de la puerta de la casa, en sus brazos hay una cesta de picnic de la que sale un termo lleno de café. "Hola", grita, y que está proponiendo ir a la pequeña cabaña detrás de la casa es un lugar maravilloso para discutir el bienestar de la humanidad. "Oh, sí, estoy preocupado", dice mientras camina. "De hecho, estoy aterrorizado".

Björn Ulvaeus siempre ha sido el portavoz no oficial de Abba. Aparece como la edición muy sueca de una estrella: humilde, interesada, irónica. Conduce a una cabaña de madera simple. Un sofá de tela a rayas azules y blancas, algunos sillones y frente a las ventanas: el mar. Ajusta la silla, desempaqueta la cesta de picnic y luego se le escapa: el discurso del comediante Sacha Baron Cohen: «¿Lo has visto? ¡Brillante!" Cohen había descrito previamente las redes sociales como la máquina de propaganda más grande de la historia y acusó a los administradores de Facebook de permitir que Adolf Hitler publicara clips publicitarios sobre la solución final al problema judío.

"Queríamos entretener, nada más".

Björn Ulvaeus, el primer B en Abba
Bjorn Ulvaeus hablará mucho sobre los días de Brighton en 1974 esa noche. Lo que criticó a Abba en ese momento fue, por un lado, el puro deseo de entretenimiento, y por otro lado, la imagen: una banda como si fuera un elenco para el entretenimiento familiar. Anni-Frid Lyngstad y Agnetha Fältskog fueron empujados por la prensa a asumir el papel de símbolos sexuales. Las dos mujeres ya eran músicas antes de Abba, se habían compuesto y se pararon en el escenario. Y por un tiempo, el cuadrante íntimo no se jugó: los dos Bs y los dos se casaron y compraron casas juntas, parejas suburbanas con una biografía de SME milagro económico sueco. Sin sexo, sin drogas, sin rock 'n' roll. Y ciertamente no es una rebelión. "Queríamos entretener, nada más", dice Ulvaeus, quien escribió la letra.

Desde el principio se consideró una persona política. Era la época de la Guerra Fría, Suecia era un estado de frente. En los últimos discos de Abba hay una u otra canción de inspiración política. Por ejemplo, "Los visitantes" de 1981, que canta sobre un disidente cuyo KGB llama a la puerta de su apartamento. En ese momento, las dos parejas ya se habían separado, y poco después Abba se separó como una banda.

Con la edad vino la libertad. Después de Abba, Björn Ulvaeus produjo música, escribió musicales e hizo películas. Abrió hoteles, restaurantes, teatros. Un periódico de negocios estimó sus activos en 2019 en el equivalente a CHF 160 millones.

«¿Por qué estar callado más tiempo? ¿Por qué no alzar la voz por la democracia liberal y secular? »

Bjorn Ulvaeus
Un lector hambriento, dice Bjorn Ulvaeus, ha sido toda su vida. A principios de la década de 2000, luego de los ataques del 11 de septiembre de 2001, pensó por primera vez: «¿Por qué guardar silencio por más tiempo? ¿Por qué no alzar la voz por la democracia liberal y secular? »

Al principio había religión, incluso entonces. Tu regreso después de los ataques de Nueva York. "Pensé que habíamos dejado atrás la religión", dice Björn Ulvaeus. "¿Y de repente ella comenzó a dictar nuestras vidas otra vez?" Ulvaeus comenzó a escribir los primeros artículos. Es miembro de una asociación humanista.

Björn Ulvaeus tiene ocho nietos, el más joven aún no tiene un año, el más viejo 18. Él dice que teme por el mundo en el que crecen sus nietos. «La desinformación es la naturaleza de las dictaduras. Siempre pensé que éramos inmunes aquí en las democracias liberales clásicas de Occidente. Y ahora parece que podríamos perderlo todo. Somos vulnerables.

Publicado: 19/06/2020, 5:35 PM
https://www.berneroberlaender.ch/tatsaechlich-habe-ich-eine-heidenangst-951163378879
ABBAregistro News and more...
ABBA Voyage

ABBA in Stockholm

ABBA in Stockholm
todo sobre ABBA Voyage - all about ABBA Voyage click on the image

1974

1974

2016

2022

2022

2024

All photos of Instagram

Stockholm

Björn at Stockholm

videos

WDR 4-Interview with Benny Andersson 2021

ABBA Voyage 2022

3rd Anniversary