lunes, 22 de enero de 2018

"Piano" incluye música de 50 años.

Sonntag, 07. Januar 2018, 18:25 Uhr
Verlosung handsigniert: ABBA-Benny im Interview
Mit „Happy New Year“ veröffentlichte die schwedische Popgruppe ABBA (380 Mio. verkaufte Tonträger) im Jahr 1980 einen weiteren Musik-Klassiker. Denn auch zum diesjährigen Jahreswechsel durfte das Stück auf keiner guten Party fehlen.

Verlosung handsigniert: ABBA-Benny im Interview
Foto: Universal Music




Der Song findet sich auch auf dem „Piano“-Album von ABBA-Mitglied Benny Andersson (71), für das er wichtige Stücke seiner Karriere als Klavierversionen neu eingespielt hat. klatsch-tratsch.de-Autorin Katja Schwemmers traf die Legende in Hannover, wo Andersson seinen trockenen Humor durchscheinen ließ, als er über eine Reunion von ABBA auf der Bühne, den Film „Mamma Mia! 2“, sein Hotel in Stockholm und seine Vorliebe für schnelle Fortbewegungsmittel plauderte. Außerdem signierte er uns drei „Piano“-Alben, die klatsch-tratsch.de-Leser mit etwas Glück gewinnen können (siehe unten). So beginnt das Jahr dann wirklich gut!



Mr. Andersson, Sie sind das dritte Mitglied von ABBA, das ich zum Interview treffe, und das zweite B!
Genau genommen bin ich das erste B! Ich bin das B, das auf einigen Albumcovern rückwärts guckt. Wir hatten mal ein Fotoshooting mit Bubi Heilemann für die „Bravo“, da hielt ich mein B versehentlich verkehrt rum. Daraus hat sich das dann entwickelt. Ich war also das erste B.

Und nun steht das B für sich allein.
Ich fand es war an der Zeit, dass ich ein Soloalbum mache. „Piano“ beinhaltet Musik aus 50 Jahren. Nicht nur von ABBA – da ist auch vieles anderes dabei, was ich gemacht habe. Ich bin froh, dass ich diese Klavier-Versionen aufgenommen habe. Ich fühle mich gut damit, ich erkenne mich darin wieder, und das nicht nur, weil ich die Lieder selbst eingespielt habe. Ich war dabei, als sie das erste Mal passierten. Und ich bin immer noch da. Es fühlt sich richtig an – egal, ob es 1973, 1987 oder 2018 ist.

Mit dem anhaltenden Erfolg nie gerechnet
Ist es für Sie wichtig, der Nachwelt etwas zu hinterlassen?
Ach, nein. Niemand von uns Vieren hat überhaupt damit gerechnet, dass nach so vielen Jahren ein Bedürfnis nach ABBA bestehen könnte und die Musik immer noch relevant ist. Als wir 1982 aufhörten, dachten wir, dass wir vielleicht noch in den Genuss von Tantiemen aus Spanien, Argentinien oder Japan in den nächsten zwei, drei Jahren kommen könnten. Pop war damals schon kurzlebig. Aber bei uns hörte es nie auf. Man kann nur dankbar, bescheiden und glücklich darüber sein, dass wir auf unsere Art immer noch da sind.

Wie erklären Sie sich den andauernden Wunsch des Publikums nach einer Wiedervereinigung von ABBA?
Mir gefällt der Gedanke, dass es diesen Wunsch gibt, weil wir damals gut waren. Viele Songs und Aufnahmen waren gut. Und wir hatten Hits über einen ausreichend langen Zeitraum von zehn Jahren. Es hilft natürlich, dass die Lieder in Filmen wie „Muriels Hochzeit“ auftauchten, dass Erasure und Madonna sich Songs annahmen und große Hits damit hatten. Dann kam vor 18 Jahren das Musical dazu. Vieles hat also für unseren Song-Katalog gearbeitet, obwohl ABBA seit 1982 nicht mehr existierten. Das ist ein bisschen wie bei den Beatles, die auch zehn Jahre durchgezogen haben und bis heute präsent sind.

Verlosung handsigniert: ABBA-Benny im Interview
Foto: Universal Music
Die Rolling Stones gehen sogar immer noch auf Tour. Fragen Sie sich manchmal, wie Mick Jagger das macht?
Ich kann es nicht fassen – der Typ ist einfach unglaublich! Es muss daran liegen, dass die Stones wirklich mögen, was sie tun. Sie lieben es, auf der Bühne zu stehen. Anders ist das nicht zu erklären. Ich habe mir ihr Konzert in Stockholm angesehen und hallo gesagt. Das war ein toller Abend.

Es schlägt also immer noch ein Rocker-Herz in Ihrer Brust, so wie in Ihren musikalischen Anfängen in den Sechzigern als Mitglied der Band The Hep Stars?
Ja, absolut! Eine Vorliebe für die alten Typen im Rockbusiness habe ich immer noch.

Die Hologramm-Tour ist ein Missverständnis
Was ist dran an den Gerüchten um eine ABBA-Hologramm-Tour?
Das ist ein Missverständnis. Denn ob das in Form von Hologrammen geschehen wird, wissen wir noch gar nicht. Es sind digitale Versionen von uns Vieren, so viel ist sicher. Unsere Körper wurden dafür sogar schon vermessen. Die Technik erlaubt uns verschiedene Möglichkeiten, auf der Bühne zu stehen, ohne wirklich da zu sein. Wir sondieren das gerade. Es ist mehr Arbeit, als wir am Anfang annahmen. Aber es soll ja auch etwas Unvergleichbares werden. Es soll so nah dran sein am ursprünglichen Konzerterlebnis wie nur möglich.

Verlosung handsigniert: ABBA-Benny im Interview
Foto: Universal Music
Ist es ein komisches Gefühl, dass die Show Sie überleben wird?
Das ist ein interessanter Aspekt, nicht wahr? Deshalb wollten wir es tun, so lange wir leben, um Einfluss darauf nehmen zu können. Es wird eine höchst technologische Angelegenheit, in der wir mit der Zukunft flirten. Und doch ist es ein bisschen wie in den Siebzigern, wo wir, anstatt selbst zur „Starparade“ oder zu irgendeiner TV-Show nach Australien zu reisen und aufzutreten, ein Video von uns schickten. Wir waren mit solchen Platzhaltergeschichten also eh früh dran. Und nun wollen wir etwas machen, was noch nie zuvor gemacht wurde.

Ein Museum in Stockholm haben ABBA ja bereits. Dort steht ein Telefon in den Besucherräumen, auf dem angeblich die vier ABBA-Mitglieder ab und zu anrufen. Hand aufs Herz: Wie oft ist das bei Ihnen vorgekommen?
Drei Mal! Einmal hatte ich einen Museums-Besucher aus Venezuela am Hörer, ein anderes Mal einen aus Deutschland. Es ist nie geplant, ich mache es einfach. Ich habe die Nummer in meinem Handy gespeichert – es gibt nur drei weitere Personen auf dem Planeten, die sie auch haben. Eine ziemlich lustige Idee, oder?



Benny Andersson ist Hotelbesitzer
Apropos Telefon: Was ist das letzte Foto, dass Sie mit Ihrem iPhone aufgenommen haben?
Lassen Sie mich mal nachschauen. (blättert im Handy) Schauen Sie, das ist Jessica. Ich züchte Rennpferde. Und Jessica ist die derzeitige Trainerin. Sie und ihr irischer Ehemann haben uns letztes Wochenende Zuhause besucht. Das Bild entstand, bevor sie wieder wegfuhren.

Ist das ein Hobby von Ihnen? Oder wie ernst nehmen Sie das mit der Rennpferdezucht?
Sehr ernst! Es ist weit mehr als ein Hobby für mich. Ich mache das ja auch schon seit 25 Jahren und guck mir regelmäßig die Rennen an.



Ist der Mann mit den leisen Tönen am Klavier im Privaten also eher ein Geschwindigkeits-Junkie?
Nein, aber es ist schon zwei Mal vorgekommen, dass sie mir den Führerschein abgenommen haben! Es ist immer verlockend, wenn ich mit meinem Porsche Macan unterwegs bin. Aber ich bemühe mich, jetzt immer ganz entspannt hinterm Steuer zu sein, denn ich will den Führerschein nicht noch einmal abgeben müssen.

Wo wohnen Sie in Stockholm?
Ich lebe nah am Zentrum auf einer Insel, die sehr grün ist. Nicht viele Leute wohnen da, es gibt vielleicht 100 Häuser. Es ist eine sehr nette Gegend von Stockholm. Ich bin ein glücklicher Junge.

Sie besitzen seit 2003 das Hotel „Rival“ in der Stockholmer Innenstadt! Wie laufen die Geschäfte?
Gut, denn ich habe sehr gute Geschäftsführer. Sie rufen mich jede Woche an. Aber eigentlich ist das nur erforderlich, wenn sie mal nicht wissen, was zu tun ist. Und wenn sie Dinge verändern wollen, die man als Gast wahrnimmt, will ich das natürlich wissen und lege gegebenenfalls ein Veto ein. Ansonsten läuft alles geschmeidig. Wir haben sehr gutes Personal, das jedem das Gefühl gibt, willkommen zu sein – was der wichtigste Faktor bei einem Hotel ist.


Was ist das Beste, wenn man ein Hotel hat?
Man hat immer ausreichend Platz, um eine Party zu feiern, und muss den Dreck später nicht wegmachen. Ich habe im „Rival“ meinen 70. Geburtstag gefeiert. Wir waren 25 Leute – meine Familie, Kinder und Enkelkinder und einige Freunde waren dabei. Es ist so schön einfach, dort zu feiern. Ich bekomme Prozente auf alles. (lacht)

Wenn Mick Jagger in der Stadt ist, übernachtet der dann auch im „Rival“?
Ich weiß gar nicht, ob er das schon getan hat. Ich vermute, die Stones steigen eher im Grand Hotel ab. Aber viele Schauspieler und Musiker übernachten bei uns, weil es so ungezwungen und entspannt zugeht.

Sie haben mit ABBA-Kollege Bjorn Ulvaeus einen Song für das Hotel geschrieben: „2nd Best To None“.
Ja, für das Personal des „Rival“. (lacht) Sie performen das Lied als The Rivals. Erst sollte es nur ein Jingle für die Hotel-Webseite werden, dann wurde es eine Single mit Video. Das Lied war sogar ein Mini-Hit in den schwedischen Charts.



Warum ist der dann nicht mit auf Ihrem „Piano“-Album?
(lacht herzhaft) Das wär’s gewesen! Alle Songs, die eine Rhythmussektion aus Bass, Schlagzeug und Gitarre benötigen, sind nicht auf diesem Album. Deshalb kamen auch „Dancing Queen“, „Waterloo“ oder „Take A Chance On Me“ nicht in Frage, weil man dafür eine Band braucht, um denen gerecht zu werden. Die Songs sind also so ausgesucht, dass sie nur mit dem Piano funktionieren.

„Mamma Mia 2“ bringt wieder viel Spaß
Ist „Dancing Queen“ der perfekte Popsong?
Ja, der ist ganz ok.

So bescheiden?
Es gibt viele Songs, auf die ich stolz bin. Sie sind alle anders. Aber ich stimme zu, „Dancing Queen“ ist ein echter Popsong. Er hat einen guten Anfang, der sich eher wie die Mitte eines Liedes anhört. Das Stük hat einen netten Groove. Aber „Knowing Me, Knowing You“ ist auch ein echt guter Song. „Take A Chance On Me“ macht Spaß. Ich mag „The Winner Takes It All“. Von „The Day Before You Came“, was der letzte ABBA-Song war, habe ich für die „Piano“-Platte eine sehr schöne, melancholische Version aufgenommen. Ich kann deshalb nicht sagen, dass „Dancing Queen“ mein Favorit ist.

Momentan arbeiten Sie am zweiten Teil des Musikfilms „Mamma Mia!“ Die meisten bekannten ABBA-Songs haben Sie doch schon im ersten Teil verbraten. Was kann da noch kommen?
Es wird einen ganzen Song und zwei halbe aus dem früheren Film geben, weil diese so gut zur Story passen. Der Rest, es sind 18 Songs, dürfte für Leute, die keine Hardcore-ABBA-Fans sind, nicht unbedingt geläufig sein. Es sind Lieder wie „When I Kissed The Teacher“, „I Wonder“ und „Angeleyes“. Sie funktionieren in dem Kontext des Films prima, um die Geschichte zu erzählen. Und sie bringen eine Menge Spaß.

Verlosung handsigniert: ABBA-Benny im Interview
Foto: klatsch-tratsch.de
Pierce Brosnan postete stolz ein Foto von Ihnen beiden im Studio. Wie ist es für Sie, mit Nicht-Sängern an dem Soundtrack zu arbeiten?
Pierce kann singen, er hat eine angenehme Stimme und gibt alles. Die Leute kriegen bei ihm nur den James Bond nicht aus dem Kopf. Die behaupten dann, dass ihm so was Romantisches wie „SOS“ nicht stünde. Meryl Streep kann definitiv singen. Amanda Seyfried ist eine großartige Sängerin. Und Lily James, dass Mädchen, das die Hauptfigur spielt, die junge Donna und damit Meryl Streeps Rolle, denn der Film erzählt ja die Story vor dem ersten Teil, ist sogar unglaublich gut bei Stimme! Man tut diesen Leuten also unrecht. Mir machen sie im Studio gar keine Probleme.

Ist es komisch, wenn Sie all die Hollywood-Legenden im Studio haben?
Nee, das macht Spaß. Denn sie sind ja raus aus ihrer Komfortzone, sie sind in einer Umgebung, die ihnen nicht wirklich vertraut ist. Und mir sind diese Leute auch nicht wirklich vertraut. Beide Seiten sind also gleichermaßen gespannt, was passiert. Der Umgang wird dann ganz schnell cool und easy, und alle geben ihr Bestes.

klatsch-tratsch.de verlost 3 handsignierte CDs!
Um teilnehmen zu können, musst Du Fan unserer Facebook-Seite oder unserer Twitter-Seite sein oder einfach unseren Youtube-Trailer-Kanal abonnieren! Schreib uns bis zum 20. Januar 2018 in einer Mail Deinen Facebook- oder Twitter-Namen und im Betreff bitte „Benny Andersson“

Deine Mail geht an: gewinnspiel@klatsch-tratsch.de. Der Rechtsweg ist ausgeschlossen.

http://www.klatsch-tratsch.de/2018/01/07/verlosung-handsigniert-abba-benny-im-interview/330313

jueves, 18 de enero de 2018

“EVERY SONGWRITER NEEDS TO SIT THERE, KEEP GOING, AND WAIT FOR ‘IT’ TO HAPPEN”

“EVERY SONGWRITER NEEDS TO SIT THERE, KEEP GOING, AND WAIT FOR ‘IT’ TO HAPPEN”



BW’s World’s Greatest Songwriters series celebrates the pop composers behind the globe’s biggest hits. This month, we talk to Benny Andersson, the founding member of ABBA who co-wrote the Swedish band’s timeless hits. The World’s Greatest Songwriters is supported by AMRA – the global digital music collection society which strives to maximize value for songwriters and publishers in the digital age.

Benny Andersson is confident that ABBA will be back in concert halls, together, some time this year. Sadly, it will most likely be as guests at the opening night of their own show.

That intriguing/baffling prospect will (hopefully) be made possible by the VR/digital ‘experience’ currently being worked on by Simon Fuller’s XIX Entertainment and Universal Music, with Andersson and his fellow band members as creative directors.

It will be the latest project/product to make the Swedish band even more successful than they were when they were together – a remarkable achievement made possible by, amongst other things, 1992’s ABBA Gold compilation and Mamma Mia, the eighth longest-running musical on Broadway and the West End, and the most successful British musical film of all time.

The band’s afterlife as a widely adored commercial juggernaut didn’t always look so assured – or even especially likely.


For a long time after their breakup (which was never actually announced; “we’re still on a break”, Andersson jokily insists), their legacy was wrongheadedly tarnished with that ludicrous phrase ‘guilty pleasure’.

Maybe it was the outfits. Maybe it was the videos. Maybe it was because they weren’t British or American. It certainly wasn’t the songs – mini masterpieces of pop perfection shot through with subtlety and sadness.

The idea that such a glorious band (and catalogue) ever needed reassessing or rehabilitating is a nonsense, of course, but, there’s no denying the shift in cultural appreciation that may well have started with a slight nudge from Erasure’s Abba-esque EP in 1992, followed by the battering ram of ABBA Gold that same year – the greatest hits compilation went on to sell over 30 million copies worldwide, all guilt-free.

There was still room for a few misreads, however, such as the one about ABBA starting off as shiny but shallow before, worn down by life, divorce, fame, pressure and much else, becoming more nuanced, more interesting, more Fleetwood Mac.

Andersson’s not buying it. ABBA were always pretty melancholy, he asserts. And he has a point. The chorus of first single, Waterloo bounces along deceivingly:

I was defeated you won the war/Promise to love you forever more/Couldn’t escape if I wanted to/Knowing my fate is to be with you/Finally facing my Waterloo.

Not exactly the most upbeat start to a relationship, or a career. I mean, if they were your wedding vows…

And SOS? Literally a cry for help! Mind you, no one believed John Lennon when he made an equally stark statement whilst apparently living the dream, either.

MBW meets Andersson not long after the release of last year’s Piano album, featuring new versions of songs from all stages of his career.

The idea, he says, was to see if they still worked, when stripped bare, returned to the state in which they entered the world, one man teasing chords and melodies from a piano.

Guess what, they do. The back to basics test is one that has proved the mettle of great songs throughout the years, so it’s no surprise it is passed with ease time and time again by truly one of the world’s greatest songwriters.

WHICH SONGWRITERS INFLUENCED AND INSPIRED YOU AS A YOUNG MAN?

The first record I bought was Elvis Presley’s Jailhouse Rock – and the B-side, Treat Me Nice, which has a nice piano introduction. But I wasn’t aware that someone was writing these songs, someone who wasn’t Elvis.

I never thought much about the process of song writing until The Beatles. Because all of a sudden, here was a band and they were writing their own music. Before them, you needed a band and you needed a songwriter; they didn’t need anyone else.

AT THAT STAGE, DID YOU HAVE MUSICAL AMBITIONS?

Not really, I was playing my piano and I got asked to join a band when I was maybe 15, and then another band, and then a band called The Hepstars asked me to join them in about 1964. So I quit school to join them.

WERE THEY ALREADY SUCCESSFUL THEN?

They weren’t; not until I joined [laughs]. We recorded a few covers and they were all top 5 in the [Swedish] charts, it was overnight. It was rock n roll, we played Chuck Berry, we played Eddie Cochran, we played Rolling Stones – we were almost a punk band, really.

WERE YOU WRITING AT THIS STAGE?

Not at first, no. But, like I say, the Beatles were around, so I saw what could be done and I decided to try. The first song I wrote was called No Response – not good. I didn’t know what I was doing, it was sort of this stompy thing, I’m not sure what it was. But I played it to the band, they liked it, we recorded it and we had a minor hit.

The second song I wrote, I was sitting at a piano in a hotel in Norway in the middle of the night and I wrote this song called Sunny Girl, which is not a rock song at all, it’s more like a minuet. I don’t know why I did that or where that came from, but I connected to what I was doing for the first time. It talked back to me and I could fee in my body that this is good stuff – even though it’s me, it’s good!

It was very different for us, a very noisy band, this was sweet and slow, but we recorded it and it went to No.1.

I remember thinking, if I can write one good song, I can probably write two. And if I can write two, I can probably write three. There and then I knew what I was going to do in the future, I was going to concentrate on writing songs, songs that I was actually connected to.

DID YOU CARRY ON WRITING SONGS FOR THE BAND?

I did, but they were not so good, not really. We thought they were good at the time, but not really. Once the Hepstars quit, I wasn’t really sure what I was going to do, but I had already met Bjorn [Ulvaeus] on the road – 5th June, 1966 [Ulvaeus was touring with his own band, The Hootenany singers].

We were strumming guitars, playing Beatles songs. I knew he was writing, he knew I was writing, and we said, maybe we should do something together some day.

Initially we wrote songs for other Swedish singers and we were fairly successful. And then we wrote 10 or 12 songs together for an album that we recorded, as Benny and Bjorn, called Lycka, which means Happiness – and we thought that wasn’t too bad.

By now, he had met Agnetha [Faltskog] and I had met Frieda [Lyngstad], and on one song, called Hello Old Man, we thought maybe it needed some backing vocals. So the girls came in and sang and we straight away thought, ‘Oh, this is what it should sound like.’

We ended up touring, the four of us, as a cabaret band, playing while people were eating and drinking – only doing covers. It was so fucking embarrassing. But in the middle of the set, we would sing a 10-minute medley of songs from that record, and that was the only bit we felt good about. That was the bit we liked, never mind about the audience, we knew that we liked those 10 minutes.

So Bjorn and I decided we wanted to write pop songs, ourselves, in English and try and get over the Swedish border – and the girls should sing; we shouldn’t.

But we were asking ourselves, How can we make people outside Sweden know we exist? Which is why we entered the Eurovision Song Contest. We wrote a song called Ring Ring, which came third in the Swedish competition. But we didn’t give up.

Next year we wrote Waterloo, we won the Swedish competition and we ended up winning in Brighton in 1974.

DID YOU KNOW IT WAS GOING TO WIN?

No…. Well, actually I had a £20 bet on it, in Brighton, at 20/1. There were some good songs, but I did think ours was better.

I was standing there, and I’m good at mental arithmetic, so I knew exactly the moment where we would win even if we got no more votes, and I told the others, “That’s it, we’ve done it.”

DID YOU AND BJORN ALWAYS WRITE TOGETHER, PHYSICALLY TOGETHER, IN THE SAME ROOM, RIGHT FROM THOSE EARLY DAYS, OR DID YOU BRING EACH OTHER IDEAS?

We were together most of the time. We would sit together, I’d play piano, he’d play guitar and we would hum along with Swedish nonsense or rubbish English – and all of a sudden, something would pop up.

We always said we both must feel the same. It would happen many times: I would say this is good stuff Bjorn, and he would say, No, I don’t think so.

I’d try again the next day: still no. I would work on it and sometimes win him round, but we always had to agree; we had to agree, with every ABBA song, that this was as good as we could get. If someone said no, it could be better, then we just kept working.

WHERE WAS THE LINE OF DEMARCATION BETWEEN MUSIC AND LYRICS?

I only ever wrote one or two lyrics, I hated it. And I was really bad at it. He was like that [snaps fingers], he could write a brilliant lyric in a minute, he still can.

BUT YOU SET THE TONE AND LEAD THE WAY MUSICALLY?

Probably, yes – well, piano is louder than guitar [laughs].

SOMEONE ONCE SAID THAT YOU NEVER WROTE ALBUMS, YOU JUST WROTE POTENTIAL SINGLES AND COLLECTED THEM ON ONE RECORD…

Well, sort of. What is true is that you start with thin air, and then, somehow, you write a song. And if that song is SOS, then, when you’re back to thin air, the next song must be anything but SOS, or anything like SOS.

DO YOU THINK THAT THE SUBTLETY AND THE MELANCHOLY OF YOUR SONGS IN THOSE EARLY DAYS WAS MISSED, INITIALLY, OR PERHAPS RATHER SNOBBISHLY OVERLOOKED?

Maybe, yes.

AND DID THAT ANNOY YOU?

No, not at all. Life was good. You do everything the best you can. We write it as best we can, and then we try and record it as best we can and we try and make it match the vision that we had for it. So, let’s say we recorded 100 ABBA songs: I’d say 20 weren’t as good as we dreamed of, 60 came out okay, and 20 were actually better than we dreamed of.

And I think those 20, or whatever the number is, were good enough, and came over a period long enough, for us not to be neglected. Because we were there for such a long time – and did good, I think.

PEOPLE ALSO SAY THAT ABBA’S SONGS BECAME MORE REFLECTIVE OVER THE YEARS BECAUSE THEY WERE INFLUENCED BY THE BREAK UP OF YOUR RELATIONSHIP WITH FRIDA AND BJORN’S WITH AGNETHA. DO YOU THINK THAT IS OVERPLAYED?

I think so, I think the melancholy was there from day one, there is a strain of melancholy through all that work. It is dressed up as pop, but it was never just pop.

WHICH SONGS ARE YOU PROUDEST OF IN THAT ABBA CATALOGUE?

I’d say The Winner Takes It All is good. I’d say Knowing Me Knowing You is a great recording.

I think Take A Chance On Me is a good recording. Dancing Queen is okay. Fernando is okay.

HOW CRAZY WAS THE HEIGHT OF ABBA’S FAME FOR YOU FOUR?

Not too bad. We were living in Stockholm, ordinary lives, with families and dogs. We didn’t tour much.

Altogether, over the 10 years, we did maybe 60 or 70 days on the road, because we knew, Bjorn and I knew, that we needed time to write. It takes so long, to sit and wait it out, until it happens.

ONCE THE HITS WERE COMING THICK AND FAST AND YOU WERE SELLING AN AWFUL LOT OF RECORDS, DID YOU AND BJORN FEEL THE PRESSURE TO DELIVER THE NEXT ONE, AND THE NEXT ONE…

No, we were confident, we didn’t let ourselves be pushed by anyone –because what can they do? We’ll work and when there are two songs left to write for an album, you can set a release date, we can do that, and maybe that’s a little pressure, but that was our decision.

When we did the album Super Trouper, we actually needed just one more song and time was running out, so we stayed in the studio overnight and we wrote the song, Super Trouper, there on the spot. That’s never happened before or since!

AT THE HEIGHT OF YOUR FAME, OF COURSE, PUNK CAME ALONG AND DECIDED EVERYTHING THAT HAD GONE BEFORE, INCLUDING YOU, WAS CRAP.

That’s a good attitude! I like that. I wasn’t that keen on the punk music, but that’s a good attitude and in hindsight there was some fun stuff in there as well.

BUT THEN, ONE OF THE MOST FAMOUS PUNK TRACKS OF ALL TIME, PRETTY VACANT, IS FAMOUSLY STOLEN FROM ABBA.

Is it?!

YEAH, GLENN MATLOCK, WHO WROTE IT HAS CONFESSED THAT THE MAIN RIFF IS LIFTED STRAIGHT FROM SOS.

Ah, good, well he was very welcome!

WHEN YOU BROKE UP, WAS THERE A SENSE OF RELIEF AT ALL?

I don’t know, we just felt, and had maybe felt for some time, perhaps it’s time to try something else.

ALL FOUR OF YOU FELT THAT?

No, me and Bjorn, maybe me more than Bjorn, but he agreed with me. And we both thought, wouldn’t it be nice to write for the theatre? Then, of course, Tim Rice showed up out of the blue and said I have these ideas: one about King Saul and one about chess. Chess – there can’t be a more boring subject for a musical, let’s do that one.

So we said to the girls, Let’s take some time off. We think it will take us maybe two years to write this, and then we’ll see what happens.

But it took more than two years, it took four years until we actually made it to the West End. And then coming back and saying [claps hands], Right girls, shall we continue? It wasn’t on the map any more.

THAT’S RIGHT, YOU NEVER ACTUALLY ANNOUNCED YOU WERE SPLITTING UP, DID YOU?

Not at all, no. We took a break; we’re still on a break.

WHAT WOULD YOU SAY YOU ARE, A PERFORMER OR A SONGWRITER?

Oh I am not a performer, I’m a songwriter.

DO YOU ENJOY THE PERFORMANCE ASPECT AT ALL?

What I enjoy is playing with other musicians, that’s the most joyful thing you can do in life. I sit on my own, in my room, trying to write music, and that is great, I enjoy going to work every day – but it’s sort of lonely.

So that’s why I formed my band [The Benny Andersson orkester: six top five albums in Sweden since 2001, with Bjorn on co-writing duties], to have friends and other musicians to play with.

DO YOU WRITE EVERY DAY?

Yes, every day, I at least sit down and try. Most of the time it won’t happen, but if I’m not there it definitely won’t happen. I just wish I could come to terms with what it is.

YOU MEAN WHY IT DOESN’T HAPPEN?

No, that’s easy to understand! But why, all of a sudden [clicks figures]. Why, after three weeks of playing rubbish do I suddenly have eight bars coming out and talking to me, like it was in the hotel in Norway in 1966? If that doesn’t happen, nothing will happen – but what is it?

If I knew what it was I would go straight there at Monday morning, but it doesn’t work like that. Maybe it’s the same for everyone who creates, every painter, every writer, you need to sit there, you need to keep going, you need to wait for ‘it’ to happen.

It sort of feels like someone all of a sudden feels sorry for you: look at him sitting there at his piano, getting nowhere, let’s send him eight bars today.

WHO ARE YOUR FAVOURITE SONGWRITERS FROM ANY ERA?

Well if we extend it to include composers, it is Johan Sebastian Bach at number one – and then comes nothing for a long time. Then people like Richard Rodgers, Irving Berlin, Lennon and McCartney, of course, Brian Wilson, one of my heroes, Ray Davies, Tony Hatch. I won’t be able to remember all the names. And I like the work of [fellow Swede] Max Martin, he knows what he’s doing.

But, so many songs are now written by committee and I don’t understand how that works, because for me a song starts with melody combined with chords. I arrange the song, with bass and drums, after the song is finished, not the other way round. If I start with the drums and the bass and then add some chords, randomly, and then try to write a melody… I don’t know how that works, I don’t get it.

What that lacks, I think, is a ‘sender’. If someone likes my music, that’s me, it’s me sending it to you. If there are seven people behind it, are they all honest? Do they all mean it?

IT MUST BE STRANGE FOR YOU, HAVING FELT YOU WERE IN A BACKWATER IN SWEDEN 40 YEARS AGO, TO SWEDEN NOW BEING ONE OF THE CENTRES OF THE POP UNIVERSE – AND HOME TO SPOTIFY. WHAT DO YOU THINK OF THE WAY THEY TREAT SONGWRITERS, FINANCIALLY AND GENERALLY?

Well, financially, it’s better than nothing; it’s better than it being downloaded for free, so the idea’s good.

What they could do is, at the moment, when you click on a song, you see it’s Katy Perry and you see the title, but there should be another button that you click on to see the songwriters, the musicians, the producers, etc. get some information.

Songwriters should be credited for their work.

HOW TIRED DO YOU GET OF BEING ASKED THE ABBA QUESTION?

I don’t get tired of it, it’s just that the answer’s no [laughs].

BUT THERE IS THIS DIGITAL PROJECT, ISN’T THERE, WITH SIMON FULLER?

Yes, and it will be digital but it will be live. If we were going out again for real, we would do everything to make that a real event, we would not try to save any money in any corner, and that is what is going to happen here – but we’re not going to be there. We will be there in digital form, as holograms or in the Augmented Reality world. We won’t be there, but you will think we are there.

AND YOU AND BJORN ARE CREATIVE DIRECTORS, CHOOSING SET LISTS, DECIDING ON HOW EVERYTHING WILL LOOK?

Yes, absolutely, we’ve been working on it for a year already. It will be another year and a half before we can open – April 2019, I think. But only if it’s good. If it’s not good we won’t do it at all and everyone knows this, including Simon Fuller.

HOW OFTEN ARE THE FOUR OF YOU IN THE SAME ROOM THESE DAYS?

About this? A couple of times, and before that, yeah, we meet occasionally.

AND IT’S ALL GOOD?

It’s all good, it has always been all good.

AND ON THAT FIRST NIGHT, IN A CONCERT HALL, WILL ALL FOUR OF YOU BE THERE, WATCHING AN ABBA CONCERT TOGETHER?

I think so. I can only speak for myself, but I think so.

AMRA is the first of its kind — a global digital music collection society, built on technology and trust. AMRA is designed to maximize value for songwriters and publishers in today’s digital age, while providing the highest level of transparency and efficiency.Music Business Worldwide

https://www.musicbusinessworldwide.com/every-songwriter-needs-to-sit-there-keep-going-and-wait-for-it-to-happen/

La carta que cambió todo. Brevet som förändrade allt

La carta que cambió todo. Brevet som förändrade allt



Björn Ulvaeus föddes i Göteborg men växte upp i Västervik, dit familjen kom 1951. Inspirerad av kusinen Joen odlade han sitt musikintresse under senare hälften av 1950-talet och tillsammans startade Björn och Joen en skiffelgrupp. På sin 13-årsdag fick Björn sin första akustiska gitarr i present av föräldrarna, vilket blev startskottet för en framgångsrik musikkarriär.
Som 12-åring jobbade Björn som springpojke på restaurang Slottsholmen.
”Jag var för ung och hade inte heller råd att dansa till Arne Hardes Orkester. Men vi gick ofta förbi där, kompisarnaoch jag, efter att ha delat en halv flaska starkvin på tre pålördagskvällen. Vi hörde tonerna därinifrån restaurangen och såg de dansande paren genom de stora glasrutorna. Vilka låtar spelade dom? Lasse Lönndahl hade en hit med Volare” året 1958, den fanns nog med på repertoaren. Jagvar inte intresserad av dansmusik, fnyste säkert åt den, sådet var inte den som lockade. Men det var något så magiskt med platsen, med musiken som ekade ut över vattnet i sommarkvällen.
Folk gick fram och tillbaks på strandpromenaden på holmen, som ingen annan svensk stad har en motsvarighet till. Restaurangen på holmen fanns i mitt liv på ett lika självklart sätt som föräldrahemmet på Norrtullsgatan 6, även om den stängde ute snarare än bjöd in den gången.
När jag sedan hade åldern inne hade ödet sett till att jag var ute och spelade på lördagarna när jag kunde ha dansat på Slottsholmen. Men då var jag tonårsidol och behövde inte dansa längre för att få ihop det med tjejer”
Om inte min mamma hade anmält Hootenanny Singers till en amatörtävling, så hade jag varit civilingenjör idag. Så kan livet vara, det berömda bananskalet blir avgörande. Jag kan säga det med säkerhet, för så målmedveten var jag. Och då hade jag aldrig fått stå bredvid Cornelis Vreesvijk på en scen i slottsruinen. Inte fått uppleva visfestivalens första trevande somrar. Innanför ruinens murar har jag sett Fred och Cornelis trollbinda publiken under kvällar som nu tillhör saga och legend. De murarna har bevisat att de är stadigt byggda och ska stå där i tusen år till, hoppas jag, men med den andra byggnaden på Slottsholmen kan det vara annorlunda”
http://www.slottsholmen.com/om-oss/bjoern-ulvaeus
translate: google.

Björn Ulvaeus nació en Gotemburgo, pero creció en Västervik, donde la familia se produjo en 1951. Inspirado por su primo Joe cultivó su interés por la música a finales de 1950 y juntos comenzó Bjorn y Jo un skiffelgrupp. En su décimotercero cumpleaños, Björn consiguió su primera guitarra acústica en el regalo de los padres, que era el punto de partida para una carrera musical acertada.
Cuando tenía 12 años, Björn trabajó como saltador en el restaurante Slottsholmen.
"Era demasiado joven y no podía darme el lujo de bailar con Arne Hardes Orchestra.Pero a menudo pasamos por allí, mis amigos y yo, después de compartir media botella de vino fuerte los sábados por la noche. Escuchamos los tonos desde el restaurante y vimos a las parejas de baile a través de los grandes paneles de vidrio.¿Qué canciones tocaron? Lasse Lönndahl tuvo un éxito con Volare "en 1958, había suficiente en el repertorio. No estaba interesado en la música de baile, estaba seguro, así que no era el que atraía. Pero era algo tan mágico con el lugar, con la música que resonó en el agua en la noche de verano.
La gente iba y venía en el paseo marítimo en el islote, que ninguna otra ciudad sueca tiene como contrapartida. El restaurante en la isla estaba en mi vida de una manera igualmente obvia como la casa de los padres en Norrtullsgatan 6, aunque se cerró afuera en lugar de invitarla en ese momento.
Cuando tenía la edad, el destino significaba que estaba jugando los sábados cuando podía haber bailado en Slottsholmen. Pero entonces yo era adolescente y no tenía que bailar más para tenerlo con chicas ".
Si mi madre no hubiera notificado a Hootenanny Singers a una competencia de aficionados, hoy habría sido ingeniero civil. Así que la vida puede ser, el famoso pastel de banana se vuelve crucial. Puedo decir eso con seguridad, para ese propósito que era. Y luego nunca había estado junto a Cornelis Vreesvijk en una escena en las ruinas del castillo. No experimenté los primeros veranos festivos del espectáculo. Dentro de las paredes de la ruina, he visto a Fred y Cornelis cautivar a la audiencia por las noches que ahora pertenecen a la saga y la leyenda. Las paredes han demostrado que están construidas de forma constante y que permanecerán allí durante miles de años, espero, pero con el segundo edificio en Slottsholmen puede ser diferente ".
http://www.slottsholmen.com/om-oss/...
Brevet som förändrade allt


Så här långt i efterhand kan jag se många vändpunkter i mitt liv, men ingen så avgörande som den dagen det där brevet damp ned i brevlådan hemma på Norrtullsgatan 8 i Västervik. Jag har stått vid korsvägar många gånger och medvetet valt den ena vägen eller den andra och valen har sedan visat sig livsavgörande. Men då har jag också haft en aning om att de skulle kunna komma att bli det. Det finns också vändpunkter eller snarare monumentala händelser i en människas liv, som när man får barn eller upptäcker att man älskar någon, men dom förväntas på något sätt ingå i livsödet. Så var det inte med brevet. Det låg där bara plötsligt en dag på dörrmattan nedanför inkastet och såg ut som vilket brev som helst.
Det var september och det var början på det skolåret då jag skulle förbättra mina betyg från bra till jättebra. Intagningskraven på KTH och Chalmers var hisnande och det var till en av de högskolorna jag ville till varje pris. Mina två farbröder var framgångsrika företagsledare, den ene ägde till och med en papperskoncern, och det var dom jag hade som förebilder. De hade börjat med tomma händer och lyckats komma dit de var med hjälp av charm, järnvilja och begåvning. Jag inbillade mig att jag kunde göra detsamma och med en civilingenjörsexamen i botten borde förutsättningarna vara ännu bättre. Höstterminen hade börjat och jag hade börjat plugga stenhårt med studentbetyget för ögonen.
West Bay Singers hade tagit upp alldeles för mycket tid, det var alla medlemmar ense om. Vi hade repeterat åtminstone fem kvällar i veckan under flera år, men nu skulle vi trappa ner till kanske en kväll högst. Hansi, Totta och Johan skulle precis som jag ta studenten våren 1964 och alla skulle läsa vidare på universitet eller högskola. Fyra förståndiga och lite småstadskonservativa grabbar, som inte hade en tanke på att låta musiken inkräkta på den kommande karriären. Musiken var en hobby, punkt slut. Vanliga grabbar i Västervik drömde inte ens om att lyckas i nöjesbranschen.
Visst saknade jag kvällarna hos Hansi, som hade egen våning och levde ett mycket friare liv än vi andra. Hans mamma bodde i Munchen och han gjorde ungefär som han ville här uppe i Västervik. Det var kvällar med Kingston Trio, te och rostat bröd. Jag saknade det där med att försöka lista att vad de spelade på plattorna Hansi hade och att ta ut sångstämmor och sen få höra hur bra det lät när vi iblandfick till det. När vi stod runt den enda micken, så nära att vi hörde varann andas. Den sommaren hade vi åkt i en PV till Sitges i Spanien. Vi hade ett tvåmanstält med oss och turades om att sova i det och i bilen. Totta och jag, som varit kompisar längst kamperade oftast ihop. Gitarrerna fick vi på något sätt också in i PV:n och vi spelade på klubbar och fick Cuba Libre och mat som gage. Det var den sista resan vi skulle göra tillsammans, sedan skulle vi skingras för vinden. Trodde vi. Så kom brevet.
Bara min mamma visste att det skulle komma och hon berättade inte för någon vad hon hade gjort. Hon sa alltid att vi var väldigt duktiga och jag tror att hon också tyckte att vi förtjänade mer framgång än andraplatser i lokala amatörtävlingar. Hon hade anmält oss till en rikstäckande tävling, Plats på Scen, arrangerad av Sveriges Radio. Anmält oss i mitt namn och därför var brevet addresserat till mig.
Nu låg det där på dörrmattan. Jag tog upp det, sprättade och läste. Och mitt liv ändrade riktning. Då och där. Det hade jag naturligtvis ingen aning om, men nu alla dessa år efteråt kan jag konstatera att det var så. Mitt rationella, förnuftiga jag hade bestämt sig för en kurs, men musiken drog mig åt ett helt annat håll. I tron, för att inte säga förvissningen om att det bara skulle vara en kort tid lät jag mig dras med, men så småningom var jag ohjälpligt på väg mot en karriär jag aldrig kunnat drömma om. Förnuftet försökte i det längsta föra mig tillbaka till den rätta vägen, men förgäves.
"Vi har mottagit Er anmälan och ni kallas till prov fredagen 13 september 1963.” stod det i brevet och eftersom jag bestod provet är jag den jag är.
http://www.slottsholmen.com/om-oss/...
translate google:

La carta que cambió todo
Hasta ahora, en retrospectiva, puedo ver muchos puntos de inflexión en mi vida, pero ninguno tan importante como el día en que la carta caído abajo en el buzón en su casa en la calle Northgate 8 en Västervik. Me he mantenido en una encrucijada muchas veces y escogido deliberadamente de una forma u otra, y las elecciones han demostrado ser vitales. Pero luego también tuve una pista de que podrían serlo.También hay puntos de inflexión o más bien eventos monumentales en la vida de una persona, como cuando tienes hijos o descubres que amas a alguien, pero se espera que de alguna manera formen parte de la vida. Entonces no fue con la letra. De repente, solo había un día en la puerta y parecía una carta.
Era septiembre y era el comienzo del año escolar cuando mejoraba mis calificaciones de bueno a excelente. Los requisitos de admisión en KTH y Chalmers fueron impresionantes y fue una de las universidades que quería a toda costa. Mis dos tíos fueron líderes empresariales exitosos, uno incluso tenía un grupo de papel, y eso fue lo que tuve como modelos a seguir. Habían comenzado con las manos vacías y lograron llegar, estaban usando encanto, voluntad de hierro y talento. Me imaginé que podría hacer lo mismo, y con un título de Maestría en Ciencias en la parte inferior, las condiciones deberían ser aún mejores. El término de otoño había comenzado, y había empezado a estudiar duro como una piedra con la marca de estudiante para los ojos.
West Bay Singers había tomado demasiado tiempo, todos los miembros estuvieron de acuerdo. Habíamos repetido al menos cinco noches a la semana durante varios años, pero ahora deberíamos descender hasta una noche como mucho. Hansi, Totta y Johan, como yo, tomarían al estudiante en la primavera de 1964 y todos irían a la universidad o a la universidad. Cuatro sabios y algunos tipos conservadores de la pequeña ciudad, que no tenían intención de dejar que la música interfiriera con la próxima carrera. La música era un hobby, fin de los tiempos. Los chicos normales en Västervik ni siquiera soñaban con tener éxito en la industria del entretenimiento.
Por supuesto, extrañaba las tardes a Hansi, que tenía su propio piso y vivía una vida mucho más libre que nosotros. Su madre vivía en Munich y le gustaba mucho que quisiera ir a Västervik. Había noches con Kingston Trio, té y pan tostado. Eché de menos que al tratar de enumerar lo que tocaban en los platos, Hansi tuvo que sacar las reuniones de canto y luego escuchó lo bien que sonaba cuando solíamos hacerlo.Cuando nos paramos alrededor de la única cosa tan cerca que nos escuchamos respirar. Ese verano habíamos llevado un PV a Sitges en España. Tuvimos una carpa para dos hombres con nosotros y tuvimos la suerte de dormir en ella y en el automóvil. Totta y yo, que hemos sido amigos a menudo acampamos juntos. También conseguimos las guitarras en el PV y tocamos en los clubes y conseguimos Cuba Libre y comida como instrumento. Era el último viaje que íbamos a hacer juntos, luego nos haría añicos el viento. Nosotros pensamos Luego vino la carta.
Solo mi madre sabía que vendría y no le contó a nadie lo que había hecho. Ella siempre dijo que teníamos mucho talento y creo que también pensó que merecíamos más éxito que otros lugares en competencias de aficionados locales. Se había inscrito en un concurso nacional, Plats på Scen, organizado por Sveriges Radio. Nos llamó en mi nombre y por lo tanto la carta fue dirigida a mí.
Ahora estaba en la alfombra de la puerta. Lo recogí, me reí y leí. Y mi vida cambió de dirección. Entonces y allí. Por supuesto, no tenía idea, pero ahora todos estos años después puedo decir que sí. Mi racional, sensato, había decidido hacer un curso, pero la música me atraía de una manera diferente. En la fe, para no decir la seguridad de que fue solo un corto tiempo, me dejé arrastrar, pero finalmente no fui de ayuda en mi camino a una carrera que nunca podría haber soñado. La razón por la que he intentado durante más tiempo me ha devuelto al camino correcto, pero fue en vano.
"Hemos recibido su solicitud y se le llama para una prueba el viernes 13 de septiembre de 1963". Estaba escrito en la carta y porque supere el examen, soy quien soy.
http://www.slottsholmen.com/om-oss/...
Med rötterna i Tjust

Bruken ligger tätt i Tjust. Många är sedan länge nedlagda, men många blomstrar fortfarande och det är de som lyckats förändra verksamheten i takt med tiden. När jag var ung hörde jag historier om hur disponenterna for mellan bruksherrgårdarna och roade sig ungefär som Gösta Berling och hans kavaljerer med den skillnaden att de förra var rika och de senare fattiga. Det låg ett skimmer över deras eskapader och jag kom i närheten av den för mig ouppnåeliga världen när jag blev invald i en märklig klubb, som hade fem medlemmar och som endast hade en raison d’être; överdådigt festande. De tre disponentsönerna från Västerviks Pappersbruk, Ankarsrums Bruk och Blankaholms Sågverk var tongivande, sedan kom sonen till överläkaren på Västerviks Lasarett och sist jag, fast jag var en främmande fågel. Pappersbrukssonen var min kusin och det var utan varje tvivel därför jag fick vara med. Jag fick på det sättet andas in luften i de fina salongerna och jag kunde stå där länge och betrakta de gamla oljeporträtten av generationer av bruksdisponenter. Det som Selma Lagerlöf skrev om i Värmland hade sin motsvarighet här i Tjust.
Min pappa var förman på pappersbruket och där jobbade jag i fabriken flera somrar. Under rasterna rotade jag i returpappersbalarna efter serietidningar när jag inte åt ur matlådan tillsammans med de andra arbetarna. Jag fick en stark känsla för vad bruket betydde för Västervik och även om brukskulturen inte var lika starkt närvarande när jag växte upp som den varit hundra år tidigare, så fanns den fortfarande där och när nu det nya Slottsholmen söker sitt uttryck, exteriört och interiört, är det för mig en självklarhet att vi ska suga inspiration ur den. Malmen, skogen, stenen och vattnet som företagsamma smålänningar och inflyttade valloner så skickligt utnyttjade, skeppsbyggeriet och fiskenäringen, allt det finns med i tankarna när vi väljer material, form och uttryck.
Långt inne i Gamlebyviken låg sedan början av 1600-talet Almviks Tegelbruk. År 1669 gick lastbåtarna i skytteltrafik därifrån till Stegeholms Slott. Man levererade fyratusen tegel bara det året till reparationsarbeten och det teglet kan vi se än i dag på olika ställen i ruinen. Det var inte svårt att komma fram till att Nya Slottsholmen ska ha tegelfasad. Vackert färgskiftande tegel i varmt röda och rostbruna nyanser.
Mitt emellan Nya Slottsholmen och ruinen låg det skeppsvarv som Gustav Vasa lät anlägga 1548. Det var början till Västerviks storhetstid som skeppsbyggarstad, faktiskt var staden den fjärde största under lång tid. Fyra varv fanns det och hundratals skepp byggdes, de första alltså ett stenkast från Nya Slottsholmen. Och skeppen byggdes naturligtvis i ek. Det träslaget gifter sig som alla vet så bra med tegel och därför ska hela markplanet ska ha väggar av glas och ek. Ovanför tar teglet vid.
När jag blundar kan jag se regalskeppet Svärdet (?) sjösättas och flyta ut på vattnet där småbåtsmarinan nu ligger och i fantasin är steget är inte långt till vårt flytande hotell, som ska ligga förankrat några tiotals meter därifrån. Det ligger på en ponton och ska byggas i massivt trä och kläs med ekpanel. Som en vördsam gest till skickliga skeppsbyggare från en svunnen tid.
Det järn i form av spik och annat, som användes vid varven måste ha tillverkats av järnbruken i trakten. Där fanns Ankarsrums, Överums och Eds bruk. Och Gunnebo Bruk. Min ungdoms stora kärlek var dotter till disponenten där (alla dessa disponenter!) och jag minns att jag en gång satt i disponentvillans bibliotek och läste om brukets historia. På ett ställe berättades det att man till skeppsbyggnad i Västervik hade levererat "eke- och fuhru Spik, Band och Bult Järn til Skiepps-Byggnad samt annat småsmide".
Järn, ek och tegel – material med sträng skönhet och karaktär och som är så naturligt hemma på den lilla ön som skiljer Gamlebyviken från Skeppsbrofjärden (?). Det känns som om platsen och dess historia pekar ut vägen för oss när vi söker oss fram mot det uttryck Nya Slottsholmen ska ha. Gräv där du står. Och det finns mer att upptäcka.
En av mina skolkompisar hade möjlighet att låna en segelbåt närhelst han ville. Det var en Folkbåt i trä och vi var oftast tre som gav oss ut i den; den tredje en av dem som så småningom skulle bli medmusikant i Hootenanny Singers. Vi seglade så ofta vi kunde och låg ute till havs hela dagar, ute bland öarna i Västerviks sagolika skärgård. Ibland gav vi oss norrut på den långa fjärden Gudingen och seglade förbi ön med det vackra namnet Vinökalv. Vi visste det inte då, men senare har jag fått veta att Smedviken, ett av skärgårdens största stenbrott, ligger där. Man bröt diorit, som transporterades in till Bröderna Flinks stenhuggeri för ornamentstenstillverkning. Stenhuggarkonsten har länge varit mycket livaktig i Västervik och i Nya Slottsholmen vill vi bära den traditionen vidare på något sätt. Diorit i golv eller någon annanstans. För övrigt hade jag också en flickvän som var dotter till en stenhuggare, men det hör inte hit.
Jag har talat om varv och skeppsbyggeri, men inte om den inspiration som själva havet ger. Slottsholmen är omgivet av vatten i alla väderstreck och byggnaden når ända ner till sjökanten. Där ska det ligga bryggor, där ska det levas brygg- och båtliv på sommaren. När strömmingsfiskarna kom in till Fiskarhamnen med sin fångst en gång i tiden föreställer jag mig att det måste ha vimlat av människor där. Ett sådant vimmel kan jag se på bryggorna framför Nya Slottsholmen. För fiskarna förr innebar havet inte bara utkomst utan också umbäranden och faror, så när de väl hade fast mark under fötterna vände de sig bort från det, inåt land. Vi har i dag ett helt annat förhållande till havet och vänder oss ut mot det och bejakar det och knappast någon annan byggnad i Sverige gör det så förbehållslöst som Slottsholmen. Den marina känslan kommer att vara tydlig, men aldrig överdriven i sitt uttryck.
Järn, ek, tegel, sten och hav – där har vi våra inspirationskällor. Alla med rötter i Tjust.
http://www.slottsholmen.com/om-oss/...
translate google. Con las raíces en Tjust

El uso está cerca de Tjust. Muchos han estado cerrados durante mucho tiempo, pero muchos todavía florecen y lograron cambiar el negocio a medida que pasaba el tiempo. Cuando era joven, escuché historias de cómo los dispensadores entre los gobernantes del ministerio y se divertían como Gösta Berling y su caballero, con la diferencia de que los primeros eran ricos y los segundos pobres. Hubo un brillo en sus escapadas, y me acerqué al mundo inalcanzable cuando fui recogido en un club notable, que tenía cinco miembros y solo tenía una razón de ser; espléndidamente festivo. Los tres hijos de gestión Västervik papel, Ankarsrums Molino y Aserradero Blankaholm llevaba, luego vino el hijo del médico jefe en el Hospital de Occidente, y por último, a pesar de que era un extraño pájaro. El hijo de Paperbridge era mi primo y sin duda alguna tenía que unirme. Conseguí respirar en el aire en los hermosos salones y pude quedarme allí por mucho tiempo y mirar los viejos retratos de petróleo de generaciones de habitantes de servicios públicos. Lo que Selma Lagerlöf escribió en Värmland tenía su contraparte aquí en Tjust.
Mi padre era el capataz de la fábrica de papel y trabajé allí durante varios veranos en la fábrica. Durante los descansos, rotaba las pacas de papel reciclado después de los comics cuando no comía fuera de la caja de comida junto con los otros trabajadores. Tengo un fuerte sentido de lo que significaba la práctica Vastervik y aunque la cultura de servicio no es tan fuertemente presente cuando yo estaba creciendo era de cien años atrás, por lo que todavía estaba allí, y ahora que la nueva Slottsholmen que busca su expresión, exterior e interior, es obvio para mí que debemos inspirarlo. El mineral, madera, piedra y agua emprendedores Småland y ocupado valones tan hábilmente explotada, la construcción naval y la pesca, todo lo que está en la mente cuando elegimos los materiales, forma y expresión.
Long in the Old Town, el comienzo del siglo XVII fue Tegelbruk de Almvik. En 1669, los camiones tomaron una lanzadera desde allí hasta Stegeholms Slott. Usted entregó el ladrillo de cuatro quintiles solo ese año al trabajo de reparación, y podemos ver ese ladrillo hoy en diferentes lugares en la ruina. No fue difícil encontrar que Nya Slottsholmen debería tener una fachada de ladrillo. Hermoso ladrillo de color cambiante en tonos cálidos rojos y marrón óxido.
A medio camino entre New Castle Park y la ruina fue los astilleros Gustav Vasa fundada en 1548. Fue el comienzo del auge de Occidente como una ciudad de la construcción naval, de hecho, la ciudad fue el cuarto más grande por mucho tiempo. Cuatro yardas estaban allí y se estaban construyendo cientos de barcos, el primero, por lo tanto, a un tiro de piedra de Nya Slottsholmen. Y, por supuesto, los barcos fueron construidos en el roble. Los bosques se casan como todo el mundo sabe tan bien con ladrillos y, por lo tanto, toda la planta baja debe tener paredes de vidrio y roble. Arriba, el azulejo pasa.
Cuando cierro los ojos puedo ver svärdet (?) Lanzado y flotar en el agua donde småbåtsmarinan es ahora, en la dureza, el paso no es mucho en nuestro hotel flotante, que será anclado a unas pocas decenas de metros de distancia. Está ubicado en un pontón y debe construirse en madera maciza y revestirse con ekpanel. Como un gesto gratificante para astilleros expertos de una época pasada.
El hierro en forma de clavos y otros usados ​​en los patios deben haber sido hechos de hierro en el vecindario. Hubo uso de Ankarsrum, Överum y Ed. Y el uso de Gunnebo. El gran amor de mi juventud fue la hija del devoto allí (¡todos estos recursos!) Y recuerdo una vez en la biblioteca de Aldeas Disponibles y leyendo sobre la historia del uso. En un momento se dijo que la construcción naval Västervik había entregado "Tapes Ekeberga y fuhru uñas y cerrojo de hierro til-edificio Skiepps y otra småsmide".
Hierro, roble y ladrillo - material de estricta belleza y carácter, y por lo tanto, naturalmente, el hogar en la pequeña isla que separa Gamlebyviken de Skeppsbrofjärden (?). Se siente como si el lugar y su historia nos señalaran el camino cuando esperamos la expresión que New Slottsholmen debería tener. Excava donde estás parado. Y hay más por descubrir.
Uno de mis compañeros de clase tuvo la oportunidad de tomar prestado un velero cuando quería. Era un bote de madera y solíamos ser tres quienes nos lo dieron. el tercero de ellos que eventualmente se convirtió en músico en Hootenanny Singers. Navegamos con la mayor frecuencia posible y nos dispusimos en el mar todo el día, entre las islas del fabuloso archipiélago de Västervik. Algunas veces dejamos el norte en la larga bahía de Gudingen y navegamos más allá de la isla con el hermoso nombre Vinökalv. No sabíamos entonces, pero más tarde me dijeron que Smedviken, una de las canteras más grandes del archipiélago, se encuentra allí. Uno rompió diorita, que fue transportada a la cantera de piedra de Brinken Flink para la producción de piedra ornamental. Stenhuggarkonst ha sido muy animado en Västervik y en Nya Slottsholmen queremos llevar esa tradición de alguna manera. Diorita en el piso o en otro lugar. Por cierto, también tuve una novia que era hija de un montículo de piedra son, pero no pertenecen aquí. He hablado sobre astilleros y construcción naval, pero no sobre la inspiración que el mar mismo ofrece. Slottsholmen está rodeado de agua en todas las direcciones y el edificio llega hasta la orilla del mar. Habrá puentes donde habrá cerveza y paseos en bote en el verano. Cuando los peces de paja venían a Fiskarhamnen con su captura de vez en cuando, me imagino que debe haber surgido por personas allí. Tal explosión puedo ver los muelles frente a Nya Slottsholmen. Para los peces anteriores, el mar no solo significaba ingresos, sino que también acarreaba peligros, por lo que cuando tenían tierra firme bajo sus pies, se alejaban del interior. Hoy tenemos una relación completamente diferente con el océano y lo sacamos y lo agarramos, y casi ningún otro edificio en Suecia lo hace sin reservas como Slottsholmen. El sentimiento marino será claro, pero nunca exagerado en su expresión: hierro, roble, ladrillo, piedra y mar: allí tenemos nuestras fuentes de inspiración. Todo con raíces en Tjust.
http: //www.slottsholmen.com/om-oss/bjoern-...

Visionen och arbetet med att skapa nya Slottsholmen drivs av Björn Ulvaeus och ALM Equity AB tillsammans med Västerviks Kommun, Arkitekt Thomas Sandell på Sandell Sandberg samt byggföretaget PEAB. Vill du nå restaurangen eller boutiquehotellet mejlar du info@slottsholmen.com
Vi ser fram emot att höra från dig!

Björn Ulvaeus

Björn Ulvaeus föddes i Göteborg men växte upp i Västervik, dit familjen kom 1951.
ALM Equity

ALM Equity analyserar tänkbara förvärv samt strukturerar, finansierar, leder och säljer framförallt bostadsprojekt.

martes, 16 de enero de 2018

Björn: ”Jag lever med en inre konflikt”

ABBA-aktuelle Björn Ulvaeus om sin bakgrund: ”Jag lever med en inre konflikt”
Han har sitt namn inskrivet i musikhistorien, men vill 
inte leva som en 
kändis. Bakgrunden 
i ett lägre medel
klasshem gör honom ödmjuk inför framgångarna. – Det är en inre konflikt, säger han.
14 DECEMBER 2017 15.53
Dela (101)





Sommar, sol och semestertider kan kännas avlägset så här års när mörkret omsluter oss och vardagens plikter kallar.

Men den som vill få en stunds respit från det svenska grådasket och insupa lite Medelhavsatmosfär behöver bara bege sig till restaurang Tyrol i Stockholm. Där välkomnar Nikos taverna flera dagar i veckan sina gäster till en miljö med genuint grekiska förtecken.


Vitkalkade husfasader med blå dörrar, olivträd, klängande bougainvillea, hibiskus och avbildningar av Medelhavet förflyttar besökaren till den lilla ön Skopelos, där handlingen i föreställningen Mamma Mia! The Party utspelar sig.

Den sammanhållande länken i historiens handling är olika alster ut ABBA:s gedigna låtkatalog. Uppmärksamma besökare har vid några tillfällen kunnat se Björn Ulvaeus försiktigt kika fram från en undanskymd plats högt upp på en avsats i lokalen.

Trots att hans närvaro tenderar att skapa hysteri bland inbitna ABBA-fans har han inte alltid kunnat avhålla sig från att vara på plats och med egna ögon
bevittna den glädjeexplosion som de medryckande hitsen
utlöser hos publiken.

Nu planerar Björn att sprida konceptet Mamma Mia! The Party till övriga världen.

– Först ut är London, där vi planerar att ha premiär i slutet
av 2018, berättar han.

Det har tagit lång tid att hitta en passande lokal. De inblandade började leta i West End, men det fanns ingen restaurang eller teater i hela distriktet som kunde hysa Mamma Mia! The Party.

– Till slut föreslog någon att vi skulle ansöka om tillfälligt bygglov och bygga en egen
lokal, säger Björn.

– Nära Waterloo Station hittade vi en tomt som tjänstgjort som magasin för byggnadsmateriel. Där hoppas vi nu få tillstånd att bygga ett hus temporärt, som ska inhysa en taverna något större än den här, fortsätter han och blickar ut över den ödsliga restaurangen på Tyrol där vi möts en föreställningsfri dag.



Ny film på gång
Lägligt nog håller det också på att spelas in en uppföljare till den populära musikalfilmen Mamma Mia! från 2008. Filmen Mamma Mia: Here We Go Again! har premiär i juli 2018.

– Jag har varit ganska involverad i manusarbetet. I den nya filmen finns det låtar ur ABBA-katalogen som inte är med i den första filmen och i vissa fall inte har varit med i Mamma Mia!
tidigare över huvud taget, vilket är jättekul, säger Björn.

I filmen berättas två parallella historier samtidigt, varav den ena tilldrar sig när huvudpersonen Donna och hennes kamrater Tanya och Rosie tar sin universitetsexamen i Oxford.

– Jag var på plats i Oxford den första inspelningsdagen. Då kände jag verkligen att det är 
fråga om en stor Hollywood-
produktion. Det var inte klokt vad det drällde av människor och lyftkranar!

Musikalversionen av Mamma Mia! har vid det här laget setts av över 55 miljoner människor världen över. Konceptet lever numera sitt eget liv till den grad att det är lätt att glömma ursprunget: hur allting startade med två ynglingar som spelade i konkurrerande band och under en turné sommaren 1966 träffades på en efterfest i Linköping.

Personkemin som uppstod var nästan lika magisk som när de båda senare förälskade sig i var sin sångerska och formerade gruppen Festfolket, som så småningom bytte namn till ABBA.


Filminspelning 
i Kroatien av nya 
filmen Mamma Mia: 
Here We Go Again! 
med Pierce Brosnan 
och Lily James. Foto: IBL

Omöjligt att greppa
ABBA:s storhet kan knappast åskådliggöras med hjälp av siffror, men 380 miljoner sålda album säger ändå en del om bandets betydelse i musikhistorien.

– Känslomässigt är det omöjligt att greppa vidden av våra framgångar. Jag har slutat att ens försöka. Det får vara ett mysterium, säger Björn.

– Att vi nu sitter här och pratar om ABBA så många år senare är ofattbart för mig. När vi skrev och spelade in låtarna fanns det ingen tanke på att de skulle överleva på det här sättet, konstaterar han, lätt förundrad.

Han har vid det här laget varit en offentlig person i över fem
decennier. Kändisskapet har aldrig besvärat honom.

– Jag bestämde mig tidigt för att inte låta mig påverkas av det i nämnvärd utsträckning. Även när vi i ABBA stod på toppen av vår karriär levde vi precis som om inget hade hänt.

Björn ger ett konkret exempel:

– Agnetha och jag gick och handlade på Konsum som vilket par som helst. Varenda kotte i butiken visste vilka vi var, men det var ingen som störde oss.

– Att göra samma sak i London hade däremot varit förenat med livsfara, eftersom folk blev helvilda när vi visade oss på gatorna.

För Björn har det alltid varit viktigt att vara jordnära.

– Det har aldrig intresserat mig att gömma mig bakom murar
eller att omge mig med ett stort entourage. Jag vill hålla mig på jorden. Det är något som vi alla fyra i ABBA har lyckats med.

När det emellanåt dyker upp någon ABBA-dokumentär i tv-
rutan zappar Björn kvickt vidare till en annan kanal.

– Jag gillar inte att titta på mig själv. Dessutom är jag väldigt onostalgisk. Det händer aldrig att jag lyssnar på ABBA-skivor. Jag är totalt orienterad mot det som ska hända den närmaste framtiden, säger han.


Popgruppen 
ABBA bildades 
1972. Foto: Sjöberg Bildbyrå

Bär inre konflikt
På senare år har Björn förvärvat många fastigheter. Hans bolag Pop House Sweden är exempelvis ägare till ett kluster av byggnader omkring Tyrol på Djur
gården i Stockholm.

– När det stod klart att det skulle byggas ett ABBA-museum tänkte jag: Hur kommer det att kännas att gå förbi museet med mina barnbarn om det inte blir bra? Jo, förfärligt. Det fick mig att bestämma mig för att engagera mig i museet, förklarar han.

– Sedan kom en god vän och frågade om vi inte skulle köpa huset där museet är inhyst, vilket jag tyckte lät vettigt. Efter ett tag köpte vi även grannfastigheten.

Därefter kastade Björn och hans gode vän blickarna mot 
den anrika teateranläggningen Cirkus, eftersom det kändes som att byggnaderna hörde ihop.

– Både Kristina från Duve-måla, Chess och Mamma Mia! har spelats på Cirkus, så det var lite som att komma hem för mig, förklarar han. Nu ska vi fylla
huset med spännande saker!

Björn ska bege sig till London och New York för att titta på
föreställningar och se om han hittar något som kan passa för att spelas på Cirkus.

– Min ambition är att göra den till Skandinaviens bästa scen med ett brett musik-, teater- och underhållningsutbud.

Han medger att han ofta reflekterar över den oerhörda klassresa han har gjort, från uppväxten i ett lägre medelklasshem i lilla Västervik till att husera på en egen ö i ståndsmässiga Djurs
holm och förfoga över ett miljardimperium.

– Jag blir ständigt påmind om det. Även om jag gärna vill kalla mig själv för en ”everyday guy” (vanlig kille) så hör jag ju hur falskt det låter. Fakta och siffror säger något annat.

– Det är ett slags inre konflikt. Jag försöker hålla balansen mellan att ha empati och förståelse för människor som befinner sig i en annan situation, och samtidigt njuta av allt det som den här plattformen tillåter mig att göra.


Med låten 
Waterloo vann gruppen Eurovision Song Contest
i Brighton 1974. Foto: Sjöberg Bildbyrå

Kärleken till låtskrivandet och textförfattandet finns alltjämt kvar. Om rätt historia dimper 
ner gör Björn gärna en ny musikal tillsammans med Benny Andersson.

Hur kommer det sig att de lyckats samarbeta så tätt i 51 år utan att ledsna på varandra?

– Många har en bild av att Benny och jag är tillsammans jämt, men så är det inte. Vi umgås högst sporadiskt privat, och professionellt ses vi kanske i genomsnitt en gång varannan vecka. Därför blir det inte heller tjatigt, förklarar Björn.

– Jag tror att förklaringen till vårt långa samarbete är att vi
båda har haft glädje av det och att ingen av oss har fastnat i utvecklingen. Vi är fortfarande öppna för nya idéer och stimulanser.

Björns relation till Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad är även den god.

– Vi är för alltid lekkamrater. Sista gången vi stod på scenen tillsammans var 1981. Men trots att det gått så lång tid sedan dess kommer den speciella känslan av samhörighet tillbaka blixtsnabbt när vi är ensamma i ett rum, bara vi fyra.

De flesta vet vid det här laget att Björn har ett stort intresse för olika samhällsfrågor, ett engagemang som vuxit över tid.

– När jag var yngre och mer aktiv inom musiken ogillade jag när artister som jag tyckte om tog ställning för saker som jag själv var emot. Det fick mig att fundera på om jag verkligen skulle ge mig in i offentliga debatter.


Under åren 
1971–1979 var Björn gift med Agnetha Fältskog. Foto: Sjöberg Bildbyrå

Har obotlig sjukdom
Men attentaten i USA den 11 september 2001 blev ett uppvaknande, berättar Björn.

– Jag kände att nu struntar jag i att hålla mina åsikter för mig själv, vilket ledde till att jag började skriva debattartiklar om religionsfrågor och annat.

Björn beskriver hur han har blivit mer radikal med åren.

– Människor som helt oreflekterat tar ställning för eller emot saker utan att kunna motivera varför har jag inget tålamod med alls, säger han.

Efter att Björn öppet deklarerat att han inte tror på Gud utan betecknar sig som agnostiker har han fått mängder av brev från kristna personer som vill försöka frälsa honom.

– De menar att han som har skrivit texten till Du måste finnas ur Kristina från Duvemåla väl innerst inne måste ha en kristen tro. Men den texten bottnar i inlevelseförmåga, inte i en personlig gudstro.

– Jag har bara försökt förstå den här stackars ensamma invandrarkvinnan som håller på att förlora det enda som hon har att hålla tag i.
Björn har även energiskt propagerat för en legalisering av aktiv dödshjälp.

– Det är i grunden ett egoistiskt engagemang. Jag såg både min svärmor och min egen mor tyna bort, vilket fick mig att tänka att så där vill inte jag ha det. Jag tycker att man i någon form själv ska få bestämma när det är dags att lämna livet.

2003 fick Björns fru, Lena, 
diagnosen kronisk lymfatisk leukemi. Två år senare gick hon och Björn ut i kvällspressen och berättade om sjukdomen.

Artikelns rubrik var ”Om tio
år lever jag nog inte”. Tolv år 
senare är Lena fortfarande vid liv, men sjukdomens närvaro har givetvis färgat parets tillvaro.

– Från att vi fick reda på att Lena hade cancer har vi levt i det där gränslandet där man inte vet hur det kommer att bli. Lenas leukemi är av en typ som under många år kan ligga mer eller mindre still.


Björn med hustrun Lena på operapremiär. Foto: IBL

Myser med familjen
Sjukdomen har påverkat Björns sätt att tänka på åldrandet, konstaterar han.

– Samtidigt försöker den rationella delen av mig att skjuta ifrån sig tankarna på åldrande och död. Det är ju så fruktlöst att grubbla över det. Faktum är att man på något konstigt vis växer in i situationen och blir stoisk inför åldrandet, just för att det är så oundvikligt.

Björn och hans ABBA-kollegor kan trösta sig med att de för alltid kommer att leva vidare 
genom sin odödliga låtskatt. Men Björn själv tänker inte i de banorna.

– Om mina barn har glädje av det jag har gjort är jag glad. Det får stanna där, säger han.

Numera är Björn även morfar och farfar till sex barnbarn, det äldsta 16 år och det yngsta 10 månader.

– Eftersom jag hela tiden har väldigt mycket att tänka på är jag kanske lite disträ och inte riktigt så koncentrerad på barnbarnen som jag borde vara, medger han.

– Men det är fantastiskt att ha dem i sin närhet. Julen firar vi på Sri Lanka. Jag älskar att ha hela familjen runt mig.

Detta är Björn!
Namn: Björn Kristian Ulvaeus.
Yrke: Musiker, text-
författare och entreprenör.
Ålder: 72 år.
Familj: Hustrun Lena, 68, gemensamma döttrarna Emma, 35, och Anna, 31, samt Linda, 44, och Christian, 39, från äktenskapet med Agnetha Fältskog. Sex barnbarn.
Bor: Villa på en egen ö 
i Djursholm utanför Stockholm. Sommarställe i Stockholms skärgård.
Aktuell: Med ”Mamma Mia! The Party” på restaurang Tyrol i Stockholm och dess kommande motsvarighet 
i London samt med inspelningen av filmen ”Mamma Mia: Here We 
Go Again!”.

Läs också: Abba-Benny om sin krigardiet: ”Går i alla fall inte upp i vikt”
Text: Linda Andersson 

Foto: Thomas Hjertén, IBL och Sjöberg Bildbyrå

https://www.aretrunt.se/abba-aktuelle-bjorn-ulvaeus-om-sin-bakgrund-jag-lever-med-en-inre-konflikt/

viernes, 12 de enero de 2018

"A la gente le gusta admitir que son dueños de todos los álbumes de Abba",

La nota se centra en la exposición de Super Troupers en Londres y el reconocimiento de otras bandas de música que ha recibido ABBA y su permanencia através del tiempo.

Abba im Wunderland
Das Southbank Centre in London erinnert mit «Abba: Super Troupers» an die grossen Jahre der schwedischen Band. An sozialem Kontext fehlt es nicht. Mit von der Partie war Jarvis Cocker, dessen Stimme die Besucher beim Rundgang begleitet.

Marion Löhndorf
12.1.2018, 05:30 Uhr



Diese weissen Stiefel haben Benny Anderssson auf die Bühne des Erfolgs getragen – nun sind sie an der Ausstellung «Abba: Super Troupers» in London zu sehen. (Bild: Mikael Bodner)
England und Abba, das war Liebe auf den dritten Blick. Dabei hatte alles, der ganze, grosse Abba-Wahn im Seebad Brighton angefangen. In der Nacht vom 6. April 1974 gewannen die jungen Schweden dort den Grand Prix Eurovision de la Chanson. Doch bei der Bewertung gaben die Engländer dem späteren Welthit «Waterloo» keinen einzigen Punkt. Der BBC-Kommentator des Abends hatte sie schon nachlässig als «The Abba-Group» angekündigt. Kurzum: Abba war der Pop-Hochburg England schnurz.

Pop vom europäischen Festland wurde in UK mit einer gewissen Herablassung betrachtet – oder gar nicht. Und Eurovision-Gewinner galten gemeinhin als blosse «one-hit wonders». Abbas zweite Single «Ring, Ring» landete auf einem schwachen Platz 32 der britischen Hitparaden, während «So Long» dort erst gar nicht auftauchte. «I Do, I Do, I Do, I Do, I Do» gelangte im Sommer 1975 immerhin an die 38. Stelle. «SOS» aber kam in die Top 10. Und «Mamma Mia» erreichte den Spitzenplatz. Danach konnte für Abba auch im Vereinigten Königreich nichts mehr schiefgehen. Nummer-eins-Hits wurden für Abba nun auch im Land der Beatles und der Rolling Stones zur Selbstverständlichkeit.

Pause ohne Ende
Die 1972 formierte Band kündigte 1982 eine Pause an, die allerdings bis heute anhält. Trotzdem waren Abba nie weg. Ihre Stücke machten Spass, und es liess sich leicht darauf tanzen. «Man kennt alle Songtexte», sagt Paul Denton, der jetzt im Londoner Southbank Centre eine Ausstellung (bis 29.April) über die Band organisierte. «Sie haben sich irgendwie in unser Bewusstsein eingegraben.» Trotzdem galt die Begeisterung für Abba lange als nicht besonders gesellschaftsfähig. Zu seicht, zu banal, zu kommerziell: So ging die Kritik.

Heute ist das anders, weltweit, und auch in England. «Die Leute geben gern zu, dass sie alle Abba-Alben besitzen», sagt Denton. Das Einzigartige der Musik und die Qualität mancher Lyrics werden auch von Musikern anerkannt, deren Musik Abba fernzuliegen scheint: Elvis Costello etwa liebte und coverte «Knowing Me, Knowing You». Die Punk-Rocker Johnny Rotten, Sid Vicious und Glen Matlock von den Sex Pistols waren bekennende Fans; Matlock liess sich von einem Abba-Gitarrenriff für die Punk-Hymne «Pretty Vacant» inspirieren.



Der Flirt stiess auf überraschende Gegenliebe, wie Matlock dem Magazin «Rolling Stone» anvertraute: «Ich erwähnte den Abba-Einfluss einmal in einem Interview. Der Bassist von Abba fand meine Adresse heraus und schickte mir ungefähr zehn Jahre lang Weihnachtskarten.» Auch Joe Strummer von The Clash liebte Abba. Auf die Frage, ob die schwedische Band und The Clash Gemeinsamkeiten besessen hätten, antwortete Abbas Benny Andersson: «Ja. Aber sie hatten nicht so schöne Kostüme wie wir.»

Pulp-Sänger Jarvis Cocker setzte seine Wertschätzung für Anni-Frid Lyngstad, Benny Andersson, Björn Ulvaeus and Agnetha Fältskog jetzt in die Tat um. Er fungiert als Sprecher der Abba-Schau am südlichen Themseufer. Die ist in Wahrheit zwar keine Ausstellung, sondern eine Mischung aus Theater-Event und Installation. Schaukästen und Bildlegenden fehlen völlig. Abba-Storys tönen, von Cocker gesprochen, aus Lautsprechern. Tiefschürfend sind die Texte nicht. Sie berichten vom Auf- und Abstieg der Band, von den Karrierestationen und dem Zerfall der Truppe durch das Auseinanderbrechen ihrer jeweiligen Ehen.

Selber singen
Hauptattraktion ist eine – durch Cockers Stimme nur ergänzte – Führung durch theatralisch gestaltete, fensterlose Innenräume. Da ist ein Nachbau des Stockholmer Aufnahmestudios von Abba, der uns Gelegenheit zur Selbstverwirklichung gibt: Wir dürfen «Money, Money, Money» nach eigenem Belieben abmischen oder selber «Dancing Queen» ins Mikro trällern. Wir betreten ein Replikat des Hotelzimmers, in dem die Band ihren Sieg beim Eurovisions-Wettbewerb feierte: Die sogenannte Napoleon-Suite im Grand Hotel in Brighton, die zehn Jahre später von Margaret Thatcher in der Nacht des IRA-Bombenanschlags während des Parteitags der Tories bewohnt wurde.

Im Hotelbett-Nachbau liegt unter Plexiglas eine Abba-Gitarre eingebettet wie Schneewittchen im Sarg. Ein paar der stilprägenden Satin- und Samtfummel sind zu besichtigen und ein gewaltiges, goldenes Cape, das Anni-Frid auf einem Konzert in Sydney trug. Im nostalgischen Rückblick erscheint einem manches exotischer, als es in den siebziger Jahren vielleicht war. Kostümbildner Owe Sandström erklärt per Videoeinspielung, dass Revue-Kostüme sein Vorbild gewesen seien. Man glaubt es gern.


Der Rundgang führt auch in einen Park in Stockholm, Vogelgezwitscher inklusive, um etwas über die Vorgeschichte der Band zu erfahren. Wir erreichen den Vorraum eines Klubs und dessen künstlich verunstaltete Toiletten, ein Ort, an dem angeblich die besten Gespräche stattfinden. Die Bühnenbildner haben sich an dieser Stelle besonders hingebungsvoll verausgabt. Von einer Station zur anderen geht es durch Tapetentüren oder durch einen Kleiderschrank, der sich als Durchgang entpuppt. Man fühlt sich wie Alice im Wunderland, die durch den Kaninchenbau fällt. Zu Beginn fragt ein freundlicher Angestellter des Southbank Centre vorsorglich, ob man klaustrophobisch sei. Die Räume sind lauter kleine Bühnen, die jeweils Stichwörter zu Abba-Anekdoten geben. Das Ganze trägt märchenhafte Züge; vielleicht, weil der Ruhm der Band so phantastisch war?


Intimität als Schlüsselwort
Entscheidend sind die Dimensionen dieses Unternehmens. Intimität ist das Schlüsselwort. Ganz anders als die Blockbuster-Schauen aus jüngerer Zeit – wie zu David Bowie, Pink Floyd und The Rolling Stones – ist das Abba-Erlebnis auf Wohnzimmergrösse reduziert. Die Band, die in der Regel Anlass zur Nennung von Superlativen gibt – eine der erfolgreichsten Pop-Gruppen aller Zeiten, eine der grössten Bands des zwanzigsten Jahrhunderts usw. –, wird hier ganz nah an die Betrachterin herangerückt, auf Augenhöhe.

Am Anfang gibt es ein englisches Wohnzimmer im Stil der frühen siebziger Jahre. Es ist eng und vollgestellt mit abgenutzten Scheusslichkeiten. Aus dem Fernseher warnt der damalige Premierminister Ed Heath vor einem ungemütlichen Weihnachtsfest. Alles sieht nach Armut und Enge aus. Die junge Frau, deren Ausführungen Cockers Stimme aus dem Off ergänzen, erklärt Abbas Erfolg auf der Insel, diese Liebesgeschichte auf den dritten Blick, mit dem eskapistischen Potenzial der Truppe, mit ihrem verlockenden, optimistischen Exotismus, der bessere Zeiten verhiess.



https://www.youtube.com/watch?v=3FsVeMz1F5c


https://www.nzz.ch/feuilleton/abba-im-wunderland-ld.1346449

------------------------------------------------------------------
traducción Google!
Abba en el país de las maravillas
El Southbank Centre en Londres recuerda los grandes años de la banda sueca con "Abba: Super Troupers". No hay falta de contexto social. Jarvis Cocker, cuya voz acompaña a los visitantes durante la gira, fue una de las partes.
Marion Löhndorf
12.1.2018, 05:30



Estas botas blancas han llevado a Benny Anderssson a la etapa de éxito, ahora se pueden ver en la exposición "Abba: Super Troupers" en Londres. (Imagen: Mikael Bodner)
Estas botas blancas han llevado a Benny Anderssson a la etapa de éxito, ahora se pueden ver en la exposición "Abba: Super Troupers" en Londres. (Imagen: Mikael Bodner)
Inglaterra y Abba, eso fue amor a primera vista. Todo había empezado, todo el gran Abba-delusion en el balneario de Brighton. En la noche del 6 de abril de 1974, los jóvenes suecos ganaron el Gran Premio de Eurovisión de la Chanson allí. Pero en la evaluación, los ingleses no le dieron al último éxito mundial "Waterloo" un solo punto. El comentarista de la BBC de la noche ya la había anunciado descuidadamente como "The Abba Group". En resumen: Abba era el bastión del pop Inglaterra schnurz.

El pop de Europa continental fue visto con cierta condescendencia en el Reino Unido, o no se vio en absoluto. Y los ganadores de Eurovisión fueron generalmente considerados como simples maravillas de un solo golpe. El segundo single de Abbas, "Ring, Ring", aterrizó en un débil 32º lugar en los éxitos británicos, mientras que "So Long" no apareció allí. "Hago, Hago, Hago, Hago, Hago" alcanzó el 38 ° lugar en el verano de 1975, después de todo. "SOS" entró en el top 10 y "Mamma Mia" alcanzó el primer puesto. Entonces nada podría salir mal para Abba en el Reino Unido. Los éxitos número uno se han convertido en una cuestión de rutina para Abba en la tierra de los Beatles y los Rolling Stones.

Romper sin fin
Formada en 1972, la banda anunció en 1982 un descanso, que continúa, sin embargo, hasta el día de hoy. Sin embargo, Abba nunca se fue. Sus piezas fueron divertidas y fue fácil bailar en ellas. "Conoces todas las letras", dice Paul Denton, quien ha organizado una exposición (hasta el 29 de abril) sobre la banda en el Southbank Center de Londres. "De alguna manera se han enterrado en nuestra conciencia". Sin embargo, el entusiasmo por Abba fue considerado no particularmente sociable. Demasiado superficial, demasiado banal, demasiado comercial: así fue la crítica.

Hoy es diferente, en todo el mundo, y también en Inglaterra. "A la gente le gusta admitir que son dueños de todos los álbumes de Abba", dice Denton. La singularidad de la música y la calidad de algunas letras también son reconocidas por músicos cuya música parece estar alejada de Abba: Elvis Costello, por ejemplo, amaba y cubría "Knowing Me, Knowing You". Los punk rockers Johnny Rotten, Sid Vicious y Glen Matlock de los Sex Pistols eran admiradores declarados; Matlock se inspiró en un riff de guitarra Abba para el himno punk "Pretty Vacant".



El coqueteo se encontró con un afecto sorprendente, como confesó Matlock a la revista Rolling Stone: "Mencioné la influencia de Abba una vez en una entrevista. El bajista de Abba descubrió mi dirección y me envió tarjetas de Navidad durante unos diez años. "Joe Strummer de The Clash también amaba a Abba. Cuando se le preguntó si la banda sueca y The Clash tenían algo en común, Abbas Benny Andersson respondió: "Sí. Pero no tenían trajes tan hermosos como nosotros ".

El cantante de pulpa Jarvis Cocker ahora ha puesto en acción su apreciación por Anni-Frid Lyngstad, Benny Andersson, Bjorn Ulvaeus y Agnetha Fältskog. Actúa como portavoz del espectáculo Abba en la orilla sur del Támesis. De hecho, esto no es una exhibición, sino una mezcla de evento teatral e instalación. Las vitrinas y leyendas faltan por completo. Las historias de Abba suenan, habladas por Cocker, por los altavoces. Los textos no son exhaustivos. Informan sobre el ascenso y la caída de la banda, las estaciones de carrera y la desintegración de la compañía a través de la ruptura de sus respectivos matrimonios.

Cántalo tú mismo
La principal atracción es una visita guiada por interiores de diseño teatral y sin ventanas, complementados solo por la voz de Cocker. Hay una réplica del estudio de grabación de Abba en Estocolmo, que nos da la oportunidad de la autorrealización: podemos mezclar "Dinero, dinero, dinero" a nuestra discreción o incluso "Reina danzante" en el micrófono. Entramos en una réplica de la habitación del hotel, donde la banda celebra su victoria en la competición Euro Visión: la llamada suite de Napoleón en el Grand Hotel de Brighton, habitado diez años más tarde por Margaret Thatcher en la noche del bombardeo IRA durante el Congreso de los conservadores era.

En la cama del hotel, la réplica está debajo de la guitarra Plexiglas a Abba incrustada como Blancanieves en el ataúd. Algunos de los marimachos de terciopelo y satén que definen el estilo son para visitar y una enorme capa dorada que Anni-Frid usó en un concierto en Sydney. En una retrospectiva nostálgica, muchas cosas parecen más exóticas de lo que eran en los años setenta. El diseñador de vestuario Owe Sandström explica por video que los vestuarios de Revue fueron su modelo a seguir. A uno le gusta creerlo.

The Hep Stars

The Hep Stars to szwedzka grupa muzyczna działająca w połowie lat sześćdziesiątych. Okres największej popularności The Hep Stars przypadł na lata 1965 - 66. Grupa cieszyła się powodzeniem nie tylko w Szwecji ale również w Norwegii i Finlandii.





Zespół powstał w Sztokholmie w 1963 r. a jego założycielami byli perkusista Christer "Chrille" Pettersson, gitarzysta basowy Lennart "Lelle" Hegland, gitarzysta i wokalista Jan "Janne" Frisk oraz keyboardzista Hans Östlund. W marcu 1964 r. do grupy dołączył wokalista Sven "Svenne" Hedlund a jesienią tego samego roku organistę Östlunda zostąpił Benny Andersson.

Początkowo grupa nosiła nazwę "Quartet Yep" i wykonowała zróżnicowany repertuar - od tanecznej muzyki latynoamerykańskiej do rocka. Stopniowo zespół ewoluował w stronę rock'n'rolla i popu.

Dzięki staraniom Lennarta Heglanda menedżerem grupy został znany wydawca i twórca piosenek (autor m.in. "Lilla Stjarna") Åke Gerhard. Właśnie nakładem założonej przez Gerharda wytwórni Olga Records w czerwcu 1964 r. ukazał się pierwszy singiel zespołu, piosenka zatytułowana "Kana Kapila".

Wczesną wiosną 1965 r. grupa nagrała jednocześnie sześć piosenek. Wszystkie były coverami, jako że grupa nie pisała jeszcze własnych piosenek. Wydane zostały na trzech singlach: pierwszy zawierał piosenki "Bird Dog"/"A Tribute to Buddy Holly", drugi "Farmer John"/"Donna" a trzeci "Summertime Blues"/"If You Need Me".

Jako że single nie spotkały się z szczególnym zainteresowaniem, grupa szybko wydała jeszcze jeden - swoją wersję piosenki "Cadillac". "Cadillac" brytyjskiej grupy The Renegades był - już w ich wykonaniu - coverem. Oryginał, noszący tytuł "Brand New Cadillac" nagrał w 1959 r. Vince Taylor. "Cadillac" został zarejstrowany przez The Hep Stars w tajemnicy przed ich menedżerem, któremu ten rockowy utwór zdecydowanie się nie podobał. Zaraz po wydaniu również i ten singiel został zignorowany przez publiczność - jednak sytacja zmieniła się radykalne kiedy The Hep Stars pojawili się w programie telewizyjnym "Drop In". Emisja programu miała miejsce 25 marca 1965 r. a natychmast po niej zachwycona scenicznym "show" zespołu podczas wykonania piosenki "Cadillac" młoda publiczność rzuciła się na niedawno wydane single. "Tribute to Buddy Holly" dostał się na radiową listę Tio i topp a "Cadillac" pojawił się w zestawieniu nalepiej sprzedawanych płyt, 18 maja docierając na jego pierwsze miejsce. Na liście pojawiły się także "Tribute to Buddy Holly" i "Farmer John" - ta ostatnia zajęła pierwsze miejsce 25 maja i pozostała na nim przez 4 tygodnie. W pewnym momencie na Tio i topp The Hep Stars mieli jednocześnie trzy piosenki.

W przeciągu dwóch miesięcy młody, nieznany do tej pory zespół osiągnął status gwiazd.

Niewątpliwie ich największym atutem był dynamiczny "show" - a największą słabością, chętnie wytykaną przez konkurencyjne zespoły - opieranie się wyłącznie na coverach. Wkrótce jednak zespół zaczął wykonywać własne piosenki albowiem późną wiosną 1965 r. swoich sił jako twórca postanowił spróbować keyboardzista grupy Benny Andersson. Jego pierwsza kompozycja - "No Response", najpierw została włączona do koncertowego repertuaru grupy a na singlu ukazała się we wrześniu 1965 r. Piosenka odniosła spory sukces, docierając do drugiego miejsca listy bestsellerów.

Po dość długiej przerwie bo w lutym 1966 r. Benny napisał drugą, znacznie lepszą piosenkę, zainspirowany romansem z Norweżką Anne - melodyjną "Sunny Girl". Wydana jako singiel "Sunny Girl" znalazła się na pierwszym miejscu zarówno radiowej listy przebojów Tio i topp (przez 6 tygodni) jak i zestawienia najlepiej sprzedających się płyt (przez 5 tygodni).

Później Benny Andersson skomponował też dla grupy utwory "Wedding" (przy pisaniu tej piosenki pomagał mu wokalista grupy, Svenne Heglund) - wydany w maju 1966 r. również osiągnął pierwsze miejsce listy, "Consolation", "It's Nice To Be Back" i "She Will Love You" a także napisaną wspólnie z Björnem Ulvaeusem "Isn't It Easy To Say".

Popularność i status młodzieżowych idoli The Hep Stars można porównać do brytyjskiej Beatlemanii. Głównym autorem gwiazdorskiego wizerunku grupy był Lennart "Felle" Fernholm, którego można określić jako szóstego członka grupy.

Wzorując się na Beatlesach latem 1966 r. The Hep Stars założyli firmę Hep House mającą za zadanie pilnować interesów zespołu, w tym copyrightu kompozycji Benny'ego, firma miała się także zająć wydawaniem płyt innych wykonawców (oni sami pozostali w Olga Records). The Hep Stars byli już swoimi producentami po założeniu Hep House mieli też okazję działać jako producenci dla innych muzyków.

Na początku 1967 r. zespół zaangażował się w projekt filmowy "Habari Safari" - miało to być dzieło w stylu "Help" Beatlesów prezentujące piosenki The Heps Stars. Film nie został nigdy ukończony, za to członkowie grupy utopili w nim sporo pieniędzy.

W grudniu 1967 r. szwedzka prasa ujawniła, iż członkowie grupy przez dwa lata nie płacili podatków, nie złożyli nawet deklaracji podatkowej za rok 1966. W czerwcu następnego roku Hep House ogłosiło bankructwo ale członkowie grupy musieli uregulować swój dług wobec fiskusa.

Niepowodzeniem zakończyły się także próby przebicia się grupy na rynek międzynarodowy. Nagrany w Londynie przez Svenne, Benny'ego i Felle z muzykami sesyjnymi album - w zamyśle przeznaczony na rynek amerykański - nigdy się nie ukazał. W rezultacie największym zagranicznym sukcesem grupy była piąta pozycja jaka osiągnęła piosenka "Sunny Girl" na holenderskiej liście bestsellerów.

Stopniowo w grupie narastały rozdźwięki.

Latem 1968 r. grupa, do której dołączyła żona Svenne Heglunda, amerykańska wokalistka Charlotte "Lotte" Walker, udała się na tradycyjne tournée po Folkparkach. Trasa koncertowa była udana ale kierunek jaki grupa przyjęła - grawitując coraz bardziej w stronę muzyki schlager - podzielił grupę. Po serii koncertów w klubach wiosną 1969 r. Janne, Lennart i Christer zażądali powrotu do rockowych korzeni. Svenne, Lotta i Benny nie zgodzili się i po tradycyjnym letnim tournée po Folkaparkach cała trójka opuściła zespół.

Ostatni koncert - przed 25-tysięczną publicznością - The Hep Stars zagrali 31 sierpnia 1969 r. w parku Kungstradgarden w Sztokholmie.

Svenne Hedlund i Charlotte Walker zaczęli występować razem jako "Svenne & Lotta", Benny Andersson kontynuował współpracę z Björnem Ulvaeusem (duet Björn & Benny, ABBA, musicale "Chess", "Kristina från Duvemåla"), a Frisk, Hegland i Pettersson grali jeszcze razem w działającym w latach siedemdziesiątych zespole Gummibandet.


http://www.muzykanordycka.com/szwecja/the_hep_stars_disco.html


The Hep Stars es un grupo de música sueco que opera a mediados de los años sesenta. El período de mayor popularidad de The Hep Stars se redujo en 1965 - 66. El grupo disfrutó del éxito no solo en Suecia, sino también en Noruega y Finlandia.

La banda se formó en Estocolmo en 1963. Y sus fundadores fueron el batería Christer "Chrille" Pettersson , bajista Lennart "Lelle" Hegland , guitarrista y cantante Jan "Janne" Frisk y el teclista Hans Östlund . En marzo de 1964, el vocalista Sven "Svenne" Hedlund se unió al grupo y en el otoño del mismo año, Benn Andersson se convirtió en el organista de Östlund .

Inicialmente, el grupo se llamaba "Quartet Yep" y realizaba un variado repertorio, desde música bailable latinoamericana hasta rock. Poco a poco, la banda evolucionó hacia el rock'n'roll y el pop.

Gracias a los esfuerzos Lennart Heglanda gestionar el grupo era conocido editor y compositor (autor de "Lilla Stjärne") Åke Gerhard . El primer sencillo de la banda, la canción "Kana Kapila", fue lanzado por Gerhard Olga Records en junio de 1964.

A principios de la primavera de 1965, el grupo grabó seis canciones al mismo tiempo. Eran todas canciones de covers, ya que el grupo aún no había escrito sus propias canciones. Ellos fueron emitidas en tres sencillos: la primera contenía la canción "Bird Dog" / "Un tributo a Buddy Holly," el otro "Farmer John" / "Donna" y el tercero "Summertime Blues" / "si me necesitas".

Como los singles no se encontraron con especial interés, el grupo lanzó rápidamente uno más: su versión de la canción "Cadillac". El "Cadillac" del grupo británico The Renegades era, ya en su ejecución, una tapadera. El original, titulado "Brand New Cadillac" fue grabado en 1959 por Vince Taylor. "Cadillac" fue registrado por The Hep Stars secretamente de su manager, a quien esta canción de rock definitivamente no le gustó. Inmediatamente después del lanzamiento de este single también fue ignorado por el público - pero sytacja cambió radicalmente cuando las estrellas Hep apareció en el programa de televisión "Drop In". El tema del programa se llevó a cabo el 25 de marzo de 1965. Y seguirá inmediatamente encantados de organizar un equipo de "espectáculo" durante la interpretación de la canción "Cadillac" la audiencia joven corrió a solteros recientemente lanzados. "Homenaje a Buddy Holly" fue incluido en la lista de radioTio y topp y "Cadillac" aparecieron en la lista de CDs más vendidos, el 18 de mayo, alcanzando su primer lugar. La lista también presentaba "Tribute to Buddy Holly" y "Farmer John"; este último tomó el primer lugar el 25 de mayo y se quedó allí durante 4 semanas. En un momento dado, en Tio y topp The Hep Stars tenía tres canciones al mismo tiempo.

En dos meses, la joven banda, hasta ahora desconocida, alcanzó el estatus de estrellas.

Sin lugar a dudas, su mayor activo era la dinámica "espectáculo" - una mayor debilidad, con impaciencia señalando los equipos que compiten - depender exclusivamente de canciones de la cubierta. Pronto, sin embargo, la banda comenzó a realizar sus propias canciones desde finales de la primavera de 1965. Sus fuerzas como el creador del grupo decidió probar teclista Benny Andersson. Su primera composición - "sin respuesta", se incluyó por primera vez en el repertorio de los conciertos y el single fue lanzado en septiembre de 1965. La canción tuvo bastante éxito, alcanzando el número dos listas de libros más vendidos.

Después de un largo receso, en febrero de 1966 Benny escribió una segunda canción, mucho mejor, inspirada en el romance con la noruega Anne, la melódica "Sunny Girl". Lanzado como single "Sunny Girl" fue el primer lugar tanto en la radio y la Topp tablas Tio (durante 6 semanas) y una declaración de álbumes más vendidos (durante 5 semanas).

Más tarde, Benny Andersson ha compuesto un grupo de canciones "La boda" (al escribir esta canción le ayudó a cantante Svenne Heglund) - publicado en mayo de 1966. También llegó a la cima de la lista, "Consolación", "Es bueno estar de vuelta" y " Ella te amará "y también " No es fácil de decir " escrito junto con Björn Ulvaeus .

La popularidad y el estado de los ídolos juveniles Las estrellas de la hepatitis se pueden comparar con la Beatlemania británica. El autor principal de la imagen estelar del grupo fue Lennart "Felle" Fernholm, que puede describirse como el sexto miembro del grupo.

A lo largo de las líneas de los Beatles en el verano de 1966. El Hep Hep Stars Casa fundó la compañía con la tarea de proteger los intereses del equipo, incluyendo la composición de los derechos de autor Benny, la compañía también tuvo que hacerse cargo de la emisión de álbumes de otros artistas (que ellos mismos se mantuvieron en Olga Records). Las Hep Stars ya eran sus productoras después del establecimiento de Hep House, y también tuvieron la oportunidad de actuar como productores de otros músicos.

A principios de 1967, la banda se involucró en el proyecto cinematográfico "Habari Safari", se suponía que era una obra de "Ayuda" de los Beatles presentando las canciones de The Heps Stars. La película nunca se completó, pero los miembros del grupo ahogaron una gran cantidad de dinero en ella.

En diciembre de 1967, la prensa sueca reveló que los miembros del grupo durante dos años no pagaban impuestos, ni siquiera presentó una declaración impositiva para 1966. En junio del año siguiente, Hep House se declaró en bancarrota, pero los miembros del grupo tuvieron que pagar su deuda a la oficina tributaria.

Los intentos de dividir el grupo en el mercado internacional tampoco han tenido éxito. Grabado en Londres por Svenne, Benny y Felle con músicos de la sesión, el álbum, destinado al mercado estadounidense, nunca apareció. Como resultado, el mayor éxito extranjero del grupo fue el quinto puesto que alcanzó la canción "Sunny Girl" en la lista de los más vendidos en los Países Bajos.

Poco a poco, las diferencias en el grupo crecieron.

En el verano de 1968, el grupo junto con su esposa Svenne Heglund, la cantante estadounidense Charlotte "Lotte" Walker, realizó una gira tradicional por el Folkpark. La gira de conciertos fue exitosa, pero la dirección que adoptó el grupo, que gravita cada vez más hacia la música schlager, dividió al grupo. Después de una serie de conciertos en clubes en la primavera de 1969, Janne, Lennart y Christer exigieron que regresaran a sus raíces de rock. Svenne, Lotta y Benny no estuvieron de acuerdo y después de la tradicional gira de verano de los Folkaparks, los tres dejaron la banda.

El último concierto, ante la audiencia de 25 mil personas, The Hep Stars tocó el 31 de agosto de 1969 en el parque Kungstradgarden de Estocolmo.

Svenne Hedlund y Charlotte Walker comenzaron a actuar juntos como "Svenne y Lotta," Benny Andersson continuó la cooperación con Björn Ulvaeus (el dúo Björn & Benny, ABBA musicales "ajedrez", "Kristina Desde Duvemåla") y Registrar, Hegland y Pettersson jugado aún juntos en la banda de Gummibandet en la década de 1970 .

http://www.muzykanordycka.com/szwecja/the_hep_stars_bio.html
ABBAregistro News and more...
ABBA Voyage

ABBA in Stockholm

ABBA in Stockholm
todo sobre ABBA Voyage - all about ABBA Voyage click on the image

1974

1974

2016

2022

2022

2024

All photos of Instagram

Stockholm

Björn at Stockholm

2025

ABBA Voyage 2022

3rd Anniversary